Långjäst Mammamumrik

on

”Om du har samma åsikter på onsdagen som på måndagen så lärde du dig väl inget av tisdagen”

…den meningen läste jag i Femina (som jag uppfattade som en mer glamorös version av Tidningen VI) någon gång i tonåren. Jag har grubblat på dem då och då sedan dess.

Ibland förtrytsamt och besvärat eftersom jag faktiskt på många områden idag onsdag har samma åsikter inte bara som i måndags utan som då jag läste detta, för mer än trettio år sedan. Mina grundläggande värderingar har varit desamma sedan barndommen. Under gymnasieåren gick nästan hela klassen från MSU (Moderat skolungdom) till Ung Vänster – men jag var såsse hela tiden. Jag är helt enkelt inte värst flexibel. Jag tänker nog egentligen som en mig närastående så träffande uttryckte det ”Det kan ju bara vara på ett sätt”. Hur trist detta än är att erkänna för sig själv och omvärlden.

Jag tror inte det innebär att jag vägrar se att världen, jag själv och livet ständigt förändras. (Även om det så klart är omöjligt att veta. Om jag väljer att sätta skygglappar för allt jag vill slippa är ju liksom en del av själva idén med sådant beteende att slippa veta av det man vill slippa se). Däremot erkänner jag utan omsvep att jag ogillar de allra flesta förändringar och oroar mig väldigt för att saker ska, eller rättare sagt självklart kommer att, förändras.

Jag mår inte bra av förändringar, och till skilnad från hur de flesta andra verkar tycka, är de förändringar jag kan förutse värst. Det är liksom uppvärmningen inför förändringen som är värst, upploppet mot den som gör mig sjuk av ängslan och smärta. Det nya tornar upp sig gigantiskt framför mig, samtidigt omöjligt att veta något om eller förstå, just därför dessmera hotfullt och skräckinjagande.

Jag gick nästan under som 3-åring när mitt dagis renoverades, det är några av mina tidigaste minnen och det tog faktiskt, som jag minns det ÅR att hämta sig. Att mina föräldrar skilde sig något år tidigare har jag inte alls samma skräckminnen av.

Jag har flyttat 14 ggr sedan jag flyttade hemifrån som 17-åring. Jag har gråtit var gång jag packat inför flytten, också de gånger då flytten varit efterlängtad (vilket varit de allra flesta). När jag väl kommer fram står jag bland kartonger och kaos och är situationens drottning.

När jag startade den här bloggen var det just efter en plötslig, oplanerad förändring. Något jag aldrig vågat mig på om jag fått betänketid hade bara skett, jag hade trillat in i en artikelserie och berättat i en stor tidning på en helsida om hur det var att vara en vuxen kvinna med ADHD. Själv hade jag vetat om diagnosen runt 5 år och aldrig smugit med den. Men jag hade inte varit tvungen eller fått hjälp att bearbeta denna kunskap. Nu flödade plötsligt rektionerna mot mig och i mig, och alteregona Mumrikan och ÖVERJAGET blev mina resekamrater i utforskandet av ett okänt land inuti mig.

Samtidigt stod jag inför en period som på ett sätt som ingen annan i mitt liv präglats av det värsta jag vet – förestående och förutsägbara förändringar:

  • Att ha politiken som yrke (som jag mer eller mindre ramlat in i) var dags att avsluta, 12 år får baske mig räcka; man ska inte lägga beslag på det viktiga och roliga i evighet.
  • Mina barn var på väg in i tonåren. Jag har älskat att vara mamma, mer än jag någonsin kan förklara. Småbarnsåren var de ljuvligaste i mitt liv. Jag är omåttligt stolt över de egensinniga, vackra, roliga, smarta Vildänglorna. Jag vill att de ska gå alldeles egna vägar, men samtidigt förstår jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till utan dem här hemma. Jag vet att det kommer att gå, jag vill att de ska flyga fritt, men tanken fyller mig med panik. Och i ärlighetens namn är detta inte bara (eller ens mest) de opraktiska men ändå lite stiliga mammaoron – jag har ett oerhört förtroende för deras förmåga. Nej, skam till sägandes oroar jag mig mycket för egen del. Vad ska jag göra? Vad ska jag ägna mig åt?
  • Mina föräldrar är på väg att bli gamla. De orkar inte det vi brukat göra, de förändras framför mina ögon.
  • Min kropp åldras och förändras, särskilt som jag ju också har reumatism.

Och när det är sådant i mitt liv, när jag måste hantera saker som tornar upp sig framför mig, ännu utom räckhåll, ännu omöjligt att hantera och faktiskt också att föreställa sig – då händer alltid samma sak.

Jag går i träda. Jag blir en sådan där tung, gråbrun Uppländsk leråker som jag sett tusentals gånger, genom tåg- eller bilfönster, eller på promenader. Över ytan går djupa plöjda fåror, allt har vänts upp och ner. Det som nyss var botten har blivit yta. Det som låg skyddat under ytan ligger blottlagt. Det som nyss var gröna, vippande, doftande strån sticker upp som taggig stubb ur leran. Att nåt skulle kunna gro och växa här verkar allt mer otroligt ju längre senhösten och vintern fortgår. En klok bonde låter en sådan åker ligga i träda ett tag, där blir inget sått nästa säsong, där får det vilda, självsådda råda. Nu ska de oreglerade processerna få pågå, ställa till rätta, skapa balans. Ordningen, det nyttiga och produktiva måste vänta på sin tur. Inte för alltid, men ett tag. Annas utarmas jorden, livet.

Kanske blir här skrivet igen, det får vi se, det lär vi väl märka. Just nu råder här lerjordskunskap, det kan se tungt, grått, blött och avslutat ut. Men långt ner under ytan pågår något.

Vad som sedan händer?

Vem vet…

Kanske är det inte alls en åker du betraktar – kanske är det en gigantisk deg, där olika, disparata ingredienser långsamt mognar tillsammans. Kanske blir här så småningom andra bullar. Vi får väl se…

Annonser

En kommentar Lägg till

  1. ordsallad skriver:

    När citatet tillämpas på åsikter kommer jag att tänka på ett annat (kanske ännu mera känt 🙂 ) citat som finns ovanför Uppsala Universitets aula: ”Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större”. Och tänker man rätt från början ska man väl inte ändra sig…

    Men angående det andra: det var en poetisk avslutning på en blogg, även om jag ju hoppas att det inte alls var en avslutning. (Och även om jag verkligen förstår att man måste få ta en paus då och då.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s