Sina bästa stämningars längtan

Dom flesta dagar är jag en stolt DAMP-tant, skuttar runt och lever om. Får mig en eller annan knäpp på näsan, men oxå mycket glad uppskattning och klappar på kinden. På många sätt har ju livet blivit så mycket lättare sen jag fick diagnosen och så småningom ”kom ut” i min närmaste omgivning.

Men nu är jag sedan några dagar inte riktigt med på banan. Jag går och vrider och vänder på en hög med tankar och känslor. En riktig blähög. Inte en hög med ren tvätt (nog så hindrande – som många av oss vet) Nej en halvrutten stinkande känslobråte, som ylar och svider.

En ingrediens är den vanliga ”skolstartsbluesen”. När man ska konfronteras med skolan igen, försöka få det att fungera, men mest – särskillt nu med stora barn – bara kunna stå vid sidan om och observera. Hoppas det går bra, vrida sina händer och känna sig svart.

Hela debatten om ”Kris i skolan” har väl oxå bidragit. Och sen läste jag ett väldigt bra inlägg hos Majsan, eller rättare sagt. Jag snuddade vid det och ett annat. Jag vågade inte läsa ordentligt, så det ska jag göra precis nu

LÄSPAUS

Jo de var som jag fick intryck av då jag bara glidflög över dem. (Som jag gör när nåt är för tungt. Jag spänner inte klorna i det – som jag måste för att få bukt med dyslexin – utan liksom bara studsar på ytan.)

Majsan skriver om sorgen över tiden då sonen gick i särskolan – och om att bli ”stämplad” som välfungerande. Och för mig hör det ihop. Man kämpar med att hitta lösningar och ibland finns det ingen mall som passar och för att få hjälp får man passa in i en som inte gör det.

Och det dubbelleggade berömmet att vara välfungerande. För i klappen på axeln ligger ju oxå ett ifrågasättande: Har du lurat till dig fördelar?? Är det egentligen nåt vi ska ta hänsyn till, eller är det bara påhitt, sjåp…. Är du egentligen inte bara lite latare, hafsigare. Kunde du inte försöka lite mer? Ofta kommer den ju också när man nästan sprängt sig av ansträngning, krampaktigt stått på tå en hel dag för att räcka upp och få näsan över vattnet. Då har man nått en ok nivå, inte bra, men ok. Så om man bara tog sig samman och fick till det där sista, då vorje ju saken biff…

Jag minns min snälla men bekymrade klassföreståndare på gymnasiet ”Att du som skriver så fantastiskt inte kan ta itu med att lära dig stava. Jag har ju haft dyslektiker – dom kan inte skriva som du….” Och det ärliga berömmet för mina uppsatser som hon just givit – omsorgsfullt, i detalj och mycket generöst – vissnade och smälte ihop till en smak av gråt i min mun

Människor har fördrag med en stackare. Med en som inte bara är funktionshindrad utan oxå uppenbart handikappad. ”Stackars stackars stackars dig. Kom så ska vi hjälpa.”

Men när en funktionshíndrad betvingar handikappet. Bemästrar det. Tillfälligt upphäver tyngdlagen. Då är det inte lika gulligt.

Ta skolan: All fokus just nu ligger på att alla ska klara minimum. Alla ska kunna läsa, skriva och räkna. Och självklart är det viktigt. Jag vet hur det är när man är på gränsen till IG – så jag vill absolut inte dra ner på resurser till det.Men det betyder oxå lätt att man låter sig nöja med det. Har man klarat minimum – då får man sen komma så långt man kan på egen hand. Hjälp är till för den som inte når målen, den som gör det får vara nöjd. Även om just det barnet har så mycket mer att ge.

Det jag funderar på är alltså alla barns rätt att bli dem de är. Även om en unge kan hanka sig fram och precis klarar proven när man skriver själv – innebär det att hon/han inte ska få frågorna upplästa och hjälp med att skriva ner svaren?

Ska ADHD-ungar ha rätt att hanka sig fram, eller ska de få vara briljanta om de har förutsättningar för det? Ska DAMP-tanter som rått med livet i förtio år – eller mer – få hjälpmedel och stöd? Eller skall sånt bara sättas in då man hamnar under miniminivån?

Jag kan undra själv. Herre Gud – vad bråkar jag om – vi klarar oss ju. Men samtidigt – betyder det att rullstol ska bara den få som måste springa omkring?? Har man ett stillasittande jobb får man klara sig utan…

Och djupt, djupt ner på tankens botten ligger en sjö av sorg. En flod av skam som bara väller fram.

Att jag – som gjort hela resan själv och vet precis hur det kan vara – inte lyckats skydda mina egna ungar. Att jag inte kommit på hur jag ska förklara just det :

”Ja de är himla välfungerande, men de anstränger sig så att de är som våta fläckar då de kommer hem.

Jo de är riktigt duktiga på mycket. Men det kostar på så det är inte sant. Och andra saker klarar de absolut inte – det de missar är inte slarv, lathet eller protest.

Jo vi får läxorna gjorda, det tar många timmar, mycket blod, svett och tårar varje kväll, men det blir gjort.

Men nej – det är inte ok. Det går inte bra. Dom har det inte bra. Dom måste få hjälp, rätt sorts hjälp”

Att mina ungar har fått hanka sig fram. Klarat sig med hjälp av några fantastiska lärare som kämpat i uppförsbacken med oss. Att jag utsatt mina barn, men oxå dessa lärare för detta. Jag som borde veta bättre, och om någon kunna bättre. Det är en skam jag lever med varje dag.

Den sorgen, att det inte går att ändra det som hänt, kan jag inte vrida nacken av. Men DAMP-tant som jag är ger jag mig inte. Det måste gå att vända vinden efter kappan, få älven att byta riktning. Alla barn måste få bli dom de kan bli. Måste få följa ”sina bästa stämningars längtan”

Läs även andra bloggares åsikter om välfungerande, stöd, funktionshinder, NPF, skolan, barn med behov av särskillt stöd, skam, skuld