Sina bästa stämningars längtan

Dom flesta dagar är jag en stolt DAMP-tant, skuttar runt och lever om. Får mig en eller annan knäpp på näsan, men oxå mycket glad uppskattning och klappar på kinden. På många sätt har ju livet blivit så mycket lättare sen jag fick diagnosen och så småningom ”kom ut” i min närmaste omgivning.

Men nu är jag sedan några dagar inte riktigt med på banan. Jag går och vrider och vänder på en hög med tankar och känslor. En riktig blähög. Inte en hög med ren tvätt (nog så hindrande – som många av oss vet) Nej en halvrutten stinkande känslobråte, som ylar och svider.

En ingrediens är den vanliga ”skolstartsbluesen”. När man ska konfronteras med skolan igen, försöka få det att fungera, men mest – särskillt nu med stora barn – bara kunna stå vid sidan om och observera. Hoppas det går bra, vrida sina händer och känna sig svart.

Hela debatten om ”Kris i skolan” har väl oxå bidragit. Och sen läste jag ett väldigt bra inlägg hos Majsan, eller rättare sagt. Jag snuddade vid det och ett annat. Jag vågade inte läsa ordentligt, så det ska jag göra precis nu

LÄSPAUS

Jo de var som jag fick intryck av då jag bara glidflög över dem. (Som jag gör när nåt är för tungt. Jag spänner inte klorna i det – som jag måste för att få bukt med dyslexin – utan liksom bara studsar på ytan.)

Majsan skriver om sorgen över tiden då sonen gick i särskolan – och om att bli ”stämplad” som välfungerande. Och för mig hör det ihop. Man kämpar med att hitta lösningar och ibland finns det ingen mall som passar och för att få hjälp får man passa in i en som inte gör det.

Och det dubbelleggade berömmet att vara välfungerande. För i klappen på axeln ligger ju oxå ett ifrågasättande: Har du lurat till dig fördelar?? Är det egentligen nåt vi ska ta hänsyn till, eller är det bara påhitt, sjåp…. Är du egentligen inte bara lite latare, hafsigare. Kunde du inte försöka lite mer? Ofta kommer den ju också när man nästan sprängt sig av ansträngning, krampaktigt stått på tå en hel dag för att räcka upp och få näsan över vattnet. Då har man nått en ok nivå, inte bra, men ok. Så om man bara tog sig samman och fick till det där sista, då vorje ju saken biff…

Jag minns min snälla men bekymrade klassföreståndare på gymnasiet ”Att du som skriver så fantastiskt inte kan ta itu med att lära dig stava. Jag har ju haft dyslektiker – dom kan inte skriva som du….” Och det ärliga berömmet för mina uppsatser som hon just givit – omsorgsfullt, i detalj och mycket generöst – vissnade och smälte ihop till en smak av gråt i min mun

Människor har fördrag med en stackare. Med en som inte bara är funktionshindrad utan oxå uppenbart handikappad. ”Stackars stackars stackars dig. Kom så ska vi hjälpa.”

Men när en funktionshíndrad betvingar handikappet. Bemästrar det. Tillfälligt upphäver tyngdlagen. Då är det inte lika gulligt.

Ta skolan: All fokus just nu ligger på att alla ska klara minimum. Alla ska kunna läsa, skriva och räkna. Och självklart är det viktigt. Jag vet hur det är när man är på gränsen till IG – så jag vill absolut inte dra ner på resurser till det.Men det betyder oxå lätt att man låter sig nöja med det. Har man klarat minimum – då får man sen komma så långt man kan på egen hand. Hjälp är till för den som inte når målen, den som gör det får vara nöjd. Även om just det barnet har så mycket mer att ge.

Det jag funderar på är alltså alla barns rätt att bli dem de är. Även om en unge kan hanka sig fram och precis klarar proven när man skriver själv – innebär det att hon/han inte ska få frågorna upplästa och hjälp med att skriva ner svaren?

Ska ADHD-ungar ha rätt att hanka sig fram, eller ska de få vara briljanta om de har förutsättningar för det? Ska DAMP-tanter som rått med livet i förtio år – eller mer – få hjälpmedel och stöd? Eller skall sånt bara sättas in då man hamnar under miniminivån?

Jag kan undra själv. Herre Gud – vad bråkar jag om – vi klarar oss ju. Men samtidigt – betyder det att rullstol ska bara den få som måste springa omkring?? Har man ett stillasittande jobb får man klara sig utan…

Och djupt, djupt ner på tankens botten ligger en sjö av sorg. En flod av skam som bara väller fram.

Att jag – som gjort hela resan själv och vet precis hur det kan vara – inte lyckats skydda mina egna ungar. Att jag inte kommit på hur jag ska förklara just det :

”Ja de är himla välfungerande, men de anstränger sig så att de är som våta fläckar då de kommer hem.

Jo de är riktigt duktiga på mycket. Men det kostar på så det är inte sant. Och andra saker klarar de absolut inte – det de missar är inte slarv, lathet eller protest.

Jo vi får läxorna gjorda, det tar många timmar, mycket blod, svett och tårar varje kväll, men det blir gjort.

Men nej – det är inte ok. Det går inte bra. Dom har det inte bra. Dom måste få hjälp, rätt sorts hjälp”

Att mina ungar har fått hanka sig fram. Klarat sig med hjälp av några fantastiska lärare som kämpat i uppförsbacken med oss. Att jag utsatt mina barn, men oxå dessa lärare för detta. Jag som borde veta bättre, och om någon kunna bättre. Det är en skam jag lever med varje dag.

Den sorgen, att det inte går att ändra det som hänt, kan jag inte vrida nacken av. Men DAMP-tant som jag är ger jag mig inte. Det måste gå att vända vinden efter kappan, få älven att byta riktning. Alla barn måste få bli dom de kan bli. Måste få följa ”sina bästa stämningars längtan”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser

16 kommentarer Lägg till

  1. Tant Rasch skriver:

    Underbart och välskrivet inlägg. Tänker inte börja med några egna kommentarer om detta. Du beskriver allt så bra ändå.

    Jo förresten, din liknelse om att rullstolar endast bör ges till de rörelsehindrade som behöver kunna springa omkring är så.. så… äh,jag kommer inte på ordet men gissa om det är ett BRA-ord! 😉

    (Och du kommer inte att tro dina ögon när du läser detta: NU går jag till tvättstugan. Halv elva på kvällen.)

  2. Mammamumrik skriver:

    Jag har en sån där maskin som ska läggas i tumlaren i samband med nattens kisspaus jag. Huvudsaken är väl att vi får det gjort. Även om vi riskerar stämpeln välfungerande. Heja på sig Tant!!

  3. Anna skriver:

    Du är så bra!

  4. Psyk skriver:

    Vilket fint och gripande inlägg. Vet om att du kan skriva.

    Min ärliga känsla är att det är svårt för mig att relatera till det du beskriver, för att jag själv inte har upplevt exakt det. Jag har inga barn, men jag har varit barn. Jag kommer ihåg hur det kändes att känna sig utanför, men i mitt fall var det initialt sett inte en resursfråga för samhället eller något som hade att göra med att det inte fanns tillräckliga medlen. Det handlade väl kanske mer om attityd…du vet…bög… En konstig, tillknäppt men begåvad person, fick jag höra. Och så förmodligen mer deprimerad än vad som är brukligt eller acceptabelt genom första halvan av puberteten, som om jag hade livet på insidan. Jag höll allting inne och de försök jag gjorde till att nå ut avfärdades som normalt för puberteten. Jag vågade inte säga hur det var för mig-egentligen. Därför tycker jag idag att det är så viktigt med berättelser och människor som skriver och talar som det är för dem. Också att andra kan lyssna och ta till sig. Det ökar omvärldens möjlighet att förstå. Det här också precis det du gör. Tack, kära MammaMumrik.

    Jag läser in en hel del frustration och skam, men mycket mycket styrka. Skam är en stor känsla med många bottnar, men den går att bekämpa. Styrkan kommer du långt på. ”Sina bästa stämningars längtan”…så underbart uttryckt. Du kommer att lyckas.

    Många kramar till MammaMumrik och Vildänglarna. Jag ska läsa Majsans inlägg vid ett senare tillfälle för att få en större helhetsbild.

  5. Mammamumrik skriver:

    Sorgen, och också skammen är min. Det kommer jag inte undan.
    Det underbara är att när man äntligen tar mod till sig och berättar om det, då förändras den. Går att sammanbo med. Förr var det mycket mera ensamt. Nu kan jag iaf lufta det som händer och då lättar det akuta.

    Och med medlevare, medläsare som er är det så mycket som småningom växer och gror i sorgens spår, där jag hittills bara haft det otillgängligt och dött.

  6. Mammamumrik skriver:

    Välkommen hem min fine vän!
    Såg då jag kollade att hela inlägget är långt. Att döma av detta utsnitt också mycket bra. Så det får jag försöka läsa ikväll. Imorgon ska jag upp 4 för att flyga och fara för jobbet. Jag gör inte heller såna mastodontveckor som för några år sedan. Fattar inte hur jag bar mig åt. Vet inte hur det blir med webben resten av veckan, men säkert är att jag oxå dimper ner igen på söndag. Så när veckan börjar är vi båda hemma igen!!

    Jag tänker att du verkar veta både vad du vill ibland och vad du behöver – kanske vill för det mesta. Det är att ha kommit bra långt vet du. Så jag tror det kommer att gå bra. Även om det kan bli strävt. Lycka till och många varma tankar/kramar

  7. BippoQueer skriver:

    Tack kära du för ord och för kommentarer. Känn ingen stress att läsa, absolut inte. Jag ville bara så gärna skicka en länk till det här inlägget, då jag tyckte att det var så bra och framkallade en ärlighet hos mig. Det fångade mig, och nu får det även en länk inne på Trollhares blogg.

    Angående SKAM så kan jag faktiskt rekommendera en bok som jag har läst delar av. Vet inte hur pass inne du känner dig på att läsa om det, och i ärlighetens namn har jag inte läst hela boken ännu (har heller inte hunnit recensera den på Psykbryt), men det kommer. Boken är i alla fall skriven Cullberg Weston och har den skräckinjagade titeln Från skam till självrespekt.

    Jag vet att det låter f-bannat mycket självhjälp, men det jag har läst har inte varit jobbigt eller pådrivande på det sättet alls. Författaren är reflekterande och öppen, erfaren terapeut, och det har varit en tankeställare i vissa avseenden för mig att läsa. Jag sänder dig här en länk till förlagsinforamationen om boken

    http://www.nok.se/nok/allmanlitteratur/titlar-allmanlitt/f/Fran-skam-till-sjalvrespekt-ISBN-9789127026940/

    och sänder många varma kramar

    ps Angående Damptantsloggan med vit bakgrund så ska jag ha den någonstans, men hittade inte nu. Om jag letar lite mer så kan jag nog hitta dock. Säg till om det behövs.

  8. trollhare skriver:

    Har läst och läst… det är precis min tanke också. Jag känner mig ofta så kluven inför mina egna behov också… Just nu sover min hjärna, men när hen vaknat har jag ett inlägg färdigt.

  9. Tant Rasch skriver:

    guvaruegullig BQ-psyk 🙂

  10. Starkt och innerligt inlägg! Vill tacka dig för det. Vi det särskilda folket är en viktig skara. Vi behövs för att måla med just de färger resten av tillvarons kämpar inte har tillgång till. Vi får inte ge upp, men vi ska inte känna skam. För vi om några har gjort vårt bästa utifrån helt galna förutsättningar. Stor och mycket varm kram till dig dig mumrika, du är en tillgång för oss alla!

  11. bacillen skriver:

    oj. Ramlade hit och blev berörd.
    Ska återvända och läsa mer.
    minns dej från AH-chat…

  12. Mammamumrik skriver:

    Men hemskt mycket hej Bacillen! Jepp- Samma gamla Mammamumrik huserar numer mest här. Chattet på AH blev helt enkelt omöjligt då valpen kom – iaf sen han växt på sig lite. Klockan ringer 5.30 de flesta dagar för att vi ska kunna ta vår morgontimme ute tillsammans. En hyfsad promenad och sen lite jobb eller lek eller lite av båda. Idag var det platsliggning och bus med både en pudeldam (ny bekanstsakp) och en människopojke som då och då lyckas pricka in oss på väg till skolbussen. Till både hund- och människovalpens stora lycka.
    Så fint att kunna beröra – ses!

    Och Birgitta Tack! Vet inte hur, men jag lyckades missa din kommentar…. Det har varit några röriga veckor, med bloggande i ovana miljöör

  13. alfapetsmamma skriver:

    Via näthopping (Aspergerforum- Newsmill-artikeln av Charlotta von Jag vägrar försöka stava hennes efternamn- och en kommentar där) kom jag hit. Så vackert och melankoliskt och starkt skrivet, sitter här och är alldeles rörd.

    Alfapetsmamma, själv dubbelt bokstavsberikad mamma till två döttrar med samma cocktail extra bokstäver.

  14. Mammamumrik skriver:

    Hej
    Välkommen
    Ja du ser kanske att jag legat lite lågt ett tag. Det har sina skäl. Men plötsligt kommer jag igång igen…

    Själv har jag oxå en eller annan diagnos. Liksom döttrarna

    Mumrikan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s