Midsommarklänning

När HM började sälja Marimekkokläder insåg jag att jag antingen blivit äldre och förståndigare, eller att jag verkligen är tröttare än normalt.

Kanske lite av bägge

I alla fall orkade jag inte masa mig iväg och kolla ens, fast jag verkligen älskar Marimekko.

Men så var jag och Vampyraspiranten iväg för att kompletera hennes ganska tvärtomma garderob. Och gissa vad som hängde på en ställning? Jo en solklänning i orange och tvärskärt bara till mig!!!

Marimekko är nu inte världens mest diskreta kläder – och man kan inte begära ens av vampyraspiranter (vars klädstil ju inte heller är helt omärklig….) – att de ska gilla att lilla mamma går runt som ett orange o illrosa utropstecken. Men när vi skulle ta Midsommaraftonens tur till det närbelägna municipalsamhället då påminde hon mig (som tänkt ta nåt betydligt diskretare) ”Ska du inte ha den där fina klänningen du köpte?”

Så då hade jag den….

Läs även andra bloggares åsikter om Marimekko, municipalsamhälle, midsommar, klänning

Profetiska ögonbryn!!!

Ibland blir Man paff!!

Igår skrev MM om sina nyfiffade ögonbrynn, och hur de såg ut mitt i fixet. Och så blev detr naturligtvis rena folkupproret. Men HUR såg de ut!! Å då slängde jag ur mig en undran till den fenomenala Tant Rasch om hon inte kunde rita hur de måste ha sett ut – eftersom min kamera var på vift….

Och nu – bara ett dygn senare – titta vad som kommit. på pricken ju! Bruna och de stiligt gröna ögonen därunder.

Jaha undrar nu vän av ordning – hur märkvärdig är det? Tant R har ju träffat MM. Klart hon vet hur hon sr ut…. Men nu är det ju bara så att tanterna träffats innan ögonbrynsfixet. Och bilden gjordes långt innan de alls setts…..

Tack TR. Återgå nu till dina viktiga värv – maskdressyr, gräsklippning och jag vet inte vad.

Och lille Vän Av Ordning, tro inte att jag inte känner igen en parkvakt då jag ser en…. det är snart midssommar, vet han

Läs även andra bloggares åsikter om Parkvakt, midsommar, makdressyr, gräsklippning, profet

Sossen inom dig

Det finns dom som tror att socialdemokratins tid är förbi:

Allt färre människor har behov av ett parti för rättvisa för egen del, allt eftersom den materiella välfärden ökar. Medelklassen växer – i alla fall känslomässigt, i människors självbild. Allt färre ser sig själva som som arbetarklass. Ingen modern människa vill väl se sig själv som i underläge. Alla vill leva ”uppstairs” och ingen är nöjd med att ens just nu befinna sig ”downstairs”.

Tja lite luddigt blir ju det här, eftersom samtidigt som det här sägs ökar klyftorna och orättvisorna.

Men visst – jämför man med socialdemokratins första tid är mycket annorlunda:

Då befann sig 90% av medborgarna längst ner, i underklass. De hade inga marginaler – vare sig i tid eller pengar. Bättre lön, mer ledigt och framförallt mer makt var slagorden. Och när samhället förändrades så fick nästan alla det bättre. Lagstadgad semester, 40 timmars arbetsvecka, lön att leva på och rösträtt. Kvinnor blev myndiga. Det är inte längre bort än min egen farmors- och mormorsgeneration.

Dom som fick maka åt sig var en liten minoritet

Nu däremot skulle de flesta av oss förlora på mer rättvisa, om man är kortsynt. Vi skulle få dela med oss av makt och resurser. Vi skulle ibland komma längre bak i kön, höras mindre och få dela med oss av de sk löneutrymmet….

Trots detta är de flesta svenskar till sina värderingar djupt förankrade i folkhemmet, idén om ett sverige som har rum för alla.

Vi vill att det ska var så, men blir allt mer osäkra på om det går. Har vi råd att vara solidariska, eller måste varje ansvarstagande människa veckla ihop utopierna och rädda det som räddas kan? Ni vet: bospara åt barnen, söka bästa dagis och skola på den allt friare marknad pedagogiken blivit, inte bara köpa olycksfallsförsäkring utan också privat sjukförsäkring…. och var går gränsen, då man inte länger orkar med, ekonomiskt och i engagemanget, att göra allt detta samtidigt som man är med på den gemensamma välfärden?

Partierna tenderar ju att allihop hamna i en enda röra i politikens mitt. Med ungefär samma bekymrade uppsyn dom. ”Folkhemmet är fint och just VI är dess sanna riddare i skinande rustning. MEN tyvärr är det ju lite omodernt, finns inte pengar nog, EU tillåter inte….”

Men som Emils pappa säger när han hänger ut från dassfönstret i hällregnet: ”Man kan vad som helst om man är tillräckligt arg.”

Det går att bygga ett samhälle som ger plats för alla och ger alla flera chanser i livet. Det går att få stöd för ett sånt samhälle i politiken. Vad som krävs att fler av oss får kontakt med den lilla sossen inom oss var och en. Och att vi stärker och utmanar varndras inre sossar. Nu menar jag inte att vi ska längta tillbaka till någon sorts 70-taliserad Sörgården. Nej det handlar om att bygga ett modernt samhälle mitt i världen. Att få ordning på vardagen här och nu.

Till det behövs fler än oss som sedan länge sagt godag till vår inre sosse. Fler som kanske inte alls insett att den där lilla figuren faktiskt bor i ditt bröst. Som ogillar det som på bred front händer i vårt land – från det stora (som FRA) till det lilla (som nerdragningarna på ett dagis nära dig, indragningen av kurator i närmsta gymnasieskola, eller hur mycket pengar din granne sjukpensionären får att leva på i juli). Politik är inte bara för de redan inbjudna och talarstolsvana. Rättvisan behöver din röst, inte bara på valdagen utan alla dagar

(Den vackra illustrationen har jag nesligen stulit från Socialdemokratiska studentförbundet. För så här dagen före midsommar fick jag inte tag på någon där att fråga om lov. Själva smygsossehemsidan finns inte mer, så adressen fungerar inte)

Läs även andra bloggares åsikter om sosse, rättvisa, FRA, dagis, makt, löneutrymme, Socialdemokratiska studentförbundet, midsommar

Grönt ösregn, nerifrån!!

I morse då jag efter bara några timmars sömn – en effekt av kombinationen av masig damptant (fast psyk kallar det aschla- ja ja det är kanske en grabb-term för samma??), tonåriga vildänglar och hetta – lullade ut på fältet med den ystra valpen (ystret är ju ännu mer märkbart i kontrast – allt är relativt) var hettan redan särdeles närvarande.

Den liksom mullrade i bakgrunden, rörde sig i sömnen någonstans bortom horisonten.

Och som man kunde vänta sig sprakade det elektriskt om det torra gräset. Inte bara syrenerna, utan även Hattifnattarna blir tidiga i år. Fast det senare är ju ytterst ovanligt. De ska gro först till Midsommar.

Som jag gick där i egna tankar (has det någon struken blus?, är bankomaten öppen?, varför är jag så sur?, varför är alla dumma, griniga?, var är valpen nu igen? och vad är det som sprakar?) kom jag efter en fem minuter in i den lilla skogsdungen.

Och det blev magiskt.

Visst är skogen nåt annat och visst brukar jag ofta tacka och tänka att skog är en av Dina bästa idéer. Och att jag bor här är en kombination av en av mina bästa idéer och en av din bästa Mammamumrikidéer. Men idag blev det helt chockerande tydligt.

Som om man vände på en hand, eller som ett enda valpskutt, förändrades allt. Från mullrigt, knastrigt, hett fnys till milt, svalt, grönt mummel. Träden, granar och björkar mest, stod som ett grönt skyfall ur jorden. Och örterna och gräsen under som ett småttigare men lika intensivt spöregn. Allt stod som spön ur backen, i himlen.

Där gick jag och kände hur min farligt överhettade skrumphjärna plötsligt svalnade av och vecklades upp så att den blev precis så invecklad som den ska vara.

Sen gick jag ut igen och bara fem minuter senare var jag samma gamla överstressade surkart igen. Förstås.

Men det hade ändå hänt. Jag såg det med egna ögon.

Ett grönt regn som stod som spön ur backen. Inte i.

Läs även andra bloggares åsikter om skog, hattifnatt, surkart, midsommar, hetta