”Min” skog

Någon annans skog – från Fotoakuten

Snorig som ett snigelspår eller inte – skogspromenaden/svamputflykten skulle genomföras. Med barn, alla egna tider och passa och en pappa (evigt skogssällskap) som blir allt mer engagerad med åren gäller det att vara bestämd.

Alltså satte jag mig käpprak upp i sängen i morse (Hmmmm, nåja, i stort sett, lilla hon) fixade frukost, packade matsäck och valpens grejor och gav mig iväg.

Den obehagliga tanken var hela tiden närvarande, som en lös tand – hittar vi den? Skogen alltså. Finns den kvar?

Min skog, skogen jag ”gått” i innan jag kunde gå, med pappa som ständigt sällskap – och många andra till och från, men alltid han) är avverkningsmogen. Bit för bit försvinner. Förra året gick det hjälpligt att hitta ”våra ställen”.

Och jag har inte några romantiska föreställningar om att skogen kan finnas som rekreationsyta för oss stadsbor. Jag vet att den är ett levebröd. Att den måste skördas. ”Min” skog har nog snarast fått stå för länge, så här är det inte gallring som gäller utan totalavverkning med endast fröträn sparade.

Och i år hade det hänt. Vi gick i 45 min och kände inte igen någonting. Allt verkar borta. (Med reservation att hela vägsystemet också lagts om – så ett litet hopp närs att vi missat rätt skogsväg att ta in på med 150 meter. Fast jag tror innerst inne inte det.) Bara det. Hur kan allt vara sig så olikt att man inte ens vet om man kom rätt.

När vi irrat omkring i 45 minuter kom hällregnet, så då vi återvänt till bilen var vi genomblöta…

På väg hem i alldeles för stora lånekläder funderade jag på vad jag gör nu…?..:

Återvänder så länge någon bit av samma skogsområde ännu står – för att åtminstone ta vara på tiden jag har? Eller låta bli för att slippa sakna…? Varför, varför, varför tog jag inte bilder förra året? Varför lånade jag inte en GPS så jag kunde veta att jag ÄR DÄR, även om det inte syns….? (Att jag glömde kameran i bilen idag var kanske bara bra med tanke på hällregnet….)

Men det är också sant att trots att svamparna ännu inte riktigt kommit igång riktigt efter torkan kom jag hem med tre perfekta små Karl-Johan, som stack upp ur mossan som små stenar (Stensopp – jojo – självklart att den heter så) Som jag alltså fann – trots att min svampradar idag stördes av så mycket annat. För den där platsen och jag – vi gillar varandra. (Nu orkar jag inte kravla efter kameran febrig o dann – men kanske får ni se dem imorgon….)

Men lilla människan min! (Nu klampar ÖVERJAGET riktigt ömsint tvärs över täcket och slår sig ner på skärmens överkant. Dinglar med benen och ser eftertänksam ut mitt i sin vanliga beskäftighet. Tar riktigt sats)

Livet är hela tiden på väg. Vidare, vidare. Ibland är det härligt – ibland förfärligt. Man måste få sörja det man mister, självklart. (Förbud mot sorg – kommando för tapperhet – lär knappast hjälpa – även om man kunde önska det). Men tillslut må man ändå inse: Det är som det är. Vad hon än tycker om det.

Ta nu lite varmt the och några hallon ska hon se att det känns bättre. Och snyt sig, för Guds skull ! (Jo just på den punkten är Gud orubblig – man måste få vara dyster och man måste få sörja (till och med då man är förkyld) men om man snyter sig då och då känns det bättre. Så det bör man göra. Regelbundet. Snorig blir man bara onödigt ämlig)

Läs även andra bloggares åsikter om skog, svamp, mossa, avverkning, snor, sorg, vemod, tidens gång, pappa, Gud, hallon, Karl-Johan, Stensopp

God jakt!

Sökorden är en källa till uppmuntran. Hittills idag:

lejongap	2
hallonhäck istället	1
överlevare	1

Dom kan jag ju faktiskt känna mig riktigt hemma med

Om inte hallonhäcken vore så blöt för tillfället.

I annat fall kunde jag nog tänka mig bosättning där faktiskt.
Annars är jag tämligen dyster. Brukar ju bli så när jag måste avsluta, städa undan och komma ihåg allt möjligt…

För jag tycker nog egentligen att jag haft en riktigt, riktigt bra semester. Och att det faktiskt – vidunderligt nog – kan räcka nu.

Men så här dagen innan avresa känner jag mig som vanligt nästan genomskinlig och lite overklig.

Alldeles skrynklig rent av.

Men jag har bestämt mig för att det går över av sig självt, endera dan. Det brukar det ju göra.

Erfarenhet – en av de absoluta fördelarna med att vara Tant!!

Så jag tar mig tillflykt till mitt fina Vrålä. Kryper in där och väntar in mig själv helt enkelt! Man är väl en överlevare

Läs även andra bloggares åsikter om hallon, skrynklor, avslut, semester, vrålä

Ma vie en rose

Det började med ett nödrop. En av de trevliga grannarna var i nöd

”Vill du inte plocka lite hallon, dom bara rasar ner i drivor.”

Kan jag väl…tänkte Mammamumrik och försökte ta på sig sin mest medmänskliga, hjälpsamma min. Fast hon egentligen kände sig som hon vunnit en av högvinsterna. Grannarna har säkert 50 meter hallonhäck. Välskött/välvattnad hallonhäck med stora – men smakrika hallon.

Ja och när det börjar bra kan det fortsätta på samma sätt. Såhär ser mitt liv ut nuförtiden…

Så jag har lite svårt att hinna webba ibland. Det är ett schå!

Ja och glöm nu inte komihåglistan för kvällen:

• Ta ett kvällsdopp
• Sätt på sig nåt fint
• Skala räkor/koka ägg/gör gurksandwich och mozzarella/tomatsallad
  
• Lägg upp räkor, mosat lättkokt ägg, hemmagjord dillmajonäs, små trekanter av gurksandwich och så salladen i en liten skål (rosenskålen blir nog bra)
• Häll upp ett glas av gewurtstraminern som står i kylen (synd, synd att hon glömde fina nya turkoskupade glaset hon köpt på IKEA….)
• Ät – gärna med deckaren i hand (vildänglarna är ju inte här och kan ta intryck/avslöja henne)
  
• Se någon lämplig deckare på tv
• Smörj in brända axlarna (att hon aldrig kan lära sig att Mammamumrikor inte tål sol – inte i år heller… Jo jag vet att DAMP-tanter alltid tror att det KAN gå den här gången, även om det inte gjort det 4328 gånger innan. Men ändå…..)

Så alla den lilla människans kamrater. Hon kanske inte har tid idag. Fast man vet inte, hon är en mara på att knyckla till kom ihåglistor….

Läs även andra bloggares åsikter om -håg-lista, räkor, dillmajonäs, gurksandwich

Uuurrrkk

Tittar på inlägget om min nattliga middag och inser att det ser tokäckligt ut. Men det var det inte. Det var jättegott. Om ni inte passar er kanske jag lägger ut receptet på blomkålsgratängpuré endera dagen. Den var allra jättegodast nämligen.

Idag har jag bland annat ätit hallon och tjock yoghurt till frukost. Det var snyggare. Men lite svårsvalt eftersom jag just läste ett avsnitt i deckaren ”Den innre kretsen” av Marie Jungstedt om ett blodigt mord i ett hönshus. Och hur viktigt kontrasten rött – vitt var för den riktigt riktigt sjuke och brutale mördaren.

Hm ibland har jag verkligen för livlig fantasi

Läs även andra bloggares åsikter om frukost, den innre kretsen, Marie Jungstedt, hallon, matyoghurt, kräsmagad