Mumrika på rymmen
Jaha – ibland tror jag bloggen är ett av Guds verktyg. När hon vill påminna mig om att det finns mysterier…
När jag julstädade, då försvann minsann min bloggbild, eller avatar, eller vad det heter.
Alltså hon, den lilla människan i städklut som brukar föreställa mig då jag är på besök och kommenterar.
Sånt kan hända tänkte jag, letade fiffigt upp henne i mitt ”WordPress mediagalleri”. Beskar bilden ungefär likadant. Petade in den i mina inställningar.
Och där finns hon. Men inte dyker hon upp då jag kommenterar.
Vi får se. Hon kanske bara behöver lite tid… Men undertiden får ni väl titta här om ni saknar henne
Läs även andra bloggares åsikter om alien, Witchbitch, Imse
47 nyanser av grönt…
Varje gång jag hamnar i skogen (denna gång en klok och trevlig garnnes förtjänst) kommer jag på hur rolig, smart och bra Gud är. Och världens bästa kolorist
Alla sorters grönt – från bärfisens illgröna ryggskjöldskant över mossornas vit-, lime- och mossgröna och asplövens baksidors silvergröna till gammalgranarnas mörkt blågröna…
Eller ta alla de bruna nyanserna på Karl-Johanshattar i olika utvecklingsstadier. Jag kan fantisera om att äga en färgmätare (finns det såna) och gå runt och spara in dem för att sedan färgsätta en hel bostad med dem. Kanske komplettera med några gröna och benvita nyanser från Karl-Johansben (ursäkta den oavsiktliga ordvitsen)
Snyggt är vad det vore
”Min” skog
Någon annans skog – från Fotoakuten
Snorig som ett snigelspår eller inte – skogspromenaden/svamputflykten skulle genomföras. Med barn, alla egna tider och passa och en pappa (evigt skogssällskap) som blir allt mer engagerad med åren gäller det att vara bestämd.
Alltså satte jag mig käpprak upp i sängen i morse (Hmmmm, nåja, i stort sett, lilla hon) fixade frukost, packade matsäck och valpens grejor och gav mig iväg.
Den obehagliga tanken var hela tiden närvarande, som en lös tand – hittar vi den? Skogen alltså. Finns den kvar?
Min skog, skogen jag ”gått” i innan jag kunde gå, med pappa som ständigt sällskap – och många andra till och från, men alltid han) är avverkningsmogen. Bit för bit försvinner. Förra året gick det hjälpligt att hitta ”våra ställen”.
Och jag har inte några romantiska föreställningar om att skogen kan finnas som rekreationsyta för oss stadsbor. Jag vet att den är ett levebröd. Att den måste skördas. ”Min” skog har nog snarast fått stå för länge, så här är det inte gallring som gäller utan totalavverkning med endast fröträn sparade.
Och i år hade det hänt. Vi gick i 45 min och kände inte igen någonting. Allt verkar borta. (Med reservation att hela vägsystemet också lagts om – så ett litet hopp närs att vi missat rätt skogsväg att ta in på med 150 meter. Fast jag tror innerst inne inte det.) Bara det. Hur kan allt vara sig så olikt att man inte ens vet om man kom rätt.
När vi irrat omkring i 45 minuter kom hällregnet, så då vi återvänt till bilen var vi genomblöta…
På väg hem i alldeles för stora lånekläder funderade jag på vad jag gör nu…?..:
Återvänder så länge någon bit av samma skogsområde ännu står – för att åtminstone ta vara på tiden jag har? Eller låta bli för att slippa sakna…? Varför, varför, varför tog jag inte bilder förra året? Varför lånade jag inte en GPS så jag kunde veta att jag ÄR DÄR, även om det inte syns….? (Att jag glömde kameran i bilen idag var kanske bara bra med tanke på hällregnet….)
Men det är också sant att trots att svamparna ännu inte riktigt kommit igång riktigt efter torkan kom jag hem med tre perfekta små Karl-Johan, som stack upp ur mossan som små stenar (Stensopp – jojo – självklart att den heter så) Som jag alltså fann – trots att min svampradar idag stördes av så mycket annat. För den där platsen och jag – vi gillar varandra. (Nu orkar jag inte kravla efter kameran febrig o dann – men kanske får ni se dem imorgon….)
Men lilla människan min! (Nu klampar ÖVERJAGET riktigt ömsint tvärs över täcket och slår sig ner på skärmens överkant. Dinglar med benen och ser eftertänksam ut mitt i sin vanliga beskäftighet. Tar riktigt sats)
Livet är hela tiden på väg. Vidare, vidare. Ibland är det härligt – ibland förfärligt. Man måste få sörja det man mister, självklart. (Förbud mot sorg – kommando för tapperhet – lär knappast hjälpa – även om man kunde önska det). Men tillslut må man ändå inse: Det är som det är. Vad hon än tycker om det.
Ta nu lite varmt the och några hallon ska hon se att det känns bättre. Och snyt sig, för Guds skull ! (Jo just på den punkten är Gud orubblig – man måste få vara dyster och man måste få sörja (till och med då man är förkyld) men om man snyter sig då och då känns det bättre. Så det bör man göra. Regelbundet. Snorig blir man bara onödigt ämlig)
Läs även andra bloggares åsikter om skog, svamp, mossa, avverkning, snor, sorg, vemod, tidens gång, pappa, Gud, hallon, Karl-Johan, Stensopp
Låååångtrååååkigt
Hurra. Jag har tråkigt. Utan att genast få panik.
Jag har sorterat lite i mailboxen
Hittat ett underbart gardintyg jag hade glömt att jag hade. Jaha
Inte hittat alla skruvar och hopsättningsgrejor till loftsängen Ivar som ligger i en hög på gäststugans altan. Nehä
Gått min långa långa promenad med valpen i skogen.
Läst min deckare och lyssnat på P1 fläckvis.
Sen har jag umgåtts lite irl, här på webben och per telefon då har jag ju inte tråkigt – men man kan ju inte antasta sin omgivning hur mycket som helst. Och jag är inte ledsamt tråkigt. Det är nästan lite skönt.
Som att klia på myggbett
Skulle åka in och hämta posten och vattna ute och inne och på kollonilotten imorgon. Men de arbetsuppgifterna har Gud och äldsta vildänglan delat mellan sig.
Har funderat till och från hela dan på om jag
A) ska åka in i alla fall. Handla mat, hämta symaskin och leta skruvar till Ivar (jag har dom i en liten plastpåse någonstans. Fast inte här verkar det som)
B) Stanna här och uggla i frid och ro och kanske småstäda lite, men mest ha tråkigt några dagar till. På fredag måste jag in
Jag tror jag åker. Vispgrädden kommer inte räcka till fredag se. Om varför – se nästa inlägg…
Läs även andra bloggares åsikter om långtråkigt, gardintyg, hämta posten, vattna, Gud, vildänglar, handla mat, småstäda
Bara ett bara till
En sak som jag upptäcker jag behöver få göra. Och jag vill be alldeles särskillt om ursäkt om några av er är allergiska mot Gud, bara vänd ryggen till datorn, blippa förbi inlägget så jag inte pådyvlar någon välsignelser som den helst vill slippa. För så kan man absolut känna och det har min yttersta respekt.
Men ju mer jag tänker på er allihop känns det fullständig nödvändigt att få välsigna er lite. Eller rättare sagt mycket. För närvaron av den där ytterst besvärliga närvaron jag menar är Gud är ändå det bästa jag har att dela.
Så
Gud välsigne er
var och en och alla i skock.
Ni är bra! Det är så otroligt att få stöta på er här – somliga gamla bekanta och andra alldeles nya bekantskaper. Jag blir klokare och tja bättre tror jag allt. Och så är det spännde, vemodigt, roligt, fjantigt och svårt i en enda stor hög. Tack för det.
Nu måste jag äta. Man blir hungrig av välsignelser
Läs även andra bloggares åsikter om välsignelse, allergi, Gud, vänskap, respekt
Mina vänner – ett Gudsbevis så gott som något! (Mammamumriks Hall of Fame del 2)
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om tro – mest för att driva med horoskop var det tänkt. Men det blev faktiskt rätt seriöst om min tro. På Gud.
Mina fyra underbara vänner Tant Rasch, Majsan 67, A och Ordsallad har svarat. Jag hade tänkt skriva en kommentar till dem. Men jag tycker de är värda ett hyllningsinlägg (och ni andra får ursäkta att nu blir det sådär tråkintrovert, navelluddspet som jag beklagade i förra inlägget. IGEN. Kommentera och klaga vetja!!) Dessutom får Johnny Scharonne hänga med på hyllningen eftersom hen lärt mig ett i sammanhanget viktigt ord – hen (se nedan!!)
I kommentarerna ser man nämligen tydligt hur underbart o vist bloggandet är!
Och ordsallad: Var det inte du som hävdade att WordPress var ett motbevis på intelligent design?? Nu tror jag ju inte på ID själv, men ni fyra är ett tydligt bevis på att Gud är god och att mänskligheten i sin ostyriga, yviga mångfald är hens (kolla kolla JS – så bra att ha då man talar om Gud!!) avbild
Ni är en mosaik helt enkelt
För först kommer två som liksom håller med i min upplevelse – på helt olika sätt. Och sen kommer två som är inne på en helt motsatt linje – på två helt olika sätt. Men tvärs igenom alla åsikter: bra, bra tankar och fredliga, fina, kloka , respektfulla människor. Och då pratar vi ändå om Gud. Det ultimata ”våga dig hit ska jag stegla dig lite, hälla kokande olja över dig och rulla dig i tjära och fjädrar”-samtalsämnet…
Nu ska jag ut och titta på en redigt hednisk vårbrasa och imorgon fira en av de två icke-religiösa helgdagarna i landet (för även om Nationalism är flum kan det väl inte riktigt kallas religiöst??).
Och ”var jag går, i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst” som vi sjunger i kyrkan.
Läs även andra bloggares åsikter om Gud, wordpress, intelligent design, horoskop, navellud, Tant Rasch, Majsan -67, A, Ordsallad, Johnny Scharonne, hen, hednisk, nationalism, flum
