Efter kongressen

 

Ibland undrar jag så här i efterkongressdiskussionen om det är högern vi vill åt. Eller om det är den ideologiska renheten och egna älsklingsåsikter som är viktigast

Jag kan ha missuppfattat allt, men naiv som jag är har jag nog tänkt att det var högern som var motståndaren. Men just nu pågår ett riktigt Fänrik Fjunande runt om. Mätande av skrivbord galore! Alltså inte så att de flesta håller på. Men för många. Jag märker att till och med folk som själva var där blir rätt förvirrade, vad var jag egentligen med om?

Varför? undrar man. Varför är det så viktigt att få rätt att töja besluten så de blir som man vill. Vilket kan betyda helt olika saker..

Några vill vara med och leda. Dom försöker naturligtvis bända i besluten så de liknar de egna åsikterna. Andra vill framförallt vara de renlärigaste. Då är det ganska vanligt att faktiskt töja besluten bort från sig Utmåla majoriteten som lättledd och kanske medlöpande och partiledningen som den sanna lärans värsta fiender. Kättare höll jag på att säga – för det låter misstänkt likt fundamentalism

Nå men hur var det då – jag var ju där…. Jag är inte nöjd med allt. Jajaja säger du – men var det höger eller vänster? Mitt mått på vänster/höger är, långråkigt nog, sig likt:

Om människor som redan har mycket gynnas är det höger.

Om människor som inte har så mycket, vare sig vi talar pengar, repekt eller livschanser gynnas är det vänster.

Är det en strävan att göra vänster så att även de många som har en hel del,  men oxå moralisk ryggrad kan förstå och gilla det,  då är det socialdemokrati. Blandekonomi, ni vet.

Jag tycker det kändes rätt dystert innan kongressen. Mest för att det inte riktigt höll ihop.  Jag känner mig gladare än på länge nu efteråt för att jag känner att vi kan vinna valet med de här besluten, utan att lämna platsen där jag bor och människorna här i sticket. Och HALLÅ det är en valvinst vi behöver. Det håller på att gå fullständigt åt fabders här ute i förorten. Här dår folk inte har så mycket. Barnen här lär sig mindre idag än för 3-4 år sedan. De unga är arbetslösa. Mammorna hålls hemma med en kombination av vård- och socialbidrag. Så jag tycker det vore bra att lägga ner gnabbandet rellativt snart. Medan några av oss minns hur det faktiskt var på kongressen. Och innan vi kvaddat bilden av partiet

Så kan vi lägga ner de där larviga ”Johoförjaghadeiallafallmesträtt”-gräln och ta oss iväg för att prata med andra istället, med dem politiken borde angå lika mycket som oss

Vi behöver alla – och vi har respekt nog att fråga dem om vi kan slå följe. Inte kommendera. Inga jäkla överhetsfasoner av typen ”Alla ska med”

 

 

Ibland måste man frångå sina käpphästar

Jag brukar vägra kedjebrev. I alla former. Hur angelägna de än är

Min allmänt istadiga och gensträviga natur riktigt stegrar sig. När det ligger nått ”passiveagressive i undertexterna” (typ: Gör det här om du vill kunna fortsätta hävda att du är rättrådig, har en god människosyn, vill bli lycklig…) som det ofta gör  - då blir det så mycket värre.

Nu var det inte bara för att Fredrik Petterson håller sig mycket långt från såna slemmiga tilltag som jag gör ett undantag. Utan för att ibland måste man bryta med principerna

Till exempel nu, när Sverigedemokraterna till sist visar att de är just det många av oss menat – men haft svårt att leda i bevis eftersom de passat sig noga för att visa det offentligt.

Parollen ”Ett folk – ett land – en nation” har väldigt tydligt placerat dem i ett bestämt sällskap. Översätt till tyska bara, du är förflyttad till en annan tid.

Troligen tänker de att de nu har så fast mark under fötterna att de utan risk kan sluta hymla. Och visst ska man vara tacksam att de – om än inte fullt ut – nu är en aning ärligare. Även om den stora andelen lögner i deras argumentation gör en sådan kommentar ganska absurd…)

Därför, vill jag ha sagt att:

Om du vill hänga på gör så här:
1. Publicera ett inlägg där du förkunnar att (och gärna varför) du aldrig, någonstans, någonsin, någon gång kommer att göra dig beroende av stöd från Sverigedemokraterna, och inte heller stödja eller rösta på någon som inte tydligt lovat att inte under några omständigheter göra sig beroende av dem.

2. Sätt etiketten JAG SÄGER NEJ på bloggen och länka till andra bloggare som gjort samma sak.

3. Lägg in knappen ”JAG SÄGER NEJ” på ett väl synligt ställe på din blogg.
Antingen genom att högerklicka på bilden och spara ner den på din egen dator eller genom att använda bildkoden: <img src=”http://www.socialdemokraterna.se/knappar/d3b1b132e2aa4da5903d213a8d17d88b.png” alt=”” />

4. Skicka vidare uppmaningen till fem andra bloggare.

Jag kickar vidare till:

Lydia Morling, Jonas Alvunger, Lene Rasch, Immanuel Brändemo , Nike Ask Förster, Fröken Å, Lotta Abrahamsson, Birgitta Alvskogen, Kerstin Kokk, Karin Friberg, Anna-Lena Lodenius

Men ni är ju så himla många, alla ni med bra bloggar. Kan som vanligt inte välja alla, man skule ju bara välja fem (Ja det där var väl ungefär fem….)

Här kan du lyssna på en väldigt bra sång, inför bloggandet:
Fosterländsk musik

Och naturligtvis tack till Fredrik Petterson för ett alldeles utomodentligt förslag

Läs även andra bloggares åsikter om kedjebrev, främlingsfientlighet, nationalsocialism, nazism, motstånd

Haken med dualism

En sak jag allt oftare tänker på är att motstånd inte alltid är det bästa motmedlet.

Jag menar: Hur många gånger de senaste åren har inte jag, eller andra, tänkt:
”Nu går det för långt, här måste man bjuda motstånd”

Och om jag nu ställer frågan ”And  how did that work out for you” till mig själv, måste svaret bli

Apdåligt

Länge tänkte jag att det berodde på att motståndet varit dåligt, att våra protester varit halvhjärtade eller att partiet mitt, (s) om nån missat det, inte varit tillräckligt radikalt.

Och allt det där är i och för sig sant i många fall. Men är det det som är problemet??? Jag blir allt osäkrare.

För visst är det vanligt att männsikor säger att vi är för otydliga, att skillnaden är för liten mellan partierna och att (s) inte längre är ”riktiga” sossar.

MEN det är också så att det ofta sägs att det är jobbigt att politiker bara käbblar. Och varför är det inte åt vänster människor går om vi rört oss för mycket åt höger? 

Nu  tänker kanske någon att även jag, Mumrikan, håller samla ihop mig till en hedervärd reträtt för att sedan rätta in mig i ledet, åt höger. Näpp. 

Jag är oförbätterlig

Jag gillar fortfarande inte betyg ALLS, tycker att läxor borde förbjudas (hej hej major Björklund), vill att museibesök (och gärna annan kultur) ska vara GRATIS. Jag tycker att invandringen bör vara fri (vårt lands problem är att vi är för få – inte att det är trångt). Jag menar att rätt mycket av det viktiga i livet ska betalas med skatt, att det bör vara svårt att bedriva skattebetald verksamhet och kunna ta ut vinst (helt enkelt för att det inte ska gå att sänka kvalitén, för att den utvärderas) Jag tycker att alla som jobbar i verksamhet som är betald med skatt ska vara tvugna att visa att de använder pengarna effektivt och till det de var avsedda till – både i offentlig och ev. privat drift (och jag menar att det har varit, och är, alldeles för lite av utvärdering och kontroll. Att jobba för skattemedel är nått fint, och man ska ta allvarligt på sitt ansvar. Jag tycker att föräldraförsäkringen ska delas mellan föräldrarna. För att bara nämna några av mina oförbätterliga åsikter. Somligt av allt detta inser jag att jag knappast kommer få genomfört. Eftersom jag är demokrat. Men jag tycker så

Däremot blir jag allt tveksammare till att stå och vifta med stora nejskylten.

Jag tror inte det fungerar att protestera, om inte annat för att det inte fungerat hittills. Inte alls – eller hur?

Jag tror att det gäller att formulera vad vi vill. Peka på en annan möjlig framtid, en annan vardag, ett positivt alternativ.

Och ju säkrare jag blir på det, desto mer lägger jag märke till kraven på tydlighet, protest. Att det viktigaste är att visa att vi är emot.

Och det är jag. Intensivt.

Men jag fruktar att just den taktiken är just vad högern hoppas på.

Istället för att lägga krokben för dem vill jag springa snabbare

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkring, invandring, skatt, museer, konst, offentlig, privat, protest, politiker,

I valet och kvalet

Kan knappt tro att det är sant, men nu blir det ta mig tusan en

Som jag har väntat och hoppats. Jag tror ju att den är ett idealiskt DAMP-Tantshjälpmedel.

Men naturligtvis uppstår genast frågor

• vit eller svart
• vilken almanack ska jag använda: den inbygda eller google. Det blir ju ett stök, eftersom jag har allt i Notes. Men trots att IBM 2007 lovade att det skulle komma synk redan 2008 funkar ju inte det
• Ska jag köpa nu och använda sommaren till att leka till mig kunskap (brukar funka bäst för mig) eller vänta på den nya versionen
• Vilka apps är viktigast ur ett DAMP-tantsprspektiv (Tänk; instinktivt över utantillinlärda komandon, många påminnelser, få steg, enkelt. Inget arbetsminne hos innehavarinnan helt enkelt)

Tankar någon?

Läs även andra bloggares åsikter om iPhone, apps, synka, IBM Notes, ivärldsproblem

Inte poesi – men en källa till stolthet! Och självprövning…

Psyk är som vanligt en inspirationskälla.
Till och med en sån här dag när han lagar bakfyllefrukost och jag har blixtont

För några dagar sedan introducerade han sökordspoesin i min begreppsvärld.

Mumrikans sökord är ju inte riktigt lika spännande som hans exempel (vem kunde till exempel tro att trevåningssängar och Portlack är så enormt intressanta!?. Dom förekommer nästan dagligen bland mina sökord) Men vad värre är. Ibland grubblar jag över den besvikelse folk måste känna när de söker på t.ex. ”bajs är gott” och hamnar här – i ett inlägg som handlar om skutthunden som valp. Jag har blivit noggrannare i mitt etiketterande sen dess, kan jag säga

Men idag, när jag kollade tänkte jag ändå att dagens sökord var helt ok allihop. Och att de som sökt på dem trots allt kanske funnit nåt av intresse här – för de här sakerna har jag faktiskt skrivit om. Allihop

black 3
städa med ånga 3
däven 2
sjöväderrapporten 1
karl johan svamp 1
barnarbete i hela världen 1
”alla kommer till himlen” 1
wordpress +länkning 1
vårstjärna 1
lazy 1

Men jag blir oxå lite betänksam. Jag behöver allt göra nåt åt mitt liv. Det är rukigt ordentligt alltihop. Och jag som är så vild… Aj aj. Ska bara få ordning på lederna så ska det nog bli andra bullar… Just nu är det bara att erkänna. Idag har mitt partyliv inskränkt sig till en stillsam hasning ut till grannarna och en grillkorv. Men det är ju, i såna här lägen, tur att dom är trevliga grannarna. Och bjuder på korv

Läs även andra bloggares åsikter om sökord, partyliv, grillkorv, tantvarning

Helpdesken – Hallå!

Kära outsägligt tålmodiga läsekrets – nu är det dags igen:

Mumrikan har av sin teve och bredbandsleverantör (Com Hem) att nu blir det andra bullar. Nu måste hon byta abonemang.

Jo jo. Men nu är det så att jag har minsan fyra mottagare hemma.
I två rum bara tv, och i ett tredje en tv, men två hårddiskdvd för inspelning. Och det är nog minimum av vad som behövs.

Så mycket har jag förstått att då kan man inte skaffa en box och sen är det frid och fröjd. Man måste ha fyra???

Är det modernt, frågar jag mig surt? Kan man inte ha en ”router” som med bredband. Eller vad tusan gör jag nu???

Hjälp!

snart inte ens detta i Mumrikbo?

Mumrikans egen helpdesk

Ah – nu har det hänt igen

Bo påminde mig om att man måste ställa in sommartid själv på WordPress.

Vad skulle jag göra utan er?!

I MIN ficka

Världens bästa Valröss har ju fått klara sig i stort sett utan mitt sällskap, han oxå. När jag nästan lade ner bloggsofären ( ja det är faktiskt sant – den är som Kants byrålåda – den försvinner när inte jag hänger med – det kan vara förklaringen till endel av den lätta beklämdhet bloggandet under några månader varit förknippat med – ni finns inte utan mig, superfina läsekretsen – och det känns ganska jobbigt att vara ansvarig för…

Nåväl. Under tiden har jag funderat en del på den tillgivenhet jag känner för sagde havsgigant (eller är det hafsgigant? Näee, inte han inte!) Vi har ju sammanförts genom bekantskapen med den eminente Psyk - och bara det är ju iofs en kvalitetsgaranti. Men hur kommer det sig att jag tycker att han är så jämrans BRA? Vi verkar varken gilla samma musik eller politik. Eller vad gäller musiken är det väl mer att jag har precis noll koll. Och han har total dito. På den musik han gillar. Men jag tycker ju oftast det låter ganska intressant då jag provar. (Vid en andra genomläsning av inlägget känner jag ett trängande behov att påpeka att NEJ – här kan inte göras en analogi till det andra ämnesområdet – politik… Jag är flexibel – men det finns gränser)

Lite samma sak gäller bloggen i allmänhet. Halva tiden har jag absolut ingen koll vad den handlar om. Men den är ändå väldigt trevlig att läsa. Mig påminner det lite om väldigt modern poesi. Troligen för att jag inte fattar så mycket. Men Psyk hävdar att V är världens största konstverk., så helt fel har jag nog inte. Eller nåt.

Nu när jag trillade in hos V hade han skrivit ett inlägg om vad han hittade i sin ficka. Kan väl jag oxå göra tänkte jag, jag har ju lite svårt med ämnena ibland, jag med,

Här är alltså; ”I min ficka nyss”

Just det – påskliljor, plockade då jag var ute med skutthunden (jo jo – jag fick ta dem, jag nallar inte, jag laddar inte ner. Jag är foträt – liksom) och inte hade några fria händer. Skutthundar kräver tvåhandsgrepp om kopplet när man går genom centrum – och idag var han extra skutthundig av nån okänd anledning.

Nå nu ska jag knapra popadoum och sippa lite Riesling, medas jag lägger in länkar och så. Det är nåt tyskt över Valröss, tycks det mig. Eller är det bara mina inrotade fördomar mot 80-talsmusik som spelar mig ett spratt?)

Läs även andra bloggares åsikter om Valröss, poesi, världens största konstverk, Psyk, nollkoll, ficka, påsklilja

Facebook är hur bra som helst!

Kära läsekrets.

Ingen outning idag heller, jag följer dess råd och funderar lite till. Men för att ni inte ska bli för besvikna: Här följer ännu en av Mumrikans skamliga hemligheter…

Mumrikan tittar inte på ESC (alltså ”not doing the omoraliska schlagerfestival” – som det hette i hennes ungdom, då det fanns normer – som att man inte gick på kulturimperialistiska McDonalds. Villken lättnad då statliga Clock kom – en slags 70-talsföregångare till Max, har det slagit mig)

Det är inte så att hon har fisförnäma kulturella ”nej fy så folkligt”-anledningar. Hon är helt enkelt för rastlös. Herre Gud! sån tid det tar. Och i så evinnerligt många steg. Det är ännu värre än ishockey faktiskt… Man kan ju gå av på mitten för mindre.

Några gånger har hon försökt, faktiskt. En gång bjöd hon t.o.m. hem kamrater. Just det året höll Sverige på att få 0 – zero – rien points. (Forbes hette de viss, bandet???). När nåt land långt om länge kastade åt oss en tvåa stönades det av besvikelse i Mumrikans vardagsrum. Hos grannarna ovanpå, däremot, utbröt ljudliga glädjescener och ovationer

När vildänglorna är hemma kan hon inte undkomma. Men denna vecka är de hos sin ömme fader. Så Mumrikan slipper, slipper och SLIPPER.

Dock vill hon ju inte vara helt obildad och socialt inkompetent. Och det är då fb visar sin allra mest förtjusande sida. En stor andel av Mumrikans vänner, alla de där unga, lite hippa, människorna som lever i sociala media är djupt engagerade i detta – så klart. Och Mumrikan, som på nåt obegrpligt vis just i frågan om sociala media råkat bli liksom fläckvis modern, hon hänger vid deras – nej inte läppar, men – statusrader. Så slipper hon titta, men fattar iaf lite, lite grann på måndag, när alla pratar om det. Hon slipper se ut som om de diskuterade forechecking – eller andra såna där obegripliga tekniska sporttermer. Inge märker att hon är ett UFO

Facebook – värsta handikapphjälpmedlet!

Äsch - fel ESC (Electronic Stability Control)

Men NU blev det rätt (väl???)

Läs även andra bloggares åsikter om nationalteatern, ESC, Malena, sociala medier

Hurdårå?

Som den uppmärksamma läsekretsen noterat händer här inte mycket.

Delvis beroende på att det händer mer i mitt liv. Jag har inte tid, och jag har mindre tråkigt. Då blir jag mer tråkig istället.

Massor med inlägg har jag minsann tänkt ut, men aldrig skrivit.

Till och från har jag funderat på att lägga ner Mumrikans blogg. Och noterat att det liksom verkar gå i skov, flera av dem som varit den väv i vilken Mammamumrik varit ett av inslagen har haft uppehåll, lagt ner eller helt enkelt likt mig inte skrivit så värst.

Men jag har inge lust att sluta heller.

En pusselbit i det hela är att min Googlereader svämmar över. Den är ju praktisk, men när jag inte håller jämn takt med den, då samspelar den illa med DAMP-tanten. Den blir en till diskbänk som liksom hela tiden fyller sig själv.

Vad göra? Här är en sorts plan….

1. Ett inlägg om dagen
2. Avskaffa readern
3. Uppdatera bloggrollen och läsa där, lite försiktigt

Och sen har vi den där frågan som surrar runt sen ett bra tag: Ska jag outa mig? Nä – alltså bloggen kommer aldrig bli nåt annat än Mammamumrik. Och egentligen är det ju lite löjligt, den som promt vill har ingen svårighet att räkna ut vem hon är; Mumrikan. Men den där chimären av osynlighet var rätt och viktig då jag startade, nykläckt på flera sätt. Nu känns den lätt fånig och pretto. Och samtidigt har jag – ja det är en del av DAMP-tanterite, tror jag, svårt att förutse hur det skull kännas… Svårt att se konsekvenserna, om det nu är några.

Ja kära uthålliga läsekrets – vad säger ni. Och låt mig säga att jag är helt betagen att nån fortfarande läser, med tanke på hur lite jag skriver.
Gulle er!