Efter kongressen

 

Ibland undrar jag så här i efterkongressdiskussionen om det är högern vi vill åt. Eller om det är den ideologiska renheten och egna älsklingsåsikter som är viktigast

Jag kan ha missuppfattat allt, men naiv som jag är har jag nog tänkt att det var högern som var motståndaren. Men just nu pågår ett riktigt Fänrik Fjunande runt om. Mätande av skrivbord galore! Alltså inte så att de flesta håller på. Men för många. Jag märker att till och med folk som själva var där blir rätt förvirrade, vad var jag egentligen med om?

Varför? undrar man. Varför är det så viktigt att få rätt att töja besluten så de blir som man vill. Vilket kan betyda helt olika saker..

Några vill vara med och leda. Dom försöker naturligtvis bända i besluten så de liknar de egna åsikterna. Andra vill framförallt vara de renlärigaste. Då är det ganska vanligt att faktiskt töja besluten bort från sig Utmåla majoriteten som lättledd och kanske medlöpande och partiledningen som den sanna lärans värsta fiender. Kättare höll jag på att säga – för det låter misstänkt likt fundamentalism

Nå men hur var det då – jag var ju där…. Jag är inte nöjd med allt. Jajaja säger du – men var det höger eller vänster? Mitt mått på vänster/höger är, långråkigt nog, sig likt:

Om människor som redan har mycket gynnas är det höger.

Om människor som inte har så mycket, vare sig vi talar pengar, repekt eller livschanser gynnas är det vänster.

Är det en strävan att göra vänster så att även de många som har en hel del,  men oxå moralisk ryggrad kan förstå och gilla det,  då är det socialdemokrati. Blandekonomi, ni vet.

Jag tycker det kändes rätt dystert innan kongressen. Mest för att det inte riktigt höll ihop.  Jag känner mig gladare än på länge nu efteråt för att jag känner att vi kan vinna valet med de här besluten, utan att lämna platsen där jag bor och människorna här i sticket. Och HALLÅ det är en valvinst vi behöver. Det håller på att gå fullständigt åt fabders här ute i förorten. Här dår folk inte har så mycket. Barnen här lär sig mindre idag än för 3-4 år sedan. De unga är arbetslösa. Mammorna hålls hemma med en kombination av vård- och socialbidrag. Så jag tycker det vore bra att lägga ner gnabbandet rellativt snart. Medan några av oss minns hur det faktiskt var på kongressen. Och innan vi kvaddat bilden av partiet

Så kan vi lägga ner de där larviga ”Johoförjaghadeiallafallmesträtt”-gräln och ta oss iväg för att prata med andra istället, med dem politiken borde angå lika mycket som oss

Vi behöver alla – och vi har respekt nog att fråga dem om vi kan slå följe. Inte kommendera. Inga jäkla överhetsfasoner av typen ”Alla ska med”

 

 

Haken med dualism

En sak jag allt oftare tänker på är att motstånd inte alltid är det bästa motmedlet.

Jag menar: Hur många gånger de senaste åren har inte jag, eller andra, tänkt:
”Nu går det för långt, här måste man bjuda motstånd”

Och om jag nu ställer frågan ”And  how did that work out for you” till mig själv, måste svaret bli

Apdåligt

Länge tänkte jag att det berodde på att motståndet varit dåligt, att våra protester varit halvhjärtade eller att partiet mitt, (s) om nån missat det, inte varit tillräckligt radikalt.

Och allt det där är i och för sig sant i många fall. Men är det det som är problemet??? Jag blir allt osäkrare.

För visst är det vanligt att männsikor säger att vi är för otydliga, att skillnaden är för liten mellan partierna och att (s) inte längre är ”riktiga” sossar.

MEN det är också så att det ofta sägs att det är jobbigt att politiker bara käbblar. Och varför är det inte åt vänster människor går om vi rört oss för mycket åt höger? 

Nu  tänker kanske någon att även jag, Mumrikan, håller samla ihop mig till en hedervärd reträtt för att sedan rätta in mig i ledet, åt höger. Näpp. 

Jag är oförbätterlig

Jag gillar fortfarande inte betyg ALLS, tycker att läxor borde förbjudas (hej hej major Björklund), vill att museibesök (och gärna annan kultur) ska vara GRATIS. Jag tycker att invandringen bör vara fri (vårt lands problem är att vi är för få – inte att det är trångt). Jag menar att rätt mycket av det viktiga i livet ska betalas med skatt, att det bör vara svårt att bedriva skattebetald verksamhet och kunna ta ut vinst (helt enkelt för att det inte ska gå att sänka kvalitén, för att den utvärderas) Jag tycker att alla som jobbar i verksamhet som är betald med skatt ska vara tvugna att visa att de använder pengarna effektivt och till det de var avsedda till – både i offentlig och ev. privat drift (och jag menar att det har varit, och är, alldeles för lite av utvärdering och kontroll. Att jobba för skattemedel är nått fint, och man ska ta allvarligt på sitt ansvar. Jag tycker att föräldraförsäkringen ska delas mellan föräldrarna. För att bara nämna några av mina oförbätterliga åsikter. Somligt av allt detta inser jag att jag knappast kommer få genomfört. Eftersom jag är demokrat. Men jag tycker så

Däremot blir jag allt tveksammare till att stå och vifta med stora nejskylten.

Jag tror inte det fungerar att protestera, om inte annat för att det inte fungerat hittills. Inte alls – eller hur?

Jag tror att det gäller att formulera vad vi vill. Peka på en annan möjlig framtid, en annan vardag, ett positivt alternativ.

Och ju säkrare jag blir på det, desto mer lägger jag märke till kraven på tydlighet, protest. Att det viktigaste är att visa att vi är emot.

Och det är jag. Intensivt.

Men jag fruktar att just den taktiken är just vad högern hoppas på.

Istället för att lägga krokben för dem vill jag springa snabbare

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkring, invandring, skatt, museer, konst, offentlig, privat, protest, politiker,

En sorts sorg

För några dagar sedan satt jag i ett flygplan som flög in över min, Mumrikans stad. Och det stora vemodet kom över mig som en blöt yllekofta

Den här staden – tänkte jag – den här staden gjorde jag till min. Rätt misstänksamt först, sen översvallande förtjust, och sen bara inbott. Och hon tog emot mig. Hon lät mig vara och gav mig en bas. Hon hade tålamod med mig. Rätt ofta fick jag försvara henne, och det kändes rätt och ganska lätt. Jag kände henne, och kände mig hemma. Det var så. Då. Alldeles nyss.

Men nu känner jag mig inte längre självklart hemma.  så frågan inställer sig: Hör jag fortfarande till henne – hör hon till mig?

Den där känslan var inta alldleles ny. Den har varit på besök till och från rätt många gånger sista halvåret. Men bara för en snabb överflygning. Mer en aning än en närvaro. Ett vagt obehag. en känsla med suddiga konturer.

Men plötsligt var känslan akut. Som om mitt hjärta skulle brista.

Den gick fort över – men lämnade efter sig en mattighet. En ömmande känsla. Tomhet

Och efter månader av ”Jag har ingenting att skriva, hinner inte, behöver inte.” känns det som jag behöver skriva. Det har varit alldeles tomt helt enkelt. Jag har haft fullt upp med livet, det där vanliga livet ni vet. Det som gensträvar sig fram, vardagar hanteras likt pannkakor vända i luften med ett handledsknyck – ibland – eller som en klibbig smet skyfflad över nån sorts botten med första bästa redskap (helst ett som inte repade det ömtåliga där under geggan) – kanske mer sällan faktiskt

Men nu plötsligt behöver jag kanske blogga? Eller är det bara ett dåligt förankrat infall. Behöver jag hellre sova den där extra timmen? Och dessutom – vill ni eller nån annan läsa? När det inte är riktigt samma balans av ämnen som vanligt

Nu blir det nämligen lika delar:

GRUBBEL, POLITIK och SJÄLANÖD

Låter inte det kul?

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, makt, tillit, hembyggd,

Mitt eget land

Jag har ett eget land. Eller faktiskt flera. I bokstavlig mening:
Sen ganska många år har jag en kollonilott, en platt liten bit jord alldeles nära den stadsdel som är mitt hem. En plätt som jag hyr av Stockholms Stad för några hundralappar om året.

När vi möttes lotten och jag var det tydligt att hon varit älskad, men blivit försummad ett antal år. Kanske hade ägarinnan (jo det kändes som denna lott var en tant-lott redan innan jag fick hand om henne) blivit gammal och sjuk.

Det var tistlar och maskrosor överallt. Här och var tittade en eller annan förskrämd narciss, lupin eller vintergäck upp. Och längs kanterna växte hallon och krusbär av synnerligen förvildat slag

Då var jag en mycket upptagen småbarnsmamma. Jag flydde till mina land för att få några timmars ensamhet sedan barnen somnat. Och jag drömde om tider då de skulle vara större och jag ha mer tid.

Varje år slet jag upp kubikmeter (nej det är ingen överdrift!) efter kubikmeter med rotogräs. Dåvarande maken – som från börjat helt ärligt deklarerat att han var helt ointresserad av trädgårdsarbete, men förstod att jag behövde detta – medverkade med två saker: Han tog hand om hemmaskiftet de dagar jag behövde gå ner och en gång om året grävde han så det stod härliga till – djupgrävde två spadtag neråt och grävde samtidigt ner ansenliga mängder vanlig halm och halm som varit i boxarna på 4H-gården strax intill. Underligt nog har jordmängden inte ökat – kanske helt enkelt pga att jag grävt bort ansenliga mängder då jag rensat

Nu har rätt många år gått. Ogrästrycket i själva odlingsbäddarna är hanterligt, men överallt annars bara väller det upp… Nu måste nåt radikalt hända om det inte ska ta slut med orken. Vad har jag inte bestämt riktigt än. Men det lutar nog åt att till hösten bryta mot alla mina principer och jordfräsa hela alltet. Kanske vore det bäst att göra det nu – men jag mäktar inte med – mitt i sprutande valrörelse.

Så just nu lutar det åt pallkragar, mängder med täckduk på gångarna och halm. Och sen jordsäckar att kompletera jordmängden med Om jag får tag på grejorna och lyckas få dit allt med tanke på alla vrendskande leder. Och sen, när landen är klara ska man klara att nå ner till jorden för att så…

Åkertistel. Ful, ful, ful. Kolla rötterna Källa SLU

Läs även andra bloggares åsikter om pallkrage, ledvärk, täckodla

Inte poesi – men en källa till stolthet! Och självprövning…

Psyk är som vanligt en inspirationskälla.
Till och med en sån här dag när han lagar bakfyllefrukost och jag har blixtont

För några dagar sedan introducerade han sökordspoesin i min begreppsvärld.

Mumrikans sökord är ju inte riktigt lika spännande som hans exempel (vem kunde till exempel tro att trevåningssängar och Portlack är så enormt intressanta!?. Dom förekommer nästan dagligen bland mina sökord) Men vad värre är. Ibland grubblar jag över den besvikelse folk måste känna när de söker på t.ex. ”bajs är gott” och hamnar här – i ett inlägg som handlar om skutthunden som valp. Jag har blivit noggrannare i mitt etiketterande sen dess, kan jag säga

Men idag, när jag kollade tänkte jag ändå att dagens sökord var helt ok allihop. Och att de som sökt på dem trots allt kanske funnit nåt av intresse här – för de här sakerna har jag faktiskt skrivit om. Allihop

black 3
städa med ånga 3
däven 2
sjöväderrapporten 1
karl johan svamp 1
barnarbete i hela världen 1
”alla kommer till himlen” 1
wordpress +länkning 1
vårstjärna 1
lazy 1

Men jag blir oxå lite betänksam. Jag behöver allt göra nåt åt mitt liv. Det är rukigt ordentligt alltihop. Och jag som är så vild… Aj aj. Ska bara få ordning på lederna så ska det nog bli andra bullar… Just nu är det bara att erkänna. Idag har mitt partyliv inskränkt sig till en stillsam hasning ut till grannarna och en grillkorv. Men det är ju, i såna här lägen, tur att dom är trevliga grannarna. Och bjuder på korv

Läs även andra bloggares åsikter om sökord, partyliv, grillkorv, tantvarning

Den där kroppen

Som en del av er minns har Mumrikan fått reuamtism.

Medicinen hjälper allt fortfarande, fast det har varit lite krångel, medicinbyte och sen har hon varit sjuk och fått göra uppehåll. Inte har det gått att träna heller, först vrickade hon sig hit och dit, och sen som sagt sjuk.

Det är inte så lätt att förstå sig på en kropp fullproppad med medicin. Hur förstår man t.ex. att man är redigt sjuk om man hela tiden är liksom marinerad i magnecyl (eller rättare sagt ett yngre syskon till M, betydligt mer potent) Man får aldrig nån vidare feber, eller ont. Man bara snorar, hostar och hackar. Och så blir man matt och illamående…

Och nu, då Mumrikan inte får äta den ena medicinen fär hon så ont. I fingrarna, och nu har hon minsann gått och fått ett lindrigt ryggskott. Lindrigt förresten, lagom lindrigt känns det.

Man hoppas att det går över. Man hoppas att det ska funka med medicinen den här gången (eftersom DEN, medicinen alltså, uppenbarligen funkar på reumatismen)

ja det var egentligen bara det, att få:

• Gnälla lite
• Fiska efter lite ”ömk”
• Sätta press på sig själv så att hon kommer igång med träningen igen

Och nu är det natt. Det märks tydligt; den lilla människans ögon går rakt i kors. Nej inte rakt! I kors

Läs även andra bloggares åsikter om artrit, Orudis

ÖUT-rapport # 2: NU tog vintern slut!

Nä nu får det vara nog!

Så här kan vi bara inte ha det

Nu får det där sorgliga vintertemat inte tråka ner Mumrikans virtuella bo längre. För jag står inte ut med mera glåmighet.

Men vår är det ju inte – så det får bli:

TOMRUM
TOMRUM
TOMRUM

just det TOMT och INTIGT

Rent och vitt som i de mjölpåsar Mumrikan knappt tar i med tång längre – miliTant kolhydratvägrare som hon är

Men en sak. Och jag vet att hon fått hjälp förut. Men ni mins den där DAMP-tantsloggan som hon hadde. Och så rymde den lilla dinosauren all världens väg. Kan ingen – Psyk eller Tant Rasch eller annan hugad – hjälpa henne med hur man gör för att fånga in henne igen.

Vänta – nu mumlas det här. Viljeyttringar från den lilla människan är jag mycket samvetsgrann med så här års. Man får vara tacksam för det lilla vet ni.

Vafalls, lilla vän. Säg nu vad hon vill

Jag vill helst ha vrå-läet. I widgeten.
Så man kan lägga sig där och vila. Om det blir för besvärligt...

Vrålä???

Aha – hon vill helst ha Psyks vrå-lä som damttantslogga tills det blir

varmare och grönare.

Om det går

Läs även andra bloggares åsikter om vårvinter, ta itu, röja

Ynkligt!

Persilja, basilika och gräslök in spe

Ja nog är de ganska fjuttiga, de små babykryddorna, där de står mitt emellan kuvösen de haft – under arbetsbänksbelysningen – och köksfönstrets hårda verklighet.
Flytten genomfördes häromdagen.

Jag hoppas att de ska trivas och frodas. Att dagsljuset ska räcka och att jag inte glömma att vattna och nära dem nu då de inte står där – mitt framför näsan, så mycket i vägen som möjligt så att jag ska komma ihåg att vattna ofta i den allra första, bräckligt äventyrliga, groddtiden.

Men det är nu
Endera månaden är grönska inte längre en ynklig, skör, liten spillra, ett nästan omöjligt undantag.

Grönskan finns där, långt nere under ytan. Som en väldig undergrävande verksamhet. En motståndsrörelse med oerhörda krafter. Den bidar sin tid.

Läs även andra bloggares åsikter om sådd, kryddor, gör motstånd mot vintern, vårvinter

Är livet ett strategispel?

En av orsakerna att jag inte bloggar så flitigt är faktiskt krisen.

Det är det ju helt utmattande deprimerande att tänka på vad den gör med människors liv både väldigt nära och långt borta. En siffra som fastnat i skallen är att Citibank nu ska avskeda 50.000 personer.

Jag är verkligen ingen anhängare av globala storbanker som aggressivt marknadsför skuldsättning. MEN tänk er 50.000 pers. Och bankpersonal är faktiskt ofta ganska lågavlönade människor med taskiga arbetsvillkor. Det är bara direktörerna som har groteska förmåner.

Detroit – bilstaden – hur är livet där? (Och nej – jag är inte särskilt förtjust i den amerikanska bilindustrin heller.) Men här talar vi om en hel stad med ganska låg status redan innan. En stad som bland annat rymmer den kyrka Aretha Franklin varit medlem i sedan barnsben. Hennes pappa var en av pastorerna som jobbade med Martin Luther King och var en frontfigur i medborgarrättsrörelsen. Aretha har åren igenom valt bort glamourklustren och stannat kvar i hemstaden. Hur har människorna i hennes kyrka, den svarta arbetarklassen i industristaden Detroit, det just nu?

Varje gång jag tänker på det här blir jag faktiskt helt matt. Märker att jag undviker nyhetsmedia mer än vanligt. Blir alldeles grå då jag trots allt nås av dem.

Så – med reservationen att jag verkligen inte följt med som jag borde (till mitt försvar måste sägas att jag varken lyssnat på Maud och Borg ELLER dom i ”mitt lag” (såssarna alltså) känns i alla fall en sak särskillt svår:

Det känns som att regeringen – eller åtminstone ”ledande företrädare” (Maud, Sven-Otto, Anders och Fredrik typ) har fastnat i sina principer.

Principer är bra: ÖVERJAGET är mitt vittne att jag hyllar principfasthet

Ja hujeda mig att hon gör den lilla människan. Som en terrier på speed

Men nöden har ingen lag. Man måste orka vara praktisk när det oerhörda händer.

Jag kan förstå logiken i att näringslivsministern i ett litet land som förhandlar med GM måste vara katig. Jag kan till och med hylla det. MEN när går det över styr? När blir människors liv bara bondeoffer i ett jättelikt spel?

Varför kan regeringen satsa 1500 miljarder på garantier till bankerna (till och med april i år!) men vägrar lägga 5 miljarder på SAAB? Är det sant att näringsministern blockerat att GM lånat pengar för att rädda SAAB? Jag förstår inte logiken i det i så fall.

Det känns som att nån bestämt sig att ”Nä det här är för besvärligt, nu skiter vi i det här och bygger vindsnurror istället”

Eller är det så enkelt att det handlar om igenkännandets makt? Det är djupt mänskligt och helt naturligt att lättare kunna engagera sig i den man tycker sig lik. Är bankvärldens kontor och siffror en mer bekant miljö än verkstadsindustrin? Snälla – säg att det inte är så!

Jag tänker på vad jag hörde någon säga: ”I en del länder rådde plansocialism. Det är tack och lov över. Men i det här landet råder plankapitalism”

Om jag orkade skämta om det skulle jag säga att ”Titta – min bloggtorka är oxå regeringens fel!”

Nä här behövs lite Aretha

Läs även andra bloggares åsikter om Maud Olofsson, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt, Sven Otto Littorin, kris, SAAB, bankgarantier

Man ska inte bära falskt vittnesbörd!

Ett av de tio budorden
Det åttonde har Wikipedia just upplyst mig om

(Jo jag är pastor – men oxå DAMP-tant. Så jag kan dom – inte ordagrant. Men jag kan förklara dem ALLIHOPA. Be mig bara inte numrera dem)¨

Så jag borde veta bättre

Jag har nämligen – visserligen utan avsikt – frekvent brutit detta bud. Här i bloggen.

Nu är det inte en av mina nästa som drabbats, det är möjligen en förmildrande omständighet. Men den entitet som drabbats är ständigt närvarande hos mig – också mitt i sommaren

Vi talar alltså om den – i mitt tycke – så förhatliga

vårvintern

Den har ju fått bära ansvar för min synnerligen avoga inställning till i stort sätt allt. Min insinktiva folkskygghet – som ju är extra svårhanterlig eftersom den verkligen är helt avvikande, helt oförenlig med min grundläggande personlighet som jag uppfattar den.

Men nu verkar det allt mer uppenbart att den är – åtminstone delvis – oskyldig.

Nä det heter SKOV

Visserligen har jag ju haft mer ont, varit mer stel. Tillochmed pratat med andra om det, formulerat för mig själv att jag inte längre kände mig lika bra som då jag började med medicinen. Men jag ville inte förstå. Jag vill inte ha en diagnos till, en till faktor att förstå mig på, räkna in i livets omständigheter, anpassa mig till

VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE

En fördel med att vara erfaren DAMP-tant är att jag – lite utan att riktigt veta hur jag gör – kan sätta på autoavledning. Använda mitt dåliga fokus i eget syfte. Och det har jag gjort. Nu igen.

Det där innebär bland annat att jag kan bortse från smärta. Till en viss gräns.

Igår nådde jag den. Igår morse kunde jag nästan inte stödja på foten. Dvs foten lydde inte när jag bestämde mig för att gå. Jäkligt eländigt faktiskt (not till Psyk – detta är ett tillfälle när man enlig mig kanske inte ska, men får/kan använda begreppet)

Så idag

• kanske jag förstår lite mer
• ber jag vårvintern om ursäkt
• går jag till doktorn
• biter jag ihop och tar kortisonsprutor (om jag måste)

OCH HEJ PÅ ER ALLA – NI ÄR BRA!

Läs även andra bloggares åsikter om ont, värk, vårvinter