En sorts sorg

För några dagar sedan satt jag i ett flygplan som flög in över min, Mumrikans stad. Och det stora vemodet kom över mig som en blöt yllekofta

Den här staden – tänkte jag – den här staden gjorde jag till min. Rätt misstänksamt först, sen översvallande förtjust, och sen bara inbott. Och hon tog emot mig. Hon lät mig vara och gav mig en bas. Hon hade tålamod med mig. Rätt ofta fick jag försvara henne, och det kändes rätt och ganska lätt. Jag kände henne, och kände mig hemma. Det var så. Då. Alldeles nyss.

Men nu känner jag mig inte längre självklart hemma.  så frågan inställer sig: Hör jag fortfarande till henne – hör hon till mig?

Den där känslan var inta alldleles ny. Den har varit på besök till och från rätt många gånger sista halvåret. Men bara för en snabb överflygning. Mer en aning än en närvaro. Ett vagt obehag. en känsla med suddiga konturer.

Men plötsligt var känslan akut. Som om mitt hjärta skulle brista.

Den gick fort över – men lämnade efter sig en mattighet. En ömmande känsla. Tomhet

Och efter månader av ”Jag har ingenting att skriva, hinner inte, behöver inte.” känns det som jag behöver skriva. Det har varit alldeles tomt helt enkelt. Jag har haft fullt upp med livet, det där vanliga livet ni vet. Det som gensträvar sig fram, vardagar hanteras likt pannkakor vända i luften med ett handledsknyck – ibland – eller som en klibbig smet skyfflad över nån sorts botten med första bästa redskap (helst ett som inte repade det ömtåliga där under geggan) – kanske mer sällan faktiskt

Men nu plötsligt behöver jag kanske blogga? Eller är det bara ett dåligt förankrat infall. Behöver jag hellre sova den där extra timmen? Och dessutom – vill ni eller nån annan läsa? När det inte är riktigt samma balans av ämnen som vanligt

Nu blir det nämligen lika delar:

GRUBBEL, POLITIK och SJÄLANÖD

Låter inte det kul?

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, makt, tillit, hembyggd,

En mycket speciell 1:a Maj!

Solsken, fågelsång och skogsviol. Första Maj-vädret är på sitt allra bästa humör.

Dags att plocka fram plakat, trassla ut banderoller och vira upp de röda fanorna. Men också nåt mer:

Just den här första Maj blir det inte en snabb grillkorv på stående fot. Det blir picnic, pappersnäsdukar och finklänning.

Idag är inte bara den internationella solidaritetens högtidsdag. Det är också en stor dag för kärleken. Idag får inte bara vi som älskar det annorlunda, det motsatta könet gifta oss. Också människor som älskar en av sin egen sort får nu ingå äktenskap. Till exempel Alexandra och Åsa.

Leve dom, och leve alla andra som ska gifta sig den här dagen, den här helgen, den här sommaren.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre och störst av dem är kärleken.
Pauli brev till korinterna i 1 Kor 13:4-7, 13

Sån är den kärleken. Och just idag låter vi ta den ett steg framåt!

Det tänker jag fira, och jag hoppas att du också vill göra det

Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, kärlek, rättvisa, 1:a Maj, vigsel, äktenskap

Nu: Uppståndelse!

Kristus är uppstånden

Ynkligt!

Persilja, basilika och gräslök in spe

Ja nog är de ganska fjuttiga, de små babykryddorna, där de står mitt emellan kuvösen de haft – under arbetsbänksbelysningen – och köksfönstrets hårda verklighet.
Flytten genomfördes häromdagen.

Jag hoppas att de ska trivas och frodas. Att dagsljuset ska räcka och att jag inte glömma att vattna och nära dem nu då de inte står där – mitt framför näsan, så mycket i vägen som möjligt så att jag ska komma ihåg att vattna ofta i den allra första, bräckligt äventyrliga, groddtiden.

Men det är nu
Endera månaden är grönska inte längre en ynklig, skör, liten spillra, ett nästan omöjligt undantag.

Grönskan finns där, långt nere under ytan. Som en väldig undergrävande verksamhet. En motståndsrörelse med oerhörda krafter. Den bidar sin tid.

Läs även andra bloggares åsikter om sådd, kryddor, gör motstånd mot vintern, vårvinter

Men allt det andra då?

Läser på förstasidan i en jätterubrik att regeringen är beredd att betala för bröllopet.

Alla vet vi genast vilket bröllop som avses. Jag förutsätter att det inte är t.ex Åsa och Alexandras, eller något av de andra bröllop som nu äntligen planeras om riksdagen till slut kan få ur sig en lag om rättvisa runt äktenskap

som om något sådant som rättvisa runt äktenskap överhuvudtaget kan tänkas existera

muttrar ÖVERJAGET yrvaket.

blir det inte alltid över- och underordning?!? Och föresten vill jag oxå gifta mig. Basta!

Nä gå och lägg dig! Jag har inte tid att avledas just nu!

Med tanke på allt de människor som älskar varandra och hittills varit förbjudna att gifta sig fått stå ut med tycker jag egentligen att det kunde vara på sin plats om staten betalade åtminstone delar av kalasen.

Men så är det förstås inte.

Det är kungabröllopet det handlar om. (Eller egentligen drottningbröllopet om man tänker efter.) Och jag är inte särskilt upprörd. Har man monarki får man allt räkna med den utgiften då och då. Och jag tänker inte tramsa om att alla vi som betalar borde bli bjudna. Jag propsar inte på en natt på hjärtintensiven heller – för rättvisans skull. Jag betalar gärna och hoppas att jag aldrig behöver komma dit. Gemensamma utgifter måste alla solidariskt betala. Majoriteten bestämmer. Och majoriteten tycker uppenbarligen att detta är en utmärkt utgift. Det får jag finna mig i – demokrat som jag är.

Men

Jag kan inte låta bli att fundera på två saker i sammanhanget

• Kan det vara så att hovet absolut inte vill att bröllopet i fråga inte ska äga rum just då formerna runt äktenskaps instiftande kanske just har ändrats på ett tumultartat sätt – eller i alla fall är i stöpsleven? Ska ärkebiskopen faktiskt juridiskt binda de två huvudpersonerna vid varandra – eller ”bara” välsigna det som redan skett? Kanske är det lugnast om formerna hunnit sätta sig något innan detta mega-bröllop går av stapeln?Inte vet jag – och det är ju lite fult att spekulera om vad som rör sig i människors huvuden. Om jag tänkt helt fel ber jag redan i förväg om ursäkt för att jag varit insinuant. Men tanken slog mig då många verkar grubbla över denna – med kungliga mått mätt – oerhört långa förlovning
• Det här kan allianspartierna med blott ett dygns betänketid lova att betala. Men allt det andra, det mycket mer avgörande på lång sikt. Som företagsstöd, rekonstruktionspengar till SAAB och alla andra företag som nu måste ta nya tag. Det går inte. Det är lätt att tycka att någon annan bör ta ansvar. Men staten kunde haft råd med rätt många bröllopsfester OCH andra saker. Om borgarna inte valt att sänka skatten. Mest för dom som redan har mestLäs även andra bloggares åsikter om kungligt bröllop, könsneutrala äktenskap, företagsstöd, SAAB

Ska man säga jävligt?

… frågar Psyk/Bippo i en kommentar.

Det beror på…

Grundregeln är att man ska kalla saker vid deras rätta namn. Låt mig exemplifiera:

Är man bara lite småsur för att man missat bussen ska man INTE säga att det är djävligt.

MEN om man är på väg till ett livsavgörande möte och vet att allt blir försent och förrött för att man missade bussen. Låt säga att man vet att nu kommer ens älskade tro att man övergivit henne/honom och emigrera i uppgivenhet till Australien eller går med i främlingslegionen eftersom man inte dök upp.

Då ska man säga jävligt.

Kom ihåg lille vän att budet lyder ”Du ska inte missbruka Herren din Guds namn” Man ska alltså inte säga ”Åh Herre Gud” jämt och ständigt.

Utan bara när man faktiskt talar med sagde person.

På samma sätt med hans motpart. När man uppenbart har med honom att göra. Då får man absolut säga det.

Så jag menar nog att de eventuella förvirringar som kan uppstå i hans läsekrets små hjärnor (och får jag säga att de då verkar rätt lättförvirrade om de rör ihop något så enkelt och självklart). De förvecklingarna är inte särskillt märkvärdiga. Så jag skulle nog hålla in på jävlerierna. Han älskar att höra sitt namn se – en synnerligen självgod och egenkär typ den lille satan

Its a cruel, crazy, beautyful world

Godmorgon läsekretsen! Dagens morgonbön:

Ta plats i världen, sådan den nu är….

It´s your world so live in it!

Läs även andra bloggares åsikter om morgonbön, Johnny Clegg, tillit

Yes we can!

Första riktiga arbetsdagen för USAs nye president firar jag med lite konkret hoppfullhet.

I november likande de små krokuslökarna mest något större hasselnötter. En var så liten att den vid upprepade tillfällen trillade genom hålet ner i botten på krokusglaset. Att lirka ut den igen var ett äventyr varje gång.

Sen dess har de stått mörkt och kallt överst i kylskåpet. Många gånger har jag varit färdig att ge upp om dem och slänga alltihop. Men plötsligt började det skjuta ut rötter, och så småningom även groddar. Utan gräsmatta, utan jordkänner de lukten av vatten under sig och chansar att det ska gå.

I morse fick de komma ut ur kylan, in i köksvärmen. Och när de blommat färdigt ska de äntligen få landa i den pyttelilla gräsmattan utanför ytterdörren och börja det vanliga krokuslivet. Kanske klarar de det – men ibland är lökarna så hårt preparerade att de storknar av verkligheten. Jag satsar ändå på att det ska gå att överleva vårvintern – både för krokusarna och oss andra…

Yes we can!

Läs även andra bloggares åsikter om krokus, lökglas, hopp, spira, vårvinter, yes we can

Makt

Läser om makt inne hos finaste häxan: Här men oxå här

Den innersta makten – maktens kärna är nog makten att äga sig själv – ha makt över sitt eget varande.

Att komma  till insikten att det inte är riktig makt att kunna styra andra, eller leda dem (om man vll vara mindre tydligt manipulativ) det är en ganska lång resa för de flesta av oss. Och risken är att man stannar där. Nöjer sig med att försöka styra sitt eget liv. Ta makten över det. Ha kontroll.

Rätten att äga sitt eget liv, så kanske man kan sammanfatta de mänskliga rättigheterna. Och den är viktig. Ingenting är så mycket en politisk fråga som att skapa ett samhälle där varje människa har så mycket makt över sitt eget liv som det bara går. Allt politik är för mig handlar om just det.

Men även fast det är så, är det viktigt att aldrig glömma att man aldrig har makten i livet, över livet.

Rätt ofta – i många olika kulturer – beskrivs livet som en vid älv. Ständigt i rörelse. Livet drar vidare, drar fram med oss. Man vet aldrig vad som väntar bortom nästa krök. Vattenfall eller lagun. Stenskravel eller sandbotten. Fors eller delta. Mitt i allt detta guppar jag. Just nu med näsan över vattenytan.

Inte är jag alltid så förtjust i det. Inte har livet precis blivit som jag ville. Men är det synd om mig? NEJ! Är jag maktlös? Inte så länge jag strävar på med läxan att jag själv måste välja hur jag möter det som kommer emot mig.

Jag kippar efter andan ibland. Får kramp ibland. Men det händer oxå att jag guppar fram på rygg i ljumet vatten och njuter. Mesta tiden simmar jag på, metodiskt, och försöker vara uppmärksam på omgivningen.

Plask, plask

foto "morena7" på flickr

Ibland lägger någon ut en stig så man faktiskt KAN gå på vattnet

Läs även andra bloggares åsikter om makt, inflytande, livets älv

Jesus på drift

Nu är barnet i krubban i Jönköping försvunnet igen. Tydligen sågs det senast guppande på Vätterns vågor.

Visst är det dumt. Onödigt. Larvigt och lågt att förstöra ett konstverk.

Men jag kan inte låta bli att tänka att det oxå är en tydlig bild av vad Gud vill med julen

”Så är det. Gör med mig vad ni vill. Jag är inte en koloss när jag kommer till er. Inte en ofantlig allsmäktighet. Den bästa bilden av mig är inte jättelik, oförstörbar. Jag väljer en gestalt du kan hantera människa. Till och med vårdslösa med. Hur handskas du med det?”

Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, Jesusbarnet, krubba