Haken med dualism

En sak jag allt oftare tänker på är att motstånd inte alltid är det bästa motmedlet.

Jag menar: Hur många gånger de senaste åren har inte jag, eller andra, tänkt:
”Nu går det för långt, här måste man bjuda motstånd”

Och om jag nu ställer frågan ”And  how did that work out for you” till mig själv, måste svaret bli

Apdåligt

Länge tänkte jag att det berodde på att motståndet varit dåligt, att våra protester varit halvhjärtade eller att partiet mitt, (s) om nån missat det, inte varit tillräckligt radikalt.

Och allt det där är i och för sig sant i många fall. Men är det det som är problemet??? Jag blir allt osäkrare.

För visst är det vanligt att männsikor säger att vi är för otydliga, att skillnaden är för liten mellan partierna och att (s) inte längre är ”riktiga” sossar.

MEN det är också så att det ofta sägs att det är jobbigt att politiker bara käbblar. Och varför är det inte åt vänster människor går om vi rört oss för mycket åt höger? 

Nu  tänker kanske någon att även jag, Mumrikan, håller samla ihop mig till en hedervärd reträtt för att sedan rätta in mig i ledet, åt höger. Näpp. 

Jag är oförbätterlig

Jag gillar fortfarande inte betyg ALLS, tycker att läxor borde förbjudas (hej hej major Björklund), vill att museibesök (och gärna annan kultur) ska vara GRATIS. Jag tycker att invandringen bör vara fri (vårt lands problem är att vi är för få – inte att det är trångt). Jag menar att rätt mycket av det viktiga i livet ska betalas med skatt, att det bör vara svårt att bedriva skattebetald verksamhet och kunna ta ut vinst (helt enkelt för att det inte ska gå att sänka kvalitén, för att den utvärderas) Jag tycker att alla som jobbar i verksamhet som är betald med skatt ska vara tvugna att visa att de använder pengarna effektivt och till det de var avsedda till – både i offentlig och ev. privat drift (och jag menar att det har varit, och är, alldeles för lite av utvärdering och kontroll. Att jobba för skattemedel är nått fint, och man ska ta allvarligt på sitt ansvar. Jag tycker att föräldraförsäkringen ska delas mellan föräldrarna. För att bara nämna några av mina oförbätterliga åsikter. Somligt av allt detta inser jag att jag knappast kommer få genomfört. Eftersom jag är demokrat. Men jag tycker så

Däremot blir jag allt tveksammare till att stå och vifta med stora nejskylten.

Jag tror inte det fungerar att protestera, om inte annat för att det inte fungerat hittills. Inte alls – eller hur?

Jag tror att det gäller att formulera vad vi vill. Peka på en annan möjlig framtid, en annan vardag, ett positivt alternativ.

Och ju säkrare jag blir på det, desto mer lägger jag märke till kraven på tydlighet, protest. Att det viktigaste är att visa att vi är emot.

Och det är jag. Intensivt.

Men jag fruktar att just den taktiken är just vad högern hoppas på.

Istället för att lägga krokben för dem vill jag springa snabbare

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkring, invandring, skatt, museer, konst, offentlig, privat, protest, politiker,

Sambo med Oberon

Sen många veckor är jag sambo med Oberon, inser jag

Det har smugit sig på. Yngsta vildänglans klass studerar Shakespeare i engelskan. Och nu ska de spela upp ”A Midsummernights Dream”. På engelska. Och spela Beatles till.

”Ja men” – säger hon – när jag häpnar lite – vi går ju i SEXAN!”. Min lilla DAMP-tantsaspirant spelar trummor. Och Oberon.

Idag föreställning för stora delar av skolan. På fredag för oss föräldrar.

Så just nu är det kostym som gäller. Och håret. ”Kan du sätta upp det så det inte syns?” Jag tittar på hennes långa, mjukt lockiga nötbruna hår (som en angoraekorre – om ni förstår) och skakar på huvudet. Men finner på råd:

”Om den tråkigt moderata finansministern kan ha hästsvans kan Älvkungen absolut ha det”. Absolut en logik hon kan köpa. Och gogla Oberon, bilder får ni se. Den enda Oberon som är snaggad är strängt taget den här:

Läs även andra bloggares åsikter om Shakespeare, En Midsommarnatssdröm, Oberon, Anders Borg

Ett ensamt geni är fortfarande ensamt

De elitklasser som nu lanseras stort är absolut inget nytt. De har (vad jag förstått) alla funnits ett bra tag. Att de nu får uppmärskamhet kan säkert vara bra. Om det är mer kända kan oxå fler ha möjlighet att söka.

Men jag håller väldigt mycket med de funderingar två av Sveriges ledande experter på området hade i en artikel i Svenska Dagbladet i torsdags. Nämligen att det är för sent med anpassad utbildning i gymnasiet. Då har de här barnen redan genomlidit 9 år av skolgång där de i bästa fall fått vara underliga och haft tråkigt, i värsta fall mobbats av både vuxna och barn. Ofta har ungarna i fråga försökt anpassa sig och kanske tappat taget om sig själva.

Framför allt har de varken fått utmaningar i det de är bra på eller fått det i de områden som kanske är den viktigaste delen av utbildning: lära sig att fungera med andra och utvecklas i de områden där de inte är självklart bäst. De har heller aldrig fått hjälp att utveckla studieteknik. Alltså har de mycket svårt att nå sin potential, eftersom de redan med ytterst måttlig ansträngning glänser.

De här barnen har egentligen inte speciella behov – utan väldigt allmänmänskliga.

• De behöver utmaningar på sin egen nivå
• De behöver få höra till
• De behöver få respekt för sin individualitet
• De behöver möta motstånd
• De behöver träna i kunskapsinhämtning

Allt det där behöver de börja jobba med som riktigt små. Och ingenting i vare sig forskning eller vanlig livserfarenhet tyder på att det görs bäst i sorterade grupper av individer som är extremt lika. Lösningen är inte att börja sortera tidigare. Det underbara med specialklasser är att barns egen nyfikenhet, deras längtan att få ägna sig åt det de tycker är roligt, spännande och härligt kan få utlopp. Men det kan man faktiskt lösa i alldeles vanliga skolor om man vill. Men det är inte lika praktiskt och lättadministrerat. Jag tror att en skola med bredd – och samtidigt med möjlighet till specialisering – skulle vara mycket trevligare för alla. Lärarna oxå!

Eller som en av experterna i artikeln sa: Sveriges extrema framgångar på musikområdet beror inte på musikklasserna utan på kommunala musikskolan.

Elit utan bredd är meningslös

Läs oxå Trollhares och Witchbitch braiga inlägg i frågan

Läs även andra bloggares åsikter om elitklasser, särbegåvning, kommunala musikskolan, musikklasser, elit eller bredd

Den hemliga tomten

Idag är det skolavslutning. I minsta änglans klass har de ”hemliga tomtar”. Dom har lottat ut uppdragen.

Änglan ska vara tomte åt en kille som bara gillar en sak:

FOTBOLL

Det gällde alltså att hitta fotbollsgrej för högst 50:-
Men vad ska man välja

• tejp att tejpa ben med
• lagledarband
• ett par strumpor

Hur kul är det. Änglan drömde om en fotboll…

Sagt och gjort, adelningen för omöjliga drömmars förverkligande (allmänt kallad mamma) ger sig ut på uppdrag.

Efter ett antal sport- och leksaksaffärer (med vänliga och hjälpsamma butiksbiträden får jag verkligen säga) hittade vi faktiskt en rätt nerdammad boll tillverkad speciellt för EM. På 70% rea. 49.90-

När jag var på väg på hem började jag grubbla på det där med barnarbete… Nån stans i bakhuvudet rullar tanken runt att det är nåt med fotbollar och barnarbete. Shit! Det har liksom inte varit nåt aktuellt problem i vårt familj. Vi konsumerar inte fotbollar. Annat än som tomtar

Men jag hoppas i alla fall att den lille gossen blir glad

Och jag började grunna på det där med hemlig jultomte, hm, det kanske kunde vara nåt

Läs även andra bloggares åsikter om julklapp, hemlig, tomte, hemlig tomte, fotboll i julklapp

Höstkväll i Husby

Det är en tisdagkväll – efter vintertidens inträdande – så det är väl inte beckmörkt då klockan är 17 och det är dags igen. Som många kvällar förr har några socialdemokrater från Järvafältet stämt möte på Husby torg.

Vi är här med små lappar, enkla enkäter, för att fråga Husbyborna vad de vill med sin stadsdel.

”Hur kan Husby bli bättre?” och sen plats för tre förslag eller synpunkter.

Förvånande många svarar: Jag gillar Husby – se bara till att vi kan bo kvar.

I Husby slog nämligen högerns bostadspolitik och människosyn ner som en bomb ett tag sedan då hyresgästerna i ett av stadens bostadsbolag fick ett brev hem.

”Ditt hus ska renoveras – och du måste flytta” var rubriken. Så hanterade högern det som var tänkt att bli nåt bra för Husby, med närdemokrati, renoverade hus och mer självbestämmande för Husbyborna. Hela iden med en vision för Husby – och hela Järva – sköts i sank.

Nu har många månader gått och kanske har högern, i alla fall tillfälligt, tagit sitt förnuft till fånga. Man har backat och säger sig nu vara beredd att lyssna på vad de som bor i Husby själva vill.

I våras och somras var det lätt att få några minuter av samspråk av nästan alla – det blev många förslag insamlade och många bra samtal.

Nu är hösten här, frosten lurar bakom hörnet och det är mörkt. Människorna skyndar mot värmen inomhus. Dessutom har ett nytt slag alldeles nyss drabbat stadsdelen – i det mord som tagit livet av en platsens unga män. Som om inte det var nog har omvärldens fördomar, slafs och misstro gjort bördan ännu tyngre med förflugna påståenden och fördomsfullhet utan grund.

Vi pratar om det, uppgivna och arga. ”Fattar de inte vad sånt kostar.” Inte ska något sopas under mattan, men när påståendena är fel, när de saknar grund blir ju resultatet att det ännu en gång inskärps: ”Det spelar ingen roll vad du gör, vem du är. Vi drar er alla över en kam. Det är lika bra att leva upp till våra fördomar.”

Varför reagerar bara vi! Samtidigt vet vi att det pågår arbete att uppmärksamma det som hänt. Precis som då något liknande hände inne i staden för något år sedan håller några av hans vänner på att ordna tillfällen till manifestation och minne. Vi vuxna är eniga om att inte störa dem, att låta dem visa världen vad de kan. Vi pratar om hur vi hoppas att människor sluter upp på manifestationen, att det blir tydligt att förortens barn är lika viktiga…..

Några dagar senare vet jag fortfarande inte tid för det som planerats, men det har hänt andra saker, både bra och dåliga. DN har publicerat en mycket bra ledare i frågan och på olika sätt verkar en reaktion vara på gång mot hur olika människors liv och död uppmärksammas. Samtidigt har MUF, högerns ungdomsförbund – enligt min mening – bestämt sig för att försöka ta poäng på eländet.

Det får mig att tänka två saker: Ingen ska påstå att mitt parti har gjort allt rätt eller tagit förortens underläge tillräckligt på allvar, men det högern, anförd av moderaterna, nu håller på med är en politik och ett ledarskap så genomdåligt att det saknar motstycke, med nedmontering av skola, fritids, ungdomsgårdar och förebyggande. Samtidigt som man utarmar polisen och talar om att riva husen.

Och dessutom: respekten har fått oss alla att avstå från att ropa slagord eller försöka knipa poänger i dessa situationer, vare sig offret är från innerstaden eller förorten. Men tydligen tycker inte MUF att respekten väger lika tungt i Husby som på Kungsholmen. Missförstå mig inte – jag har djup respekt för att man kan ändra uppfattning och göra saker bättre (ett exempel: om moderaterna verkligen menar allvar med att dagisgrupperna ska minska och gör slag i saken har de min stora respekt och tacksamhet – Välkommen i klubben, det är inte för sent att bättra sig!) och kanske är MUFs utspel bara ett klumpigt sätt att uttrycka äkta engagemang. Men jag blir ändå less – låt oss med alla våra politiska ambitioner backa undan lite och ge dem de verkligen handlar om lite utrymme, lite mer att säga till om. Kom inte genast med klämkäcka ord utan konkret innehåll…

Läs även andra bloggares åsikter om Husby, höst, mord, högern, respekt

Underbara, underbara DAMP-lady Dinosaurs!

Arg, trött, sur och muttrande satt jag vid datorn (se nedanstående blogginlägg) Det goda humör den ljuvlige sexåringen och hans finfina vuxna bidragit med var efter förra inläggets skrivande borttappat och jag hittade baske mig inte rätt hittegodsavdelning (eller var den stängd) Vimsade runt lite på nätet, och avslutade på DAMP-tantssidan.

Och se!

Där hade någon av de andra tanterna lagt in en skatt, just till mig kändes det som:

En liten sång: Framåt fredag – Vad har du i väskan, barn?

Jag och hemmavarande äldsta vildängla har skrattat så vi gråter. För att det är så snyggt, så roligt och så sant. Vi känner igen varje ord, varje känsla. Och vilken befrielse att skratta åt det!

Tack och puss du vår hemliga välgörarinna (för jag har alls ingen koll på vem som lägger in vad. Blir bara så

Överjordiskt överlycklig

åt hur bra vi är!!!)

Senare tillägg

Äras den som äras bör. Om man har ögona med sig då man klickar på sångens länk ser man minsann att det är den UTOMORDENTLIGA Tant Vass, DAMP.tantssidans särskilda beskyddarinna som varit framme och förljuvat våra liv ,ed denna superba slagdänga! Tack och kram från mig och en lycklig vildängla!)

Genom lite googlande har jag listat ut att det kommer från Radio Väst – och texten kommer här:

VAD HAR DU I VÄSKAN BARN?
Text: Bente Hjelm
Musik: Gunnar Svensson
Org.titel: Vad har du i fickan Jan?

När ungarna är hemkomna från skolan
är jag på jobbet kvar, man har ju långa dar
men skolan ställer krav
på moder och på far
på oss som är föräldrar

Ingen frågar oss om vi har någon tid
eller om vi har nån lust
och man vill ju vara juste
så därför måste jag , så gott som varje dag
fråga med visst obehag

vad har du i väskan barn
ännu en lapp ta mej fan
jag ska visst baka små flarn, virka dukar av garn
till länder som pakistan
vad har du i väskan barn
vad har din fröken för plan
hur ska jag hinna allting , vår skola har blitt inhuman

Och skolväskor som innehåller lappar
glöms väldigt enkelt bort, min tid blir därför kort
att ordna allt som krävs, gud jag tror jag kvävs
har skolan ingen fattat

man gör så gott man kan man e ju tvungen
och man gör ju alltför ungen
som man håller kär
så strax före gonatt
det slår mej plötsligt att
jag glömt fråga och faller platt

vad har du i väskan barn, en lapp om en utflykt med bad
sen ska ni plundra nån gran
och din fröken vill veta om du är vegan
vad har du i väskan barn jaha, kvartsamtal endera dan
och en lapp ifrån rektorn som anser dej va huligan.

vad har du i väskan barn
nej- inga fler lappar för fan
i morgon ska du ha matsäck och helst vara utklädd till en indian
åh, vad har du i väskan barn
nånting om frukt och banan
och en fråga om när jag tänkt vandra med morsor på stan.

Läs även andra bloggares åsikter om humor, glädje, skolväska, utflykt, lapp i skolväska, läxa

Sina bästa stämningars längtan

Dom flesta dagar är jag en stolt DAMP-tant, skuttar runt och lever om. Får mig en eller annan knäpp på näsan, men oxå mycket glad uppskattning och klappar på kinden. På många sätt har ju livet blivit så mycket lättare sen jag fick diagnosen och så småningom ”kom ut” i min närmaste omgivning.

Men nu är jag sedan några dagar inte riktigt med på banan. Jag går och vrider och vänder på en hög med tankar och känslor. En riktig blähög. Inte en hög med ren tvätt (nog så hindrande – som många av oss vet) Nej en halvrutten stinkande känslobråte, som ylar och svider.

En ingrediens är den vanliga ”skolstartsbluesen”. När man ska konfronteras med skolan igen, försöka få det att fungera, men mest – särskillt nu med stora barn – bara kunna stå vid sidan om och observera. Hoppas det går bra, vrida sina händer och känna sig svart.

Hela debatten om ”Kris i skolan” har väl oxå bidragit. Och sen läste jag ett väldigt bra inlägg hos Majsan, eller rättare sagt. Jag snuddade vid det och ett annat. Jag vågade inte läsa ordentligt, så det ska jag göra precis nu

LÄSPAUS

Jo de var som jag fick intryck av då jag bara glidflög över dem. (Som jag gör när nåt är för tungt. Jag spänner inte klorna i det – som jag måste för att få bukt med dyslexin – utan liksom bara studsar på ytan.)

Majsan skriver om sorgen över tiden då sonen gick i särskolan – och om att bli ”stämplad” som välfungerande. Och för mig hör det ihop. Man kämpar med att hitta lösningar och ibland finns det ingen mall som passar och för att få hjälp får man passa in i en som inte gör det.

Och det dubbelleggade berömmet att vara välfungerande. För i klappen på axeln ligger ju oxå ett ifrågasättande: Har du lurat till dig fördelar?? Är det egentligen nåt vi ska ta hänsyn till, eller är det bara påhitt, sjåp…. Är du egentligen inte bara lite latare, hafsigare. Kunde du inte försöka lite mer? Ofta kommer den ju också när man nästan sprängt sig av ansträngning, krampaktigt stått på tå en hel dag för att räcka upp och få näsan över vattnet. Då har man nått en ok nivå, inte bra, men ok. Så om man bara tog sig samman och fick till det där sista, då vorje ju saken biff…

Jag minns min snälla men bekymrade klassföreståndare på gymnasiet ”Att du som skriver så fantastiskt inte kan ta itu med att lära dig stava. Jag har ju haft dyslektiker – dom kan inte skriva som du….” Och det ärliga berömmet för mina uppsatser som hon just givit – omsorgsfullt, i detalj och mycket generöst – vissnade och smälte ihop till en smak av gråt i min mun

Människor har fördrag med en stackare. Med en som inte bara är funktionshindrad utan oxå uppenbart handikappad. ”Stackars stackars stackars dig. Kom så ska vi hjälpa.”

Men när en funktionshíndrad betvingar handikappet. Bemästrar det. Tillfälligt upphäver tyngdlagen. Då är det inte lika gulligt.

Ta skolan: All fokus just nu ligger på att alla ska klara minimum. Alla ska kunna läsa, skriva och räkna. Och självklart är det viktigt. Jag vet hur det är när man är på gränsen till IG – så jag vill absolut inte dra ner på resurser till det.Men det betyder oxå lätt att man låter sig nöja med det. Har man klarat minimum – då får man sen komma så långt man kan på egen hand. Hjälp är till för den som inte når målen, den som gör det får vara nöjd. Även om just det barnet har så mycket mer att ge.

Det jag funderar på är alltså alla barns rätt att bli dem de är. Även om en unge kan hanka sig fram och precis klarar proven när man skriver själv – innebär det att hon/han inte ska få frågorna upplästa och hjälp med att skriva ner svaren?

Ska ADHD-ungar ha rätt att hanka sig fram, eller ska de få vara briljanta om de har förutsättningar för det? Ska DAMP-tanter som rått med livet i förtio år – eller mer – få hjälpmedel och stöd? Eller skall sånt bara sättas in då man hamnar under miniminivån?

Jag kan undra själv. Herre Gud – vad bråkar jag om – vi klarar oss ju. Men samtidigt – betyder det att rullstol ska bara den få som måste springa omkring?? Har man ett stillasittande jobb får man klara sig utan…

Och djupt, djupt ner på tankens botten ligger en sjö av sorg. En flod av skam som bara väller fram.

Att jag – som gjort hela resan själv och vet precis hur det kan vara – inte lyckats skydda mina egna ungar. Att jag inte kommit på hur jag ska förklara just det :

”Ja de är himla välfungerande, men de anstränger sig så att de är som våta fläckar då de kommer hem.

Jo de är riktigt duktiga på mycket. Men det kostar på så det är inte sant. Och andra saker klarar de absolut inte – det de missar är inte slarv, lathet eller protest.

Jo vi får läxorna gjorda, det tar många timmar, mycket blod, svett och tårar varje kväll, men det blir gjort.

Men nej – det är inte ok. Det går inte bra. Dom har det inte bra. Dom måste få hjälp, rätt sorts hjälp”

Att mina ungar har fått hanka sig fram. Klarat sig med hjälp av några fantastiska lärare som kämpat i uppförsbacken med oss. Att jag utsatt mina barn, men oxå dessa lärare för detta. Jag som borde veta bättre, och om någon kunna bättre. Det är en skam jag lever med varje dag.

Den sorgen, att det inte går att ändra det som hänt, kan jag inte vrida nacken av. Men DAMP-tant som jag är ger jag mig inte. Det måste gå att vända vinden efter kappan, få älven att byta riktning. Alla barn måste få bli dom de kan bli. Måste få följa ”sina bästa stämningars längtan”

Läs även andra bloggares åsikter om välfungerande, stöd, funktionshinder, NPF, skolan, barn med behov av särskillt stöd, skam, skuld

Skolan jag drömmer om….

….. längtar till. Hur är den? Frågar Sassa. Inget neggo, inget ”så vill jag inte ha det”.

Oj! Jag blir alldeles tom på ord först. Alla arga tankar hoppar runt i huvudet, mina egna erfarenheter av att vara barn och mamma hoppar runt och tar all plats.

Men så småningom ligger ilskan i en utmattad hög i ett hörn. Den har fått rasa färdigt. Först är det ännu tyst, men småningom kan jag höra hur det mumlar lite – inget tvärsäkert, inget färdigt, inte en hel skola, men kanske några byggstenar jag kan dela med mig ur min erfarenhet – nåt för kloka lärare eller andra skoljobbare att hantera och använda i en helhet.

För den första tanken jag tänker om skolan är att den är Sveriges största arbetsplats, och att vi nästan alla jobbat där. Några av oss har erfarenheter från motsvarande ställe i ett annat land. Och de har oftast klart för sig att skolan här är annorlunda. Jag tänker att vi som inte gått i grundskola på 30 år oxå gått ”någon annanstans”. Och vi borde tänka på det. Men en bra skola behöver också att de som jobbar där står för sin proffesionalism. Trygga lärare som har en realistisk föreställning om vad arbetslivet innebär, vad de har ansvar för och som är i skolan för att de gillar barn och gillar ny kunskap. Lärare som kanske inte har så himla mycket högre lön, men bättre arbetsförhållanden, arbetsrum, vidareutbildning, tid för jobbet och bra ”support”

Min andra tanke är en bild. En av mina goda bilder från skolan. När min minsta vildängel skulle börja sexårs – rätt motvilligt, hon älskade dagis – och det stod en massa föräldrar och barn utanför en stängd dörr. Och så strax efter utsatt tid öppnades dörren, tre fröknar kom ut och ställde sig på rad vid dörren, fick – utan ord mins jag det som – barnen att forma en rad. De tog alla tre var och en i hand och mötte stadigt men försiktigt blicken hos varje barn. Frågade efter namnet och fick barnen ett och ett att känna sig önskade, välkomna utan att träda för nära. Barnen följdes ett och ett in i ett klassrum i mild belysning och tända ljus (tur att det ar mulet!!) till en plats med deras namn på den runda mattan mitt i klassrummet. Och vi föräldrar sjasades iväg – dagen var barnens, inte föräldrarnas. Så fortsatte det ungefär, varje morgon. Inte med alla tre fröknarna, men den/de som var där den dagen som tog i hand och såg varje barn.

Sen tänker jag på skylten i samma klassrum med namn på alla möjliga kortspel. Jag är verkligen för lekfull pedagogik. Men då jag såg den blev jag ett offer för ÖVERJAGETS logik. ”Flams och trams – barnen ska väl lära sig multiplikationstabellen”

Nej nu lilla hon. Nu går allt skam på torra land!!! Bara för att hon blir ängslig då hon inte förstår kommer hon inte undan med vad som helst. Skylla på mig?!? Skandalöst. Jag skulle aldrig ängslas över alternativ pedagogik i Matte (som är så viktigt). En sån utmärkt framsynt metod att få barnen att öva samspel och huvudräkning! Yngstans klass var fruktansvärt vass i huvudräkning och problemlösning om jag mins rätt. Bra mycket bättre än den lilla människan själv i samma ålder, fast hon pluggade och tragglade som sjutton.

Ja jo just det. Det var just det det var frågan om – och min tredje tanke handlar alltså om lust och lekens pedagogik. Jag misstror att dagis numer heter förskola. Och sen säger man att skälet är att förskolepedagogiken ska få insteg i skola. Men då borde det heta dagis och efterdagis. Barn lär sig i lek inte genom plugg. Och det handlar inte alls om flumskola. Utan om genomtänkt pedagogik med fokus på de verktyg för lärande som är naturliga för dem.

Till slut: i den skola som ser och lägger märke till de vuxnas och barnens egenart och förmåga samlas kunskapen om varje barns kunskap noggrant in och följs upp. Det som går lätt får man utveckla och få ännu större färdigheter i, det som går trögt får man mer stöd med. Men just därför ställs frågorna mer till skolans förmåga att lära ut. Mät gärna barnens kunskapsnivå, men inte för att låta barn halka efter och ”gå om” utan för att hitta de läromiljöer som inte fungerar så att de kan förändras

Ja Sassa – det är mina tankar om en bra skola – hoppas jag antagit utmaningen på rätt sätt – för jag har inte riktigt klart för mig hur en bloggstafett går till.
Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, skola, betyg, respekt, pedagogik, flumskola, lek

Storm i Björklunden…

Fin skolbild från Robem på Flickr

Äntligen har nån synat hans kort…

Mycket bra inlägg om lördagens radioprogram om skolministerns minst sagt lättsinniga förhållande till statistik finns bla hos två av de bästa skoltanter jag vet Anna-Karin och Johanna. Mer än så behöver inte sägas

Utom kanske:

Pilutta dig Jan!!

Nu blir det visst sänkt betyg i ordning och uppförande. Och Statistik (Lyssna bara till Statistikprofessorns kommentar till JBs kunskap på området…)

Läs även andra bloggares åsikter om skola, statistik, Jan Björklund

7.50:-

Får skollunchen kosta i höst, efter höjning, i en av Stockholms skolor. Och det är en skola där barnen verkligen får bra och god mat. Där de vuxna verkligen ser till att skolmaten serveras i en matservering och inte i en skolbespisning.

Jag grubblar en lång stund efter jag läst artikeln, som alltså beskriver en ovanligt härlig matmiljö för skolbarn, men som också andas oro för hur det ska gå att hålla maten på en bra nivå äen i fortsättningen.

Hur många gånger lyckas jag laga en god, näringsriktig måltid för 7,50? Varför är många vuxna beredda att lägga allt mellan 25 och 80 kronor på sin egen lunch varje dag, men tycker att 7,50 är gränsen för vad vi vill betala för barnens lunch. För det är ju det i gör. Vi köper lunch åt dem, även om vi inte betalar direkt i kassan varje dag, utan indirekt via skatten.

Skäms på oss…

Jag känner att jag, ÖVERJAGET, borde komma in här och tillägga något. Men för en gångs skull måste jag säga att hon sagt allt som krävs. Så kom nu tant lilla så ska hon få en riktigt god middag. Duktig tant!

Läs även andra bloggares åsikter om skolmat, skolbespisning