En sorts sorg
För några dagar sedan satt jag i ett flygplan som flög in över min, Mumrikans stad. Och det stora vemodet kom över mig som en blöt yllekofta
Den här staden – tänkte jag – den här staden gjorde jag till min. Rätt misstänksamt först, sen översvallande förtjust, och sen bara inbott. Och hon tog emot mig. Hon lät mig vara och gav mig en bas. Hon hade tålamod med mig. Rätt ofta fick jag försvara henne, och det kändes rätt och ganska lätt. Jag kände henne, och kände mig hemma. Det var så. Då. Alldeles nyss.
Men nu känner jag mig inte längre självklart hemma. så frågan inställer sig: Hör jag fortfarande till henne – hör hon till mig?
Den där känslan var inta alldleles ny. Den har varit på besök till och från rätt många gånger sista halvåret. Men bara för en snabb överflygning. Mer en aning än en närvaro. Ett vagt obehag. en känsla med suddiga konturer.
Men plötsligt var känslan akut. Som om mitt hjärta skulle brista.
Den gick fort över – men lämnade efter sig en mattighet. En ömmande känsla. Tomhet
Och efter månader av ”Jag har ingenting att skriva, hinner inte, behöver inte.” känns det som jag behöver skriva. Det har varit alldeles tomt helt enkelt. Jag har haft fullt upp med livet, det där vanliga livet ni vet. Det som gensträvar sig fram, vardagar hanteras likt pannkakor vända i luften med ett handledsknyck – ibland – eller som en klibbig smet skyfflad över nån sorts botten med första bästa redskap (helst ett som inte repade det ömtåliga där under geggan) – kanske mer sällan faktiskt
Men nu plötsligt behöver jag kanske blogga? Eller är det bara ett dåligt förankrat infall. Behöver jag hellre sova den där extra timmen? Och dessutom – vill ni eller nån annan läsa? När det inte är riktigt samma balans av ämnen som vanligt
Nu blir det nämligen lika delar:
GRUBBEL, POLITIK och SJÄLANÖD
Låter inte det kul?
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, makt, tillit, hembyggd,
Inte poesi – men en källa till stolthet! Och självprövning…
Psyk är som vanligt en inspirationskälla.
Till och med en sån här dag när han lagar bakfyllefrukost och jag har blixtont
För några dagar sedan introducerade han sökordspoesin i min begreppsvärld.
Mumrikans sökord är ju inte riktigt lika spännande som hans exempel (vem kunde till exempel tro att trevåningssängar och Portlack är så enormt intressanta!?. Dom förekommer nästan dagligen bland mina sökord) Men vad värre är. Ibland grubblar jag över den besvikelse folk måste känna när de söker på t.ex. ”bajs är gott” och hamnar här – i ett inlägg som handlar om skutthunden som valp. Jag har blivit noggrannare i mitt etiketterande sen dess, kan jag säga
Men idag, när jag kollade tänkte jag ändå att dagens sökord var helt ok allihop. Och att de som sökt på dem trots allt kanske funnit nåt av intresse här – för de här sakerna har jag faktiskt skrivit om. Allihop
black 3
städa med ånga 3
däven 2
sjöväderrapporten 1
karl johan svamp 1
barnarbete i hela världen 1
”alla kommer till himlen” 1
wordpress +länkning 1
vårstjärna 1
lazy 1
Men jag blir oxå lite betänksam. Jag behöver allt göra nåt åt mitt liv. Det är rukigt ordentligt alltihop. Och jag som är så vild… Aj aj. Ska bara få ordning på lederna så ska det nog bli andra bullar… Just nu är det bara att erkänna. Idag har mitt partyliv inskränkt sig till en stillsam hasning ut till grannarna och en grillkorv. Men det är ju, i såna här lägen, tur att dom är trevliga grannarna. Och bjuder på korv
Läs även andra bloggares åsikter om sökord, partyliv, grillkorv, tantvarning
I MIN ficka
Världens bästa Valröss har ju fått klara sig i stort sett utan mitt sällskap, han oxå. När jag nästan lade ner bloggsofären ( ja det är faktiskt sant – den är som Kants byrålåda – den försvinner när inte jag hänger med – det kan vara förklaringen till endel av den lätta beklämdhet bloggandet under några månader varit förknippat med – ni finns inte utan mig, superfina läsekretsen – och det känns ganska jobbigt att vara ansvarig för…
Nåväl. Under tiden har jag funderat en del på den tillgivenhet jag känner för sagde havsgigant (eller är det hafsgigant? Näee, inte han inte!) Vi har ju sammanförts genom bekantskapen med den eminente Psyk - och bara det är ju iofs en kvalitetsgaranti. Men hur kommer det sig att jag tycker att han är så jämrans BRA? Vi verkar varken gilla samma musik eller politik. Eller vad gäller musiken är det väl mer att jag har precis noll koll. Och han har total dito. På den musik han gillar. Men jag tycker ju oftast det låter ganska intressant då jag provar. (Vid en andra genomläsning av inlägget känner jag ett trängande behov att påpeka att NEJ – här kan inte göras en analogi till det andra ämnesområdet – politik… Jag är flexibel – men det finns gränser)
Lite samma sak gäller bloggen i allmänhet. Halva tiden har jag absolut ingen koll vad den handlar om. Men den är ändå väldigt trevlig att läsa. Mig påminner det lite om väldigt modern poesi. Troligen för att jag inte fattar så mycket. Men Psyk hävdar att V är världens största konstverk., så helt fel har jag nog inte. Eller nåt.
Nu när jag trillade in hos V hade han skrivit ett inlägg om vad han hittade i sin ficka. Kan väl jag oxå göra tänkte jag, jag har ju lite svårt med ämnena ibland, jag med,
Här är alltså; ”I min ficka nyss”
Just det – påskliljor, plockade då jag var ute med skutthunden (jo jo – jag fick ta dem, jag nallar inte, jag laddar inte ner. Jag är foträt – liksom) och inte hade några fria händer. Skutthundar kräver tvåhandsgrepp om kopplet när man går genom centrum – och idag var han extra skutthundig av nån okänd anledning.
Nå nu ska jag knapra popadoum och sippa lite Riesling, medas jag lägger in länkar och så. Det är nåt tyskt över Valröss, tycks det mig. Eller är det bara mina inrotade fördomar mot 80-talsmusik som spelar mig ett spratt?)
Läs även andra bloggares åsikter om Valröss, poesi, världens största konstverk, Psyk, nollkoll, ficka, påsklilja
Facebook är hur bra som helst!
Kära läsekrets.
Ingen outning idag heller, jag följer dess råd och funderar lite till. Men för att ni inte ska bli för besvikna: Här följer ännu en av Mumrikans skamliga hemligheter…
Mumrikan tittar inte på ESC (alltså ”not doing the omoraliska schlagerfestival” – som det hette i hennes ungdom, då det fanns normer – som att man inte gick på kulturimperialistiska McDonalds. Villken lättnad då statliga Clock kom – en slags 70-talsföregångare till Max, har det slagit mig)
Det är inte så att hon har fisförnäma kulturella ”nej fy så folkligt”-anledningar. Hon är helt enkelt för rastlös. Herre Gud! sån tid det tar. Och i så evinnerligt många steg. Det är ännu värre än ishockey faktiskt… Man kan ju gå av på mitten för mindre.
Några gånger har hon försökt, faktiskt. En gång bjöd hon t.o.m. hem kamrater. Just det året höll Sverige på att få 0 – zero – rien points. (Forbes hette de viss, bandet???). När nåt land långt om länge kastade åt oss en tvåa stönades det av besvikelse i Mumrikans vardagsrum. Hos grannarna ovanpå, däremot, utbröt ljudliga glädjescener och ovationer
När vildänglorna är hemma kan hon inte undkomma. Men denna vecka är de hos sin ömme fader. Så Mumrikan slipper, slipper och SLIPPER.
Dock vill hon ju inte vara helt obildad och socialt inkompetent. Och det är då fb visar sin allra mest förtjusande sida. En stor andel av Mumrikans vänner, alla de där unga, lite hippa, människorna som lever i sociala media är djupt engagerade i detta – så klart. Och Mumrikan, som på nåt obegrpligt vis just i frågan om sociala media råkat bli liksom fläckvis modern, hon hänger vid deras – nej inte läppar, men – statusrader. Så slipper hon titta, men fattar iaf lite, lite grann på måndag, när alla pratar om det. Hon slipper se ut som om de diskuterade forechecking – eller andra såna där obegripliga tekniska sporttermer. Inge märker att hon är ett UFO
Facebook – värsta handikapphjälpmedlet!
Äsch - fel ESC (Electronic Stability Control)
Men NU blev det rätt (väl???)
Läs även andra bloggares åsikter om nationalteatern, ESC, Malena, sociala medier
Hurdårå?
Som den uppmärksamma läsekretsen noterat händer här inte mycket.
Delvis beroende på att det händer mer i mitt liv. Jag har inte tid, och jag har mindre tråkigt. Då blir jag mer tråkig istället.
Massor med inlägg har jag minsann tänkt ut, men aldrig skrivit.
Till och från har jag funderat på att lägga ner Mumrikans blogg. Och noterat att det liksom verkar gå i skov, flera av dem som varit den väv i vilken Mammamumrik varit ett av inslagen har haft uppehåll, lagt ner eller helt enkelt likt mig inte skrivit så värst.
Men jag har inge lust att sluta heller.
En pusselbit i det hela är att min Googlereader svämmar över. Den är ju praktisk, men när jag inte håller jämn takt med den, då samspelar den illa med DAMP-tanten. Den blir en till diskbänk som liksom hela tiden fyller sig själv.
Vad göra? Här är en sorts plan….
1. Ett inlägg om dagen
2. Avskaffa readern
3. Uppdatera bloggrollen och läsa där, lite försiktigt
Och sen har vi den där frågan som surrar runt sen ett bra tag: Ska jag outa mig? Nä – alltså bloggen kommer aldrig bli nåt annat än Mammamumrik. Och egentligen är det ju lite löjligt, den som promt vill har ingen svårighet att räkna ut vem hon är; Mumrikan. Men den där chimären av osynlighet var rätt och viktig då jag startade, nykläckt på flera sätt. Nu känns den lätt fånig och pretto. Och samtidigt har jag – ja det är en del av DAMP-tanterite, tror jag, svårt att förutse hur det skull kännas… Svårt att se konsekvenserna, om det nu är några.
Ja kära uthålliga läsekrets – vad säger ni. Och låt mig säga att jag är helt betagen att nån fortfarande läser, med tanke på hur lite jag skriver.
Gulle er!
Men kolla! She´s back!
Frk F hon är en kråka. Iaf är hon inte den lilla lilla gummans katt.
Hon kom tillbaka. Kolla bara här. Och hela hennes NPF-skatt som den lilla kråkan så strävsamt samlat ihop har hon samlat där.
Och i inlägget har hon minsan gömt ett påskägg – länken till en ny blogg. Fast den lägger jag inte här. Du får helt enkelt ge dig iväg på skattjakt.
Jag blir så glad, denna otroligt långdragna och ointressanta dag på jobbet
Läs även andra bloggares åsikter om Frk F, uppståndelse
Så tyst och tomt det blev
Jag har varit borta för länge – det inser jag då jag yrvaket började läsa lite hos mina bloggvänner. För mitt i bloggrollen gapar ett hål
Frk F has left the building. Det bara ökar ödsligt där den brukade vara. Ett ända ilsket inlägg finns där.
Den vackraste kråka jag vet har blivit jagad till skogs och kommer kanske likt den lilla lilla gummans katta aldrig mer igen.
Det är bra sorgerligt!
Jag hoppas att det endå får någon att tänka efter – tänka på att den som skriver också är en person. En person som förtjänar respekt och nån sorts eftertanke. Kanske rent av omtanke
Samma samma
Det är inte att jag har bloggtorka direkt. Men det finns liksom inget att skriva om. Livet är ganska konstant:
- Det är kallt och ogästvänligt. Jag fryser och blir blöt, men går tack vare studshunden ut i det ändå, med regelbundenhet
- Jobbet är både bra och dåligt. Stressigt på ett långtråkigt sätt då det är som värst. Stressigt på ett spännande sätt då det är bättre. Möten med människor i den verkliga bemärkelsen då det är som bäst
- Jag harvar på med att ta tag i ADHDn. Inte vet jag om det kommer att ge nåt. Jag tvivlar på att dom som ska vara proffs egentligen har en susning. Men det kan å andra sidan bero på att de vet vad de gör, kanske
- Kampen mot grushögarna förs med skiftande framgång. Vi dansar jenka med varandra
- Jag hör mig själv använda hela repertoiren av utslitna föräldrarepliker, och funderar på om jag skulle kunna komma på nåt nytt, frächt och oväntat. Nåt som dessutom fungerade. Men så här långt tradar jag på med ”Om det blir en hög Oboj-pulver på diskbänken måste man torka upp den genast” ”Alla familjens väskor kan inte stå där på bänken där man ska kunna sitta och ta på kängor” ”Du måste lägga undan tv-kontrollen efter dig, så att hunden tuggar sönder den. Ännu mer”
- Högerregeringen genomför sin förkastliga politik, med förväntat resultat. Det är inte val på över ett år. Jag blir förbannad på daglig basis
Hå hå Ja ja
Hur kul inlägg blir det av sånt?
Läs även andra bloggares åsikter om snö, tjat., samma samma, harva på, långtråkigt
ÖUT-rapport # 2: NU tog vintern slut!
Nä nu får det vara nog!
Så här kan vi bara inte ha det
Nu får det där sorgliga vintertemat inte tråka ner Mumrikans virtuella bo längre. För jag står inte ut med mera glåmighet.
Men vår är det ju inte – så det får bli:
TOMRUM
TOMRUM
TOMRUM
just det TOMT och INTIGT
Rent och vitt som i de mjölpåsar Mumrikan knappt tar i med tång längre – miliTant kolhydratvägrare som hon är
Men en sak. Och jag vet att hon fått hjälp förut. Men ni mins den där DAMP-tantsloggan som hon hadde. Och så rymde den lilla dinosauren all världens väg. Kan ingen – Psyk eller Tant Rasch eller annan hugad – hjälpa henne med hur man gör för att fånga in henne igen.
Vänta – nu mumlas det här. Viljeyttringar från den lilla människan är jag mycket samvetsgrann med så här års. Man får vara tacksam för det lilla vet ni.
Vafalls, lilla vän. Säg nu vad hon vill
Jag vill helst ha vrå-läet. I widgeten. Så man kan lägga sig där och vila. Om det blir för besvärligt...
Vrålä???
Aha – hon vill helst ha Psyks vrå-lä som damttantslogga tills det blir
varmare och grönare.
Om det går
Man ska inte bära falskt vittnesbörd!
Ett av de tio budorden
Det åttonde har Wikipedia just upplyst mig om
(Jo jag är pastor – men oxå DAMP-tant. Så jag kan dom – inte ordagrant. Men jag kan förklara dem ALLIHOPA. Be mig bara inte numrera dem)¨
Så jag borde veta bättre
Jag har nämligen – visserligen utan avsikt – frekvent brutit detta bud. Här i bloggen.
Nu är det inte en av mina nästa som drabbats, det är möjligen en förmildrande omständighet. Men den entitet som drabbats är ständigt närvarande hos mig – också mitt i sommaren
Vi talar alltså om den – i mitt tycke – så förhatliga
vårvintern
Den har ju fått bära ansvar för min synnerligen avoga inställning till i stort sätt allt. Min insinktiva folkskygghet – som ju är extra svårhanterlig eftersom den verkligen är helt avvikande, helt oförenlig med min grundläggande personlighet som jag uppfattar den.
Men nu verkar det allt mer uppenbart att den är – åtminstone delvis – oskyldig.
Nä det heter SKOV
Visserligen har jag ju haft mer ont, varit mer stel. Tillochmed pratat med andra om det, formulerat för mig själv att jag inte längre kände mig lika bra som då jag började med medicinen. Men jag ville inte förstå. Jag vill inte ha en diagnos till, en till faktor att förstå mig på, räkna in i livets omständigheter, anpassa mig till
VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE
En fördel med att vara erfaren DAMP-tant är att jag – lite utan att riktigt veta hur jag gör – kan sätta på autoavledning. Använda mitt dåliga fokus i eget syfte. Och det har jag gjort. Nu igen.
Det där innebär bland annat att jag kan bortse från smärta. Till en viss gräns.
Igår nådde jag den. Igår morse kunde jag nästan inte stödja på foten. Dvs foten lydde inte när jag bestämde mig för att gå. Jäkligt eländigt faktiskt (not till Psyk – detta är ett tillfälle när man enlig mig kanske inte ska, men får/kan använda begreppet)
Så idag
- kanske jag förstår lite mer
- ber jag vårvintern om ursäkt
- går jag till doktorn
- biter jag ihop och tar kortisonsprutor (om jag måste)
