Sängkamrat

Jaha. Nu har hon gjort det IGEN! den lilla människan. Lurat hit folk med en rubrik som lovar mer än hon tänker hålla.

Så alla ni som nu hoppas på intressanta nyheter om Mumrikans kärleks- eller rent av sexliv. Er ber jag från djupet av mitt överjagsliga sinne om ursäkt!

Förlåt, förlåt! Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till med henne.

Det hon ville visa var den fina nya skålen från IKEA, och de hela kilo körsbär hon gick till sängs med för någon dag sen.

JA hon åt upp alltihop – alldeles själv, det glupska lilla stycket

och

NEJ hon hade inte ens vett att få magknip

Hon är oförbätterlig – helt enkelt

Läs även andra bloggares åsikter om körsbär, oförbätterlig, kärleksliv, sexliv

Att slippa sill

Det talas ibland om att ADHD inte bara är en svaghet, ett problem – det är också en begåvning

”Ja ja, klart man måste upprätthålla den förnumstiga hållningen för att stå ut” kan jag höra det lätt skelögda vilddjur, som förutom ÖVERJAGET befolkar mig – arma Mumrika, muttra. Den lilla arga varelsen är en skelögd och vildsint cyniker som då och då hävdar att varken jag eller ÖVERJAGET vet vårt eget bästa.Det enda som biter på detta särdeles svårartade monster är hard facts. Oomtvistliga fakat ur livet. Såna här till exempel:

I just denna stund sitter flera av mina vänner och utsätter sig för kval av värsta sort. Dom pinar i sig sill. Inte för att dom gillar det. Nej sannerligen inte. Men det är ju Valborgsmässoafton. Och då SKA man äta sill. Det vet ju alla.

”Jaha”. ”Joho”. ”Men än sen då”. Säger DAMP-tanten. Visst kan man äta sill. Om man vill. Idag och imorgon och i november. Och om man inte vill?

Ja då äter man nåt annat till lunch på Valborg. Själv ska jag äta hallon.

Jag har inget mot sill. Och färskpotatis är allt riktigt gott. Men hallon. Hallon är mer än gott, det är ljuvligt

Kalla det ”dålig impulskontroll”. Kalla det ”oförmåga att automatisera”. Jag får inte ont i magen av att inte följa traditioner. Jag gör det jag tycker om. På Valborg. På Julafton.

Ofta äter jag sill på Valborg, för att andra i min omgivning vill göra det. Det är helt ok. Jag har inga starka känslor inför sill. Det går ann. Särskillt den jag lägger in själv. Men om jag en viss Valborgsmässoafton, som den här, inte omges av människor som promt vill ha sill. Ja då slipper jag.

Som idag.

Och se. Det skelögda vilddjuret lommar av. Hårdfakta lugnar henne. Hon muttrar lite, men ser i själva verket riktigt lättad ut.

Hennes snälla storasyster ÖVERJAGET (jomen, så hänger det ihop. De flesta vilddjur i bröstet och monster under sängen är små ouppfostrade ÖVERJAG. Dom behöver ”Vänligt men bestämt levererade hårdfakta” och ”Insikter” samt ”En fast hand”. Får de bara de i regelbundna doser så kan det faktiskt bli folk av dem också). Nåväl; storasyster ÖVERJAGET tar henne i hand och leder iväg hene till det lilla bo i maggropen där hon borde sussa sött

Och ni andra som undrat över vilka fördelar man möjligtvis kan ha av ADHD. Nu vet ni: Man slipper sill. Om man vill

För egen del tänker jag även låta omgivningen slippa snapsar idag och imorgon. Att jag konsumerar dem, bara för att det är Valborg. Jag tycker vissa sorters snaps är ganska gott, men just idag kan jag gärna avstå. Precis som jag gott kan ge mina barn ”En vit jul”

Läs även andra bloggares åsikter om sill, snaps, traditioner, regelbrytare, Valborgsmässoafton, ”Vit jul”, ADHD

Jag kan vara lydig oxå

i alla fall punktuellt – eller som man populärkulturellt säger: fläckvis. Under rätt omständigheter.

Och vad annat kan man göra än att ge efter när två så absoluta och absolut olika storheter som Valröss och Anna-Karin medelst en gemensam kniptångsmanöver resolut kommer till samma ordination:
matmutor och andra trevligheter.

Om dom två är eniga har inte ens en DAMP-tant i attackmode någon chans. (Och just nu är det inte mycket med attackmode-et här)

Så imorgon till frukost rostar jag kolhydratfritt bröd och lägger på starkost och hallonmamelad. Samt steker ägg och bräcker serranoskinka till. Samt GI-fuskar med ett glas Tropicana red ruby (jepp – inte bara kolhydrat- utan oxå koldioxid förkalstligt. Jag vet. Jag är en usling helt enkelt) Därtill te. Hm Sir Williams, tänker jag mig

Semla får inhandlas om eftermiddagen, tror jag bestämt.

Så får det bli!

Läs även andra bloggares åsikter om vila, politisk kupp. konsensus. hallonmarmelad

Att göra hemläxan

Minnesgoda delar av läsekretsen kanske minns att jag lite försiktigt antytt att jag – sju år efter diagnos – äntligen pallrta mig iväg för att få lite praktisk hjälp att hantera vardagen

Ja det var på tiden. Att mot allt sunt förnuft framhärda i att klara allt själv ”Bra DAMP-tant reder sig själv” är faktiskt riktigt riktigt dumt. Och tröttsamt vet hon. Hur hon som faktiskt är en riktigt förståndig människa fått för sig att hon måste vinna någon sorts krig mot omständigheterna är ju riktigt obegripligt

Ja ja. Hm hm. Mutter mutter

Nu har jag alltså varit där flera gånger. Och en av dem har jag träffat är en arbetsterapeut. Hon drog inte på det, kan jag säga. Efter en stunds funderingar fick jag helt enkelt en hemläxa:

Städa och sortera kylskåpet. Gör en bild där man kan se hur kylens innehåll ska sorteras och laminera den sen (villket i sig kräver att jag lär mig använda lamineringsmaskinen jag köpte för snart ett år sedan…)

Sedan ska jag även städa frysen och märka upp lådorna/hyllorna med frystejp.

Jag har två veckor på mig.

Idag har jag tömt kylen och ångat ur den. (Om jag inte hade principer mot att dyrka ting skulle jag nog säga att jag är lite kär i ångmaskinen – den nya modellen är SÅ bra) Särskillt piffigt var att sätta det smala ångmunstycker i det där dräneringshålet där det ständigt växer igen med de mest onämbara livsformer man kan tänka sig. Jag har faktiskt dragit ut kylen ur sin håla, sanerat bakom och även rengjort den lilla behållaren för kondens som sitter på baksidan.

Det var inte SÅ mycket som behövde slängas. Så det var mest att jag torkade av prylarna och sen ställde in dem i någon slags ordning – en som förhoppningsvis ska vara begriplig och relevant även för vildänglarna.

Sen var det bara att göra bilden.

Och nu kära läsekrets – villken är bäst:

Den av en tom kyl – så att orden slipper konkurera med innehåll:

Eller den där kylen ärt fylld igen?

Läs även andra bloggares åsikter om hemläxa, arbetsterapeut, , kylskåp, orna, sortera, laminera, ånga

Mitt huvud är inte en torktumlare

…det är en hushållsassistent

En sån här:

I den pluppar jag ner allt möjligt som kommer i min väg – precis som jag gjorde när jag fortfarande åt bröd – då goffade jag ner gröt, morötter (eller om de gått åt – finhackad blast), linfrön, kross, rosmarin, oliver. Allt möjligt helt enkelt. För det mesta kom jag ihåg det där självklara. Jäst till exempel.

I min hjärna blandas alla intrycken – och sen – när det är fullt, när det behövs och ibland utan att jag riktigt förstår varför tryks påknappen in. Då går det varken att stoppa i mer (jorå – jag försöker VARJE gång jag bakar – vem vet, det KAN ju gå den här gången. Och får sedan torka halva köket….) eller plocka ut nåt. Det är bara att vänta.

Men om man gör det kanske det kommer ut nåt bra till slut.

Ja – det var en alternativ bild till vad som pågår i Mumrikbo och i mig. Det är mycet nu. Många tankar. Många erfarenheter som blandas. Jag tror att det så småningom blir färdigblandade tankar. Kanske nåt jag kan servera. Men man kan inte veta

Man kan bara vänta

SURR surr surr

Läs även andra bloggares åsikter om mitt huvud är en torktumlare, överväldigad. tankfull

Dagens comfortfood, Köttsoppa

Funderade vidare på inläggen om att få till ätandet hos FrkF och Trollhare.

Själv måste jag helt enkelt köra schemametoden. Jag har inpräglat i mig sen ajg var mycket liten ”Man måste äta 3  ordentliga mål om dagen och 2 mellanmål”. Kloka mamma indoktrinerade mig målmedvetet och såg till att jag tyckte det var gott – väldigt lite pliktätande var det. Riktigt hemska morgnar – då läskiga saker väntade stekte hon ägg/bacon/tomater. Och jag lärde mig, kroppen upplevde, att det funkade… Jag vet inte om det funkar på alla – men det är min upplevelse av hur det var.

Jag känner igen väldigt väl det FrkF skriver om – när barnen är hos mig blir det naturligt att hålla på den där rytmen – när de är hos pappan hakar det lätt upp sig. Över huvud taget har jag känt att jag verkligen haft minst lika mycket glädje av dem som de av mig. De gav mig en rytm i livet.

Jag försöker passa på då de är här och göra mycket av all mat jag lagar – så jag har några måltider av varje recept åt mig veckorna de är borta. Jag har oxå samla på mig ett gäng recept som är ”tidsprisvärda”, kostar lite tid i förhållande till vad man får.

Idag gjorde jag kokkött/köttsoppa.

Jag hade köpt högrev, två bitar – ett drygt kg – då det var billigt. Kokade upp 1,5 liter vatten i vattenkokaren. Trykte ner köttet i en ganska liten gryta (3 liter), hällde på kokande vatten så det täckte. Ploppade i en hel oskalad vitlök och två lagerblad (ibland kan jag pila ner nån tsk fänkålsfrön oxå) Sen fick det småkoka bra länge (mellan 1 och 2 timmar).

När kötte var riktigt mjukt fiskade jag upp de två bitarna, tog av en liten bit på varje (kanske en tiondel) la de andra två i varsin burk (8-10 dl) och hällde över buljong. Nu var det en hel del buljong kvar. Jag flisade en morot, en palsternacka och en rejäl skiva rotselleri. Tunnskivade en tredjedels purjolök.

När buljongen svalnat lite fiskade jag upp vitlöken och klämde ut det mjuka innanmätet ur skalet. Jag rev färsk ingefära (en dryg matsked). Jag la i rotfrukterna och kokade 5 minuter. Sen la jag i purjon och köttet och saltade, kryddade med lite mald kanel. Rundade av med en rejäl skvätt vispgrädde. Och kom plötsligt på att jag rykte med mig färrsk timjan sist jag handlade. Den hade jag som vanligt glömt bort i köksfönstret – men nu kom den iaf lite till användning innan den helt tynade bort… Klipp klipp

Resultat: Två lådor färdigkokt kött i buljong på trädgårdsbordet. Blir var och en 4 – 6 portioner kalops, dillkött, pepparotskött på ca 15 minuter var. (Om intresse finns kan jag beskriva hur man gör). Dessutom 2-3 portioner köttsoppa. Vilket är en perfekt middag för mig. Precis som FrkF har jag nämligen en tendens att bli stoppmätt av matlagning. Köttsoppa är lättätet. Det jag inte äter ikväll sparar jag i frysen till nästa gång någon av oss blir sjuk härnäst. Total effektiv arbetstid – mindre än 30 minuter (jag räknar INTE den 1,5 timme då jag hängde framför tvn medans köttet stod på spisen)

Nu har nog soppan svalnat något (var brännhet då jag började skriva). Så här blev det:

Som Haggan så klokt påpekat: Det blir aldrig så snyggt på bild som det smakar (och jag ber verkligen om ursäkt kära H - jag kan laga vegetariskt - det har bara inte blivit så här i bloggen. Ska skärpa mig!!)

Läs även andra bloggares åsikter om matleda, mat- och sovklocka, högrev, köttsoppa, kalops, dillkött, pepparrotskött

Mja. Inte helt onödig då

Ok inte helt onödig då. Idag har faktiskt det här hänt oxå

• Jag har träffat fem av mina absoluta favvisar – som jag inte träffar dagligen. Tre av dem ingick så att säga i planen för dagen. Men två var rena lyckoträffen – bokstavligt talat. Jag var ute och promenerade – på helt ”fel” ställe pga allt strul i helgen. Och så plötsligt ”poff!” bara stod de där. Som två ovanligt tidiga tussilago. Dagen fortsatte ju vara tok-grå. Men lite sol på mig ändå faktiskt.
• När jag kom hem hade äldsta vildänglan genomfört ett projekt vi pratat om ett tag. Mot överenskommen peng har hon städat alla köksskåp. Fattar ni: Grytskåpet, skafferiet, kryddlådan, alla konservburkarna, alla plastbyttor. Allt är utplockat och sorterat. Och varenda hylla är avtorkad. Jag började nästan lipa av lycka då jag kom hem. Jag trodde aldrig hon skulle ta itu med det så fort. Gullebarn!
• Nu har jag lagat oss maffemiddag: rödbetor med Halloumi, rosmarin, spiskummin och olivolja med rårisrisotto (med torkad Karl-Johanssvamp). Till det buljong på morgondagens kyckling som jag kokat. Den blir (enligt ett recept jag hittade i tidningen idag) kryddad med vitlök, ingefära och lite annat. (Så imorgon behöver jag bara koka currysås och ris…

Jorå - den ÄR god, fast den ser så där ut på bild

38° C!

Låg och snorade och huttrade ett tag.
Den synnerligen älskliga äldsta vildänglan – som var på ett flyktigt besök – tog resolut tag i den snoriga hög som är jag:

1. Nu har jag tagit tempen (se ovan)
2. Tagit ett hett bad
3. Tagit två av mina specialpiller mot alla sorters förkylningar, inhandlade i det stora landet i väster (nä inte Norge) där vanliga människor inte kan vara hemma från jobbet och på regelbunden basis knaprar i sig multi-kombo-piller mot nästäppa/hosta/feber/huvudvärk
4. Pillat i mig värdens absolut bästa comfortfood: snabbmakaroner-köttbullar-smör-ketchup-vitpeppar (jag hade tänkt ta en bild – men jag orkade inte tänka ut nåt poetiskt, som Psyk brukar göra) Sen, när jag svalt stoltheten och bestämt mig för att ändå ta en bild orkade jag inte vänta nog länge – utan åt upp alltihop:

"Efter"

Och det bamhärtiga barnet tog gullehunden på kissrunda.

Så nu kan jag ligga här och försmäkta hela kvällen – endast för avbrott av en sista kort runda.

Läs även andra bloggares åsikter om feber, comfortfood, snabbmakaroner, urbota, klen

Då så

Juldagarna har passerat.
En vildängla är med kompisar, en vildängla är med mormor och morfar (just nu på bio, imorgon bad och inhandlande av julklapps skolväska – kloka mormor tänkte att en så viktig vardagspryl måste man få välja själv, men det är bra om mormor som är bättre stadd vid kassa än 12-åringar betalar, så man inte grubblar över att man ska ta det billigaste). Tredje vildänglan ägnar dagen åt att färga håret svart och äpplegrönt.

Jag har hundpromenerat, kompleterat mat och vin och ska nu sätta i mig ett par rosmarin- och olivsmörgåsar (på Raringens utmärkta nästan kolhydratfria bröd – låter omöjligt, men det är alldeles sant) och se ett gammalt avsnitt av ”Cityakuten”.

Framåt kvällen ska vi iväg på middagsbjudning.

Se där en lagom lat kväll så här mitt emellan alla helgerna

Läs även andra bloggares åsikter om rosmarin- och olivbröd, LCHF-bröd, bröd utan kolhydrater

Leverpastej

Nu är det julafton.

Strax ska jag sätta mig ner med en skiva av 3-dygns surdegsbrödet, leverpastej, gurka, färskriven pepparrot och en dutt av pappas sylta. Till det julmust. Thet står strax och väntar under thehuvan jag fått av minsta vildänglan.

Tack, tack du födelsedagsbarnet. (Ja jag menar alltså den lilla allsmäktiga plutten i krubban). Särskilt tack för församlingsbasaren som ger mindre änglor möjlighet att köpa bra julklappar som thehuvar och sebramönstrade värmeljusglas. Tack för tanterna och farbröderna som med varm blick diskret justerar priset när nån som vänder på slantarna står där och eftertänkasamt försiktigt tummar på prylarna.

För mig är julen – hur som helst – en möjlighet att göra bara saker jag tycker om (ok, slå in en massa paket är inte så kul – jag blir snabbt uttråkad, men det är ett par timmar – sen är det över). Min familj – när jag är med dem – verkar (peppar, peppar) onormalt ohysterisk och oNorensk.

Men min bästa jul firade jag för mig själv i lilla lådan mellan vattnet och skogen. Endast sällskapad av katten och granen. Nyskiljd var jag, övergiven och rejält kantstött. Så särskillt glad var jag inte. Men julen var i alla fall en rätt att vara len mot sig själv, göra lite fint och glittrigt. Slippa jobba. Och några paket hade jag att lägga under granen, som några goda vänner och jobbet vänligt skickat hem till den dystra eremiten.

Nu ska jag sätta mig vid granen och klappa på en av änglorna som fått feber. Och äta leverpastej. Se på morgonklappsfilm. Alla jular blir fel – om man har helt klart för sig hur de ska vara. Dom flesta jular kan bli ganska rätt. Tillräckligt rätt. Om man låter dem och sig själv vara. Det är vad jag hoppas på. Det är vad jag önskar er alla var och en.

Hon menar att hon önskar er var och en en riktigt välsignad jul! Fast hon är lite skygg för att kanske råka välsigna nån som kanske vill slippa välsignelser.

Mest förtjusande tycker jag är att thehuven visade sig vara hopknåpad och skänkt av Mumrikans lilla mamma. Och hela familjen tyckte att det var bra – för vi tycker ju hennes knep och knåp är både hemtrevliga och snygga.

Kan det bli bättre: mormor får knåpa och bidra till basaren. Vildänglan hittar nåt fint att köpa som passar familjens stil. Mumrikan blir glad och thet håller sig varmt. Dessutom har församlingen tjänat en slant (två gånger faktiskt – eftersom mormor en gång köpt garnet på en församlingsbasar)

Tänk så praktiskt och bra!

Läs även andra bloggares åsikter om gran, församlingsbasar, thehuv, julklapp, leverpastej, surdegsbröd