Haken med dualism

En sak jag allt oftare tänker på är att motstånd inte alltid är det bästa motmedlet.

Jag menar: Hur många gånger de senaste åren har inte jag, eller andra, tänkt:
”Nu går det för långt, här måste man bjuda motstånd”

Och om jag nu ställer frågan ”And  how did that work out for you” till mig själv, måste svaret bli

Apdåligt

Länge tänkte jag att det berodde på att motståndet varit dåligt, att våra protester varit halvhjärtade eller att partiet mitt, (s) om nån missat det, inte varit tillräckligt radikalt.

Och allt det där är i och för sig sant i många fall. Men är det det som är problemet??? Jag blir allt osäkrare.

För visst är det vanligt att männsikor säger att vi är för otydliga, att skillnaden är för liten mellan partierna och att (s) inte längre är ”riktiga” sossar.

MEN det är också så att det ofta sägs att det är jobbigt att politiker bara käbblar. Och varför är det inte åt vänster människor går om vi rört oss för mycket åt höger? 

Nu  tänker kanske någon att även jag, Mumrikan, håller samla ihop mig till en hedervärd reträtt för att sedan rätta in mig i ledet, åt höger. Näpp. 

Jag är oförbätterlig

Jag gillar fortfarande inte betyg ALLS, tycker att läxor borde förbjudas (hej hej major Björklund), vill att museibesök (och gärna annan kultur) ska vara GRATIS. Jag tycker att invandringen bör vara fri (vårt lands problem är att vi är för få – inte att det är trångt). Jag menar att rätt mycket av det viktiga i livet ska betalas med skatt, att det bör vara svårt att bedriva skattebetald verksamhet och kunna ta ut vinst (helt enkelt för att det inte ska gå att sänka kvalitén, för att den utvärderas) Jag tycker att alla som jobbar i verksamhet som är betald med skatt ska vara tvugna att visa att de använder pengarna effektivt och till det de var avsedda till – både i offentlig och ev. privat drift (och jag menar att det har varit, och är, alldeles för lite av utvärdering och kontroll. Att jobba för skattemedel är nått fint, och man ska ta allvarligt på sitt ansvar. Jag tycker att föräldraförsäkringen ska delas mellan föräldrarna. För att bara nämna några av mina oförbätterliga åsikter. Somligt av allt detta inser jag att jag knappast kommer få genomfört. Eftersom jag är demokrat. Men jag tycker så

Däremot blir jag allt tveksammare till att stå och vifta med stora nejskylten.

Jag tror inte det fungerar att protestera, om inte annat för att det inte fungerat hittills. Inte alls – eller hur?

Jag tror att det gäller att formulera vad vi vill. Peka på en annan möjlig framtid, en annan vardag, ett positivt alternativ.

Och ju säkrare jag blir på det, desto mer lägger jag märke till kraven på tydlighet, protest. Att det viktigaste är att visa att vi är emot.

Och det är jag. Intensivt.

Men jag fruktar att just den taktiken är just vad högern hoppas på.

Istället för att lägga krokben för dem vill jag springa snabbare

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkring, invandring, skatt, museer, konst, offentlig, privat, protest, politiker,

Sambo med Oberon

Sen många veckor är jag sambo med Oberon, inser jag

Det har smugit sig på. Yngsta vildänglans klass studerar Shakespeare i engelskan. Och nu ska de spela upp ”A Midsummernights Dream”. På engelska. Och spela Beatles till.

”Ja men” – säger hon – när jag häpnar lite – vi går ju i SEXAN!”. Min lilla DAMP-tantsaspirant spelar trummor. Och Oberon.

Idag föreställning för stora delar av skolan. På fredag för oss föräldrar.

Så just nu är det kostym som gäller. Och håret. ”Kan du sätta upp det så det inte syns?” Jag tittar på hennes långa, mjukt lockiga nötbruna hår (som en angoraekorre – om ni förstår) och skakar på huvudet. Men finner på råd:

”Om den tråkigt moderata finansministern kan ha hästsvans kan Älvkungen absolut ha det”. Absolut en logik hon kan köpa. Och gogla Oberon, bilder får ni se. Den enda Oberon som är snaggad är strängt taget den här:

Läs även andra bloggares åsikter om Shakespeare, En Midsommarnatssdröm, Oberon, Anders Borg

Det är inte för roligt nu!

Politiken, vädret och sår i lilla gullhundens tass.
Imorgon utmanar jag ödet och åker till landet – misstänker att det är KALLT (trots att snälla grannen satt på värme idag) och ganska lortigt efter vinterns härjningar. Men vi längtar dit – äldsta änglan och jag.

På söndag ska jag åka till bästaste lillasyrran och äta kakor. Det är lite roligt. Ganska mycket när man tänker efter. Men just nu är jag trött så jag ser i kors

Samma samma

Det är inte att jag har bloggtorka direkt. Men det finns liksom inget att skriva om. Livet är ganska konstant:

• Det är kallt och ogästvänligt. Jag fryser och blir blöt, men går tack vare studshunden ut i det ändå, med regelbundenhet
• Jobbet är både bra och dåligt. Stressigt på ett långtråkigt sätt då det är som värst. Stressigt på ett spännande sätt då det är bättre. Möten med människor i den verkliga bemärkelsen då det är som bäst
• Jag harvar på med att ta tag i ADHDn. Inte vet jag om det kommer att ge nåt. Jag tvivlar på att dom som ska vara proffs egentligen har en susning. Men det kan å andra sidan bero på att de vet vad de gör, kanske
• Kampen mot grushögarna förs med skiftande framgång. Vi dansar jenka med varandra
• Jag hör mig själv använda hela repertoiren av utslitna föräldrarepliker, och funderar på om jag skulle kunna komma på nåt nytt, frächt och oväntat. Nåt som dessutom fungerade. Men så här långt tradar jag på med ”Om det blir en hög Oboj-pulver på diskbänken måste man torka upp den genast” ”Alla familjens väskor kan inte stå där på bänken där man ska kunna sitta och ta på kängor” ”Du måste lägga undan tv-kontrollen efter dig, så att hunden tuggar sönder den. Ännu mer”
• Högerregeringen genomför sin förkastliga politik, med förväntat resultat. Det är inte val på över ett år. Jag blir förbannad på daglig basis

Hå hå Ja ja

Hur kul inlägg blir det av sånt?

Läs även andra bloggares åsikter om snö, tjat., samma samma, harva på, långtråkigt

Men allt det andra då?

Läser på förstasidan i en jätterubrik att regeringen är beredd att betala för bröllopet.

Alla vet vi genast vilket bröllop som avses. Jag förutsätter att det inte är t.ex Åsa och Alexandras, eller något av de andra bröllop som nu äntligen planeras om riksdagen till slut kan få ur sig en lag om rättvisa runt äktenskap

som om något sådant som rättvisa runt äktenskap överhuvudtaget kan tänkas existera

muttrar ÖVERJAGET yrvaket.

blir det inte alltid över- och underordning?!? Och föresten vill jag oxå gifta mig. Basta!

Nä gå och lägg dig! Jag har inte tid att avledas just nu!

Med tanke på allt de människor som älskar varandra och hittills varit förbjudna att gifta sig fått stå ut med tycker jag egentligen att det kunde vara på sin plats om staten betalade åtminstone delar av kalasen.

Men så är det förstås inte.

Det är kungabröllopet det handlar om. (Eller egentligen drottningbröllopet om man tänker efter.) Och jag är inte särskilt upprörd. Har man monarki får man allt räkna med den utgiften då och då. Och jag tänker inte tramsa om att alla vi som betalar borde bli bjudna. Jag propsar inte på en natt på hjärtintensiven heller – för rättvisans skull. Jag betalar gärna och hoppas att jag aldrig behöver komma dit. Gemensamma utgifter måste alla solidariskt betala. Majoriteten bestämmer. Och majoriteten tycker uppenbarligen att detta är en utmärkt utgift. Det får jag finna mig i – demokrat som jag är.

Men

Jag kan inte låta bli att fundera på två saker i sammanhanget

• Kan det vara så att hovet absolut inte vill att bröllopet i fråga inte ska äga rum just då formerna runt äktenskaps instiftande kanske just har ändrats på ett tumultartat sätt – eller i alla fall är i stöpsleven? Ska ärkebiskopen faktiskt juridiskt binda de två huvudpersonerna vid varandra – eller ”bara” välsigna det som redan skett? Kanske är det lugnast om formerna hunnit sätta sig något innan detta mega-bröllop går av stapeln?Inte vet jag – och det är ju lite fult att spekulera om vad som rör sig i människors huvuden. Om jag tänkt helt fel ber jag redan i förväg om ursäkt för att jag varit insinuant. Men tanken slog mig då många verkar grubbla över denna – med kungliga mått mätt – oerhört långa förlovning
• Det här kan allianspartierna med blott ett dygns betänketid lova att betala. Men allt det andra, det mycket mer avgörande på lång sikt. Som företagsstöd, rekonstruktionspengar till SAAB och alla andra företag som nu måste ta nya tag. Det går inte. Det är lätt att tycka att någon annan bör ta ansvar. Men staten kunde haft råd med rätt många bröllopsfester OCH andra saker. Om borgarna inte valt att sänka skatten. Mest för dom som redan har mestLäs även andra bloggares åsikter om kungligt bröllop, könsneutrala äktenskap, företagsstöd, SAAB

Är livet ett strategispel?

En av orsakerna att jag inte bloggar så flitigt är faktiskt krisen.

Det är det ju helt utmattande deprimerande att tänka på vad den gör med människors liv både väldigt nära och långt borta. En siffra som fastnat i skallen är att Citibank nu ska avskeda 50.000 personer.

Jag är verkligen ingen anhängare av globala storbanker som aggressivt marknadsför skuldsättning. MEN tänk er 50.000 pers. Och bankpersonal är faktiskt ofta ganska lågavlönade människor med taskiga arbetsvillkor. Det är bara direktörerna som har groteska förmåner.

Detroit – bilstaden – hur är livet där? (Och nej – jag är inte särskilt förtjust i den amerikanska bilindustrin heller.) Men här talar vi om en hel stad med ganska låg status redan innan. En stad som bland annat rymmer den kyrka Aretha Franklin varit medlem i sedan barnsben. Hennes pappa var en av pastorerna som jobbade med Martin Luther King och var en frontfigur i medborgarrättsrörelsen. Aretha har åren igenom valt bort glamourklustren och stannat kvar i hemstaden. Hur har människorna i hennes kyrka, den svarta arbetarklassen i industristaden Detroit, det just nu?

Varje gång jag tänker på det här blir jag faktiskt helt matt. Märker att jag undviker nyhetsmedia mer än vanligt. Blir alldeles grå då jag trots allt nås av dem.

Så – med reservationen att jag verkligen inte följt med som jag borde (till mitt försvar måste sägas att jag varken lyssnat på Maud och Borg ELLER dom i ”mitt lag” (såssarna alltså) känns i alla fall en sak särskillt svår:

Det känns som att regeringen – eller åtminstone ”ledande företrädare” (Maud, Sven-Otto, Anders och Fredrik typ) har fastnat i sina principer.

Principer är bra: ÖVERJAGET är mitt vittne att jag hyllar principfasthet

Ja hujeda mig att hon gör den lilla människan. Som en terrier på speed

Men nöden har ingen lag. Man måste orka vara praktisk när det oerhörda händer.

Jag kan förstå logiken i att näringslivsministern i ett litet land som förhandlar med GM måste vara katig. Jag kan till och med hylla det. MEN när går det över styr? När blir människors liv bara bondeoffer i ett jättelikt spel?

Varför kan regeringen satsa 1500 miljarder på garantier till bankerna (till och med april i år!) men vägrar lägga 5 miljarder på SAAB? Är det sant att näringsministern blockerat att GM lånat pengar för att rädda SAAB? Jag förstår inte logiken i det i så fall.

Det känns som att nån bestämt sig att ”Nä det här är för besvärligt, nu skiter vi i det här och bygger vindsnurror istället”

Eller är det så enkelt att det handlar om igenkännandets makt? Det är djupt mänskligt och helt naturligt att lättare kunna engagera sig i den man tycker sig lik. Är bankvärldens kontor och siffror en mer bekant miljö än verkstadsindustrin? Snälla – säg att det inte är så!

Jag tänker på vad jag hörde någon säga: ”I en del länder rådde plansocialism. Det är tack och lov över. Men i det här landet råder plankapitalism”

Om jag orkade skämta om det skulle jag säga att ”Titta – min bloggtorka är oxå regeringens fel!”

Nä här behövs lite Aretha

Läs även andra bloggares åsikter om Maud Olofsson, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt, Sven Otto Littorin, kris, SAAB, bankgarantier

Ett ensamt geni är fortfarande ensamt

De elitklasser som nu lanseras stort är absolut inget nytt. De har (vad jag förstått) alla funnits ett bra tag. Att de nu får uppmärskamhet kan säkert vara bra. Om det är mer kända kan oxå fler ha möjlighet att söka.

Men jag håller väldigt mycket med de funderingar två av Sveriges ledande experter på området hade i en artikel i Svenska Dagbladet i torsdags. Nämligen att det är för sent med anpassad utbildning i gymnasiet. Då har de här barnen redan genomlidit 9 år av skolgång där de i bästa fall fått vara underliga och haft tråkigt, i värsta fall mobbats av både vuxna och barn. Ofta har ungarna i fråga försökt anpassa sig och kanske tappat taget om sig själva.

Framför allt har de varken fått utmaningar i det de är bra på eller fått det i de områden som kanske är den viktigaste delen av utbildning: lära sig att fungera med andra och utvecklas i de områden där de inte är självklart bäst. De har heller aldrig fått hjälp att utveckla studieteknik. Alltså har de mycket svårt att nå sin potential, eftersom de redan med ytterst måttlig ansträngning glänser.

De här barnen har egentligen inte speciella behov – utan väldigt allmänmänskliga.

• De behöver utmaningar på sin egen nivå
• De behöver få höra till
• De behöver få respekt för sin individualitet
• De behöver möta motstånd
• De behöver träna i kunskapsinhämtning

Allt det där behöver de börja jobba med som riktigt små. Och ingenting i vare sig forskning eller vanlig livserfarenhet tyder på att det görs bäst i sorterade grupper av individer som är extremt lika. Lösningen är inte att börja sortera tidigare. Det underbara med specialklasser är att barns egen nyfikenhet, deras längtan att få ägna sig åt det de tycker är roligt, spännande och härligt kan få utlopp. Men det kan man faktiskt lösa i alldeles vanliga skolor om man vill. Men det är inte lika praktiskt och lättadministrerat. Jag tror att en skola med bredd – och samtidigt med möjlighet till specialisering – skulle vara mycket trevligare för alla. Lärarna oxå!

Eller som en av experterna i artikeln sa: Sveriges extrema framgångar på musikområdet beror inte på musikklasserna utan på kommunala musikskolan.

Elit utan bredd är meningslös

Läs oxå Trollhares och Witchbitch braiga inlägg i frågan

Läs även andra bloggares åsikter om elitklasser, särbegåvning, kommunala musikskolan, musikklasser, elit eller bredd

Oenighet i Mumrikbo

Efter förra inlägget utbröt mild oenighet i Mumrikbo

Mormorn menar att Stadsministern ägnar sig åt flum. ”Som vanligt” muttrar hon på väg upp för trappan.

Morfarn däremot tror att han försöker med den gamla taktiken att upprepa en lögn tillräckligt många gånger i hopp om att den ska låta allt mer trolig. Efter som han känner sig trängd

Själv lutar jag åt lite av bägge på nåt sätt, och undrar nyfiket om Jan Björklund kommer sättande med björkriset för att driva flummet ut ur regeringen.

Förmodligen inte

Den här gången heller

Det är bara andra som flummar – inte Jans egna kamrater

Läs även andra bloggares åsikter om flum, höger, lögn

Extra obegripligt

bild från jinge.se

Idag var Fredrik Reinfeldt helt obegriplig faktiskt.

Jag håller ju nästan aldrig med honom. Men jag anstränger mig verkligen att lyssna tålmodigt på vad han säger och försöker förstå vad han menar/hur han tänker. Inte med avfärdande ”allt han säger är fel”- attityd. Utan verkligen lyssna. Ge det en chans.

”Om man ska fälla träd måste man veta hur de växer” Och ska man kunna argumentera så att folk tar till sig – inte bara vi som är tvärsäkra på att det behövs en ny regering/landstingsstyrelse/kommunstyrelse – utan alla de där som övertygades av högern senast och behöver byta sida igen om det ska bli nåt – då måste man förstå den inre logiken hos motståndaren.

Dessutom: hur ska man kunna se sig själv i ögonen och säga ”dom har fel” om man aldrig riktigt lyssnar på vad de säger?

Men idag tappade jag koncentrationen. En bit in i intervjun fick stadsministern frågan om hur han såg på att de urholkat villkoren för EUs miljöåtagande så kraftigt, gjort så många undantag (t.ex. för kolkraft) att många kritiserar överenskommelsen som alldeles för tam

”Vi har bara ändrat metoderna, inte ändrat målen som ska uppnås”

Hur menar han. Sa han inte ungefär:

”Jo vi har bytt från tåg till cykel, men räknar ändå med att hinna till Paris från Stockholm på ett dygn”

Hur menar han??!? Är det bara jag som inte förstår

I politik kan man inte alltid uppnå det man vill. Ibland måste man kompromissa. Men då får man säga som det är: det gick inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, stadsministern, EU, miljöpolitik, obegripligt, mjäk

Han har gjort det IGEN!

Psyk/bryts tema är ju

”Alla genier är psykiskt instabila”

Har inte riktigt tänkt färdig på det, men kanske är det så.

Jag har nog alltid tyckt att det verkar slitsamt att vara geni på många sätt, och det där är väl ett av skälen. Det måste i alla fall vara ensamt. Därför är det inget ödmjukt med mina uttalade ambitioner att vara icke-genial. Jag är bara bekväm av mig.

(Missförstå mig rätt. Jag har  absolut ambition att vara fantastisk och underbar – åtminstone i någras ögon. Och så småningom, endera dagen är jag nog beredd att inte bara satsa på att vara det så där allmänt och i relation till folk som strängt taget inte vet bättre, alltså t.ex. mina föräldrar och barn. Men geni – nej usch vad svårt det verkar)

Psyk å andra sidan (som är oomtvistligt underbar och fantastisk, det har jag allt lagt märke till) han är i alla fall snudd på geni. (Du är i riskzonen Psyk lille – hojtar ÖVERJAGET hjälpsamt)

Det tänker jag efter att ha läst det här

Jag som verkligen känner mig politisk så det sprakar emellanåt, jag tycker regelbundet att jag borde skriva fler politiska inlägg. Och jag försöker allt. Men till min stora förtrytelse blir det mest småputter och allmänt tant-mys.

Jag som är SÅ ARG och har så mycket att säga om den där gräsliga högerpolitiken som drar genom landet som en farsot. Varför blir det inget? Inget bra i alla fall. Så jag muttrar och refuserar…

Det är som att skriva glada dikter. När jag försöker blir det bara platt och banalt.

Men det gör kanske inte så mycket när man har så kloka vänner.

Sluta läs hör OMEDELBART och klicka dig genast iväg till Psyk/bryt. För säkerhetsskull lägger jag länken en gång till. HÄR!

ÖVERJAGET är för en gångs skull stum av beundran och gör vågen under tystnad. DET ÄR SÅ BRA!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Psyk, Sven Erik Littorin, Littorin, arbetsmarkandsminister, Arbetsförmedling, arbetslösa, utförsäkrad, apati, högern, högerpolitik, högerspöke