En liten upplysning
Tänk dig noga för innan du går loss på en sunkig del av badrumsgolvet med din uttjänta eltandborste.
Visst blir det rent
Det blir onödigt rent.
Man ser så tydligt hur resten av golvet ser ut
Låt det bli dig en läxa lilla människa, tänk innan du agerar – det får ändå vara nån gräns för hur dålig impulskontroll man kan ha
Till och med för DAMP-tanter
Detta var ett meddelande från ÖVERJAGET
Läs även andra bloggares åsikter om eltandborste, badrumsgolv, rengöring, att handla oöverlagt
I valet och kvalet
Kan knappt tro att det är sant, men nu blir det ta mig tusan en
Som jag har väntat och hoppats. Jag tror ju att den är ett idealiskt DAMP-Tantshjälpmedel.
Men naturligtvis uppstår genast frågor
- vit eller svart
- vilken almanack ska jag använda: den inbygda eller google. Det blir ju ett stök, eftersom jag har allt i Notes. Men trots att IBM 2007 lovade att det skulle komma synk redan 2008 funkar ju inte det
- Ska jag köpa nu och använda sommaren till att leka till mig kunskap (brukar funka bäst för mig) eller vänta på den nya versionen
- Vilka apps är viktigast ur ett DAMP-tantsprspektiv (Tänk; instinktivt över utantillinlärda komandon, många påminnelser, få steg, enkelt. Inget arbetsminne hos innehavarinnan helt enkelt)
Tankar någon?
Läs även andra bloggares åsikter om iPhone, apps, synka, IBM Notes, ivärldsproblem
Facebook är hur bra som helst!
Kära läsekrets.
Ingen outning idag heller, jag följer dess råd och funderar lite till. Men för att ni inte ska bli för besvikna: Här följer ännu en av Mumrikans skamliga hemligheter…
Mumrikan tittar inte på ESC (alltså ”not doing the omoraliska schlagerfestival” – som det hette i hennes ungdom, då det fanns normer – som att man inte gick på kulturimperialistiska McDonalds. Villken lättnad då statliga Clock kom – en slags 70-talsföregångare till Max, har det slagit mig)
Det är inte så att hon har fisförnäma kulturella ”nej fy så folkligt”-anledningar. Hon är helt enkelt för rastlös. Herre Gud! sån tid det tar. Och i så evinnerligt många steg. Det är ännu värre än ishockey faktiskt… Man kan ju gå av på mitten för mindre.
Några gånger har hon försökt, faktiskt. En gång bjöd hon t.o.m. hem kamrater. Just det året höll Sverige på att få 0 – zero – rien points. (Forbes hette de viss, bandet???). När nåt land långt om länge kastade åt oss en tvåa stönades det av besvikelse i Mumrikans vardagsrum. Hos grannarna ovanpå, däremot, utbröt ljudliga glädjescener och ovationer
När vildänglorna är hemma kan hon inte undkomma. Men denna vecka är de hos sin ömme fader. Så Mumrikan slipper, slipper och SLIPPER.
Dock vill hon ju inte vara helt obildad och socialt inkompetent. Och det är då fb visar sin allra mest förtjusande sida. En stor andel av Mumrikans vänner, alla de där unga, lite hippa, människorna som lever i sociala media är djupt engagerade i detta – så klart. Och Mumrikan, som på nåt obegrpligt vis just i frågan om sociala media råkat bli liksom fläckvis modern, hon hänger vid deras – nej inte läppar, men – statusrader. Så slipper hon titta, men fattar iaf lite, lite grann på måndag, när alla pratar om det. Hon slipper se ut som om de diskuterade forechecking – eller andra såna där obegripliga tekniska sporttermer. Inge märker att hon är ett UFO
Facebook – värsta handikapphjälpmedlet!
Äsch - fel ESC (Electronic Stability Control)
Men NU blev det rätt (väl???)
Läs även andra bloggares åsikter om nationalteatern, ESC, Malena, sociala medier
Hurdårå?
Som den uppmärksamma läsekretsen noterat händer här inte mycket.
Delvis beroende på att det händer mer i mitt liv. Jag har inte tid, och jag har mindre tråkigt. Då blir jag mer tråkig istället.
Massor med inlägg har jag minsann tänkt ut, men aldrig skrivit.
Till och från har jag funderat på att lägga ner Mumrikans blogg. Och noterat att det liksom verkar gå i skov, flera av dem som varit den väv i vilken Mammamumrik varit ett av inslagen har haft uppehåll, lagt ner eller helt enkelt likt mig inte skrivit så värst.
Men jag har inge lust att sluta heller.
En pusselbit i det hela är att min Googlereader svämmar över. Den är ju praktisk, men när jag inte håller jämn takt med den, då samspelar den illa med DAMP-tanten. Den blir en till diskbänk som liksom hela tiden fyller sig själv.
Vad göra? Här är en sorts plan….
1. Ett inlägg om dagen
2. Avskaffa readern
3. Uppdatera bloggrollen och läsa där, lite försiktigt
Och sen har vi den där frågan som surrar runt sen ett bra tag: Ska jag outa mig? Nä – alltså bloggen kommer aldrig bli nåt annat än Mammamumrik. Och egentligen är det ju lite löjligt, den som promt vill har ingen svårighet att räkna ut vem hon är; Mumrikan. Men den där chimären av osynlighet var rätt och viktig då jag startade, nykläckt på flera sätt. Nu känns den lätt fånig och pretto. Och samtidigt har jag – ja det är en del av DAMP-tanterite, tror jag, svårt att förutse hur det skull kännas… Svårt att se konsekvenserna, om det nu är några.
Ja kära uthålliga läsekrets – vad säger ni. Och låt mig säga att jag är helt betagen att nån fortfarande läser, med tanke på hur lite jag skriver.
Gulle er!
Att slippa sill
Det talas ibland om att ADHD inte bara är en svaghet, ett problem – det är också en begåvning
”Ja ja, klart man måste upprätthålla den förnumstiga hållningen för att stå ut” kan jag höra det lätt skelögda vilddjur, som förutom ÖVERJAGET befolkar mig – arma Mumrika, muttra. Den lilla arga varelsen är en skelögd och vildsint cyniker som då och då hävdar att varken jag eller ÖVERJAGET vet vårt eget bästa.Det enda som biter på detta särdeles svårartade monster är hard facts. Oomtvistliga fakat ur livet. Såna här till exempel:
I just denna stund sitter flera av mina vänner och utsätter sig för kval av värsta sort. Dom pinar i sig sill. Inte för att dom gillar det. Nej sannerligen inte. Men det är ju Valborgsmässoafton. Och då SKA man äta sill. Det vet ju alla.
”Jaha”. ”Joho”. ”Men än sen då”. Säger DAMP-tanten. Visst kan man äta sill. Om man vill. Idag och imorgon och i november. Och om man inte vill?
Ja då äter man nåt annat till lunch på Valborg. Själv ska jag äta hallon.
Jag har inget mot sill. Och färskpotatis är allt riktigt gott. Men hallon. Hallon är mer än gott, det är ljuvligt
Kalla det ”dålig impulskontroll”. Kalla det ”oförmåga att automatisera”. Jag får inte ont i magen av att inte följa traditioner. Jag gör det jag tycker om. På Valborg. På Julafton.
Ofta äter jag sill på Valborg, för att andra i min omgivning vill göra det. Det är helt ok. Jag har inga starka känslor inför sill. Det går ann. Särskillt den jag lägger in själv. Men om jag en viss Valborgsmässoafton, som den här, inte omges av människor som promt vill ha sill. Ja då slipper jag.
Som idag.
Och se. Det skelögda vilddjuret lommar av. Hårdfakta lugnar henne. Hon muttrar lite, men ser i själva verket riktigt lättad ut.
Hennes snälla storasyster ÖVERJAGET (jomen, så hänger det ihop. De flesta vilddjur i bröstet och monster under sängen är små ouppfostrade ÖVERJAG. Dom behöver ”Vänligt men bestämt levererade hårdfakta” och ”Insikter” samt ”En fast hand”. Får de bara de i regelbundna doser så kan det faktiskt bli folk av dem också). Nåväl; storasyster ÖVERJAGET tar henne i hand och leder iväg hene till det lilla bo i maggropen där hon borde sussa sött
Och ni andra som undrat över vilka fördelar man möjligtvis kan ha av ADHD. Nu vet ni: Man slipper sill. Om man vill
För egen del tänker jag även låta omgivningen slippa snapsar idag och imorgon. Att jag konsumerar dem, bara för att det är Valborg. Jag tycker vissa sorters snaps är ganska gott, men just idag kan jag gärna avstå. Precis som jag gott kan ge mina barn ”En vit jul”
Läs även andra bloggares åsikter om sill, snaps, traditioner, regelbrytare, Valborgsmässoafton, ”Vit jul”, ADHD
Men kolla! She´s back!
Frk F hon är en kråka. Iaf är hon inte den lilla lilla gummans katt.
Hon kom tillbaka. Kolla bara här. Och hela hennes NPF-skatt som den lilla kråkan så strävsamt samlat ihop har hon samlat där.
Och i inlägget har hon minsan gömt ett påskägg – länken till en ny blogg. Fast den lägger jag inte här. Du får helt enkelt ge dig iväg på skattjakt.
Jag blir så glad, denna otroligt långdragna och ointressanta dag på jobbet
Läs även andra bloggares åsikter om Frk F, uppståndelse
Så tyst och tomt det blev
Jag har varit borta för länge – det inser jag då jag yrvaket började läsa lite hos mina bloggvänner. För mitt i bloggrollen gapar ett hål
Frk F has left the building. Det bara ökar ödsligt där den brukade vara. Ett ända ilsket inlägg finns där.
Den vackraste kråka jag vet har blivit jagad till skogs och kommer kanske likt den lilla lilla gummans katta aldrig mer igen.
Det är bra sorgerligt!
Jag hoppas att det endå får någon att tänka efter – tänka på att den som skriver också är en person. En person som förtjänar respekt och nån sorts eftertanke. Kanske rent av omtanke
Walking with Dinosaurs
Det finns de som hävdar att Trädgårdsmässan i Älvsjö som börjar idag, är det säkraste vårtecknet.
Njaaaääää
Säger vi DAMP-lady dinosaurs
Det är ju NPF-forum, som man skulle kunna kalla ett konvent för DAMP-tanter och likasinnade. Det går (som vanligt) av stapeln de närmaste dagarna i Västerås (har man lärt en hjord DAMP-tanter att hitta ett konferenscenter är det onödigt att chansa och flytta årsmötet till nästa år – eller hur?)
SÅ två-tre dagar frammåt kommer en ansenlig mängd lite trevligare, lite egensinnigare, lite gensträvigare och lite intressantare människor att öka trevnaden i Västra Aros.
KLAMP KLAMP
Hoppas de får kul!
(Och det som bilden egentligen gör reklam för verkar ju oxå kul – eller hur)
Läs även andra bloggares åsikter om Walking with Dinosaurs, NPF-dagarna, vårtecken, Nordiska Trädgårdar
Nöden är uppfinningarnas moder
För några veckor sedan hade fyra småtermosar övergått till att vara glömsaker på relativt kort tid uppstod en kris. Man kan inte gärna ta med sig kaffet i fickan, rakt av. (Den minnesgoda läsekretsen påminner sig säkert att Mumrikan faktiskt prövat ungefär om det i alla fall inte går – det har hon ju nästan alltid – hur omöjligt projektet än verkar. Gud signe henne!)
Den vanliga lösningen – köp nya i tvåpack på Coop – sket sig. Termosarna var slut. Man kan spekulera i orsaken – kanske finns ett enormt lager småtermosar utspridda i miljön – kanske måste vi behandla detta som en ny miljörisk?
Men problemlösning är ju en av varje DAMP-tants mest uppövade kompetenser. Så mitt i morgontröttheten fixades ovanstående uppdaterade variant av en klassisk 40-talsgoding:
Glasflasktermos i strumpa
Här ses alltså
Festisflasktermos i vante
(Mumrikbo hyser ett större antal udda vantar än raggsockor – av lätt insedda orsaker.) (Och det råder ingen allmän raggsocksbrist härstädes, kan jga komplettera informationen med)
Merflaskor fungerar INTE. Dom blir alldeles förskrumpnade av hett kaffe. Allmänheten varnas alltså
Läs även andra bloggares åsikter om termos, tappade vantar, glömsak, vardagskaos
Man ska inte bära falskt vittnesbörd!
Ett av de tio budorden
Det åttonde har Wikipedia just upplyst mig om
(Jo jag är pastor – men oxå DAMP-tant. Så jag kan dom – inte ordagrant. Men jag kan förklara dem ALLIHOPA. Be mig bara inte numrera dem)¨
Så jag borde veta bättre
Jag har nämligen – visserligen utan avsikt – frekvent brutit detta bud. Här i bloggen.
Nu är det inte en av mina nästa som drabbats, det är möjligen en förmildrande omständighet. Men den entitet som drabbats är ständigt närvarande hos mig – också mitt i sommaren
Vi talar alltså om den – i mitt tycke – så förhatliga
vårvintern
Den har ju fått bära ansvar för min synnerligen avoga inställning till i stort sätt allt. Min insinktiva folkskygghet – som ju är extra svårhanterlig eftersom den verkligen är helt avvikande, helt oförenlig med min grundläggande personlighet som jag uppfattar den.
Men nu verkar det allt mer uppenbart att den är – åtminstone delvis – oskyldig.
Nä det heter SKOV
Visserligen har jag ju haft mer ont, varit mer stel. Tillochmed pratat med andra om det, formulerat för mig själv att jag inte längre kände mig lika bra som då jag började med medicinen. Men jag ville inte förstå. Jag vill inte ha en diagnos till, en till faktor att förstå mig på, räkna in i livets omständigheter, anpassa mig till
VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE, VILL INTE
En fördel med att vara erfaren DAMP-tant är att jag – lite utan att riktigt veta hur jag gör – kan sätta på autoavledning. Använda mitt dåliga fokus i eget syfte. Och det har jag gjort. Nu igen.
Det där innebär bland annat att jag kan bortse från smärta. Till en viss gräns.
Igår nådde jag den. Igår morse kunde jag nästan inte stödja på foten. Dvs foten lydde inte när jag bestämde mig för att gå. Jäkligt eländigt faktiskt (not till Psyk – detta är ett tillfälle när man enlig mig kanske inte ska, men får/kan använda begreppet)
Så idag
- kanske jag förstår lite mer
- ber jag vårvintern om ursäkt
- går jag till doktorn
- biter jag ihop och tar kortisonsprutor (om jag måste)
