Ingen vanlig dag…

En av de vackraste dikter jag vet finns i diktsamlingen ”Ord till Johanna”; den handlar om det första mötet med en dotter

Oftast tänker jag på Vildänglorna när jag läser den, såklart. Men idag tänkte jag på några av raderna i den, för att de för mig så väldigt starkt hänger ihop med ett annat möte. Ett som var nästan lika omvälvande för mig;

Det med min finfina syster:

…Du höll mitt finger
I ett stadigt grepp.
Jag kände mig trygg:
Du skulle nog ta hand om oss!…

…Och när jag vaknar dyster
Bjuder du på fantasiglass
Och solkatter…

…Och vi möttes…

…Vid gränsstationen
Du kom från ingenmansland
Jag kom från inga barns land
Sen gick vi bort tillsammans.

Sen gick vi bort tillsammans. Livet som liksom stått och stampat på samma fläck så länge, länge, tog äntligen fart igen, och fortsatte.

Som vi hade väntat, hela sommaren faktiskt…sedan flera veckor innan hon enligt tidtabell skulle anlända, eftersom jag själv kom mycket före beräknad dag. Varför kom hon aldrig, den lilla, lilla människan?

Å så en dag, när den förskräckliga skolan redan börjat (och jag redan hunnit bli sjuk, som vanligt) kom hon, äntligen. Kanske. Det var lite svårt att tro. Hon och vår mamma var på Ackis i vad som kändes som evigheter, för på BB låg mammor länge, länge dåförtiden. Jag fick inte komma dit, eftersom snoriga storsystrar inte släpptes in där. Jag gick hemma och lyssnade om och om igen på ”Den olydiga ballongens visor” medan jag väntade på att hon skulle komma hem, äntligen finnas på riktigt, inte bara som nån sorts mytologisk varels

Men sen en septembereftermiddag var hon äntligen där.

Hon låg i sin med gult tyg klädda spånkorg, hon låg i min famn. Jag hade en syster, en egen.

En av våra favoritlekar när hon var mycket liten var att hon låg i sin babysitter (då höjden av modernitet) grep ett rejält tag i mitt hår och så kom i gungning. Det var inte helt bekvämt, men hennes glädjetjut var värt det…

Aldrig mer skulle hon vara för sen och jag för tidig. Inte så värst mycket skulle hon behöva hållas ordning på av mig. Endast enstaka gånger har hon varit till besvär. Ibland tänker jag att jag inte nog ofta säger hur bra jag tycker hon är. Hur underbart egensinnig, hur härligt det är att ha någon som vet precis hur det var och hur det är – fast från en helt egen utsiktspunkt.

För så är det ju…