Haken med dualism

En sak jag allt oftare tänker på är att motstånd inte alltid är det bästa motmedlet.

Jag menar: Hur många gånger de senaste åren har inte jag, eller andra, tänkt:
”Nu går det för långt, här måste man bjuda motstånd”

Och om jag nu ställer frågan ”And  how did that work out for you” till mig själv, måste svaret bli

Apdåligt

Länge tänkte jag att det berodde på att motståndet varit dåligt, att våra protester varit halvhjärtade eller att partiet mitt, (s) om nån missat det, inte varit tillräckligt radikalt.

Och allt det där är i och för sig sant i många fall. Men är det det som är problemet??? Jag blir allt osäkrare.

För visst är det vanligt att männsikor säger att vi är för otydliga, att skillnaden är för liten mellan partierna och att (s) inte längre är ”riktiga” sossar.

MEN det är också så att det ofta sägs att det är jobbigt att politiker bara käbblar. Och varför är det inte åt vänster människor går om vi rört oss för mycket åt höger? 

Nu  tänker kanske någon att även jag, Mumrikan, håller samla ihop mig till en hedervärd reträtt för att sedan rätta in mig i ledet, åt höger. Näpp. 

Jag är oförbätterlig

Jag gillar fortfarande inte betyg ALLS, tycker att läxor borde förbjudas (hej hej major Björklund), vill att museibesök (och gärna annan kultur) ska vara GRATIS. Jag tycker att invandringen bör vara fri (vårt lands problem är att vi är för få – inte att det är trångt). Jag menar att rätt mycket av det viktiga i livet ska betalas med skatt, att det bör vara svårt att bedriva skattebetald verksamhet och kunna ta ut vinst (helt enkelt för att det inte ska gå att sänka kvalitén, för att den utvärderas) Jag tycker att alla som jobbar i verksamhet som är betald med skatt ska vara tvugna att visa att de använder pengarna effektivt och till det de var avsedda till – både i offentlig och ev. privat drift (och jag menar att det har varit, och är, alldeles för lite av utvärdering och kontroll. Att jobba för skattemedel är nått fint, och man ska ta allvarligt på sitt ansvar. Jag tycker att föräldraförsäkringen ska delas mellan föräldrarna. För att bara nämna några av mina oförbätterliga åsikter. Somligt av allt detta inser jag att jag knappast kommer få genomfört. Eftersom jag är demokrat. Men jag tycker så

Däremot blir jag allt tveksammare till att stå och vifta med stora nejskylten.

Jag tror inte det fungerar att protestera, om inte annat för att det inte fungerat hittills. Inte alls – eller hur?

Jag tror att det gäller att formulera vad vi vill. Peka på en annan möjlig framtid, en annan vardag, ett positivt alternativ.

Och ju säkrare jag blir på det, desto mer lägger jag märke till kraven på tydlighet, protest. Att det viktigaste är att visa att vi är emot.

Och det är jag. Intensivt.

Men jag fruktar att just den taktiken är just vad högern hoppas på.

Istället för att lägga krokben för dem vill jag springa snabbare

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkring, invandring, skatt, museer, konst, offentlig, privat, protest, politiker,

Septembernatt

Ja men lite bilmusk ska vi nog ha mitt i bedrövelsen

Och då, i Septembernatten, sent som nu och trött är man, då passar faktiskt lite sockersöta Doobiebrothers från slutet av 70-talet utmärkt. Sitter som en smäck helt enkelt när man susar fram i den svarta kvällen med daggvått gräs i dikena på bäda sidor.

Hör själv:

(Och det enda bra med att lille Valröss slutat blogga är väl att han troligtvis sagt upp bekanstskapen efter detta – anar att det inte precis är hans smak)

Jaha

Men vad är det som är fel då?

Tja på det har många jag känner en radda tvärsäkra svar

Dom gtälar och ord som gentrifiering, skattekraft, modernitet, lattesossar, kärnväljare, friskolor, kommunikation och vårdval yr genom luften

Jag tror det är både enklare än så. Och mycket svårare. Vi kan lägga oss ner och dö. Eller gå vidare. Att sitta kvar i trygga hörnet och vänta på att alla ska komma på hur bra man är eller härma nån annan för att de är poppis funkade inte på skolgården och funkar inte nu heller. Ändå tycker jag är precis dom alternativen mina välformulerade och – trodde jag iaf – begåvade kamrater grälar om

Inget dera hörrni!

Ja ni ser, dystert och ganska obegripligt. Kan dessvärre inte lova det blir bättre

En sorts sorg

För några dagar sedan satt jag i ett flygplan som flög in över min, Mumrikans stad. Och det stora vemodet kom över mig som en blöt yllekofta

Den här staden – tänkte jag – den här staden gjorde jag till min. Rätt misstänksamt först, sen översvallande förtjust, och sen bara inbott. Och hon tog emot mig. Hon lät mig vara och gav mig en bas. Hon hade tålamod med mig. Rätt ofta fick jag försvara henne, och det kändes rätt och ganska lätt. Jag kände henne, och kände mig hemma. Det var så. Då. Alldeles nyss.

Men nu känner jag mig inte längre självklart hemma.  så frågan inställer sig: Hör jag fortfarande till henne – hör hon till mig?

Den där känslan var inta alldleles ny. Den har varit på besök till och från rätt många gånger sista halvåret. Men bara för en snabb överflygning. Mer en aning än en närvaro. Ett vagt obehag. en känsla med suddiga konturer.

Men plötsligt var känslan akut. Som om mitt hjärta skulle brista.

Den gick fort över – men lämnade efter sig en mattighet. En ömmande känsla. Tomhet

Och efter månader av ”Jag har ingenting att skriva, hinner inte, behöver inte.” känns det som jag behöver skriva. Det har varit alldeles tomt helt enkelt. Jag har haft fullt upp med livet, det där vanliga livet ni vet. Det som gensträvar sig fram, vardagar hanteras likt pannkakor vända i luften med ett handledsknyck – ibland – eller som en klibbig smet skyfflad över nån sorts botten med första bästa redskap (helst ett som inte repade det ömtåliga där under geggan) – kanske mer sällan faktiskt

Men nu plötsligt behöver jag kanske blogga? Eller är det bara ett dåligt förankrat infall. Behöver jag hellre sova den där extra timmen? Och dessutom – vill ni eller nån annan läsa? När det inte är riktigt samma balans av ämnen som vanligt

Nu blir det nämligen lika delar:

GRUBBEL, POLITIK och SJÄLANÖD

Låter inte det kul?

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm, makt, tillit, hembyggd,