Vad gör du imorgon kväll?
…om precis ett dygn, närmare bestämt
Äldsta änglan tänker sitta i lådan mellan skogen och isen och spela kort i skenet av levande ljus. Insvepta i filtar – för temperaturen inne lär sjunka.
Vi tänker nämligen slå av strömmen. Earth Hour heter det. Du är oxå inbjuden!
Läs även andra bloggares åsikter om Earth Hour
Det är inte för roligt nu!
Politiken, vädret och sår i lilla gullhundens tass.
Imorgon utmanar jag ödet och åker till landet – misstänker att det är KALLT (trots att snälla grannen satt på värme idag) och ganska lortigt efter vinterns härjningar. Men vi längtar dit – äldsta änglan och jag.
På söndag ska jag åka till bästaste lillasyrran och äta kakor. Det är lite roligt. Ganska mycket när man tänker efter. Men just nu är jag trött så jag ser i kors
Walking with Dinosaurs
Det finns de som hävdar att Trädgårdsmässan i Älvsjö som börjar idag, är det säkraste vårtecknet.
Njaaaääää
Säger vi DAMP-lady dinosaurs
Det är ju NPF-forum, som man skulle kunna kalla ett konvent för DAMP-tanter och likasinnade. Det går (som vanligt) av stapeln de närmaste dagarna i Västerås (har man lärt en hjord DAMP-tanter att hitta ett konferenscenter är det onödigt att chansa och flytta årsmötet till nästa år – eller hur?)
SÅ två-tre dagar frammåt kommer en ansenlig mängd lite trevligare, lite egensinnigare, lite gensträvigare och lite intressantare människor att öka trevnaden i Västra Aros.
KLAMP KLAMP
Hoppas de får kul!
(Och det som bilden egentligen gör reklam för verkar ju oxå kul – eller hur)
Läs även andra bloggares åsikter om Walking with Dinosaurs, NPF-dagarna, vårtecken, Nordiska Trädgårdar
Nä det kan man inte!
… och inte våren heller. Då blir den bara gensträvig. Se bara!
Läs även andra bloggares åsikter om skynda, vänta, gensträvig, Dixie Chicks
Kaaallt!
Vår var det några som påstod att det var.
Jag vill inte verka sur och grinig. Nej jag ÄR sur och grinig. Och ARG!
Jag fryser!
Kan man reklamera våren? Finns det nån kundgaranti?
Nä. Jag vill inte vara kund i förhållande till var sig våren eller vården.
Av vården vill jag bli sedd och få rätt vård
I våren vill jag bo – och få rätt vår
BASTA
Men kära lilla människa. Morra inte upp sig så – tänk på blodtrycket och låt mig morra. Hon kan ju inte bli sitt eget överjag. Och våren kan man inte överjaga. Den är alldeles hopplös. Vi har försökt.
Våren kommer när den kommer. Man får försöka ge sig till tåls
Bild behövs ju ingen, det ser helt enkelt ut såhär:
ö
ööööö
ö
ö
ö
ö
ö
ö
ö
ö
Läs även andra bloggares åsikter om kyla, bedrägligheter, upprördhet, fåfängligheters fåfänglighet
Jag glömde en
”När det börjar bli fullt i soppåsen kan man inte bara lägga grejer ovanpå” -Så att de bildar ett litet berg som sticker upp, raskt transformerat till sop-skred.
Morr
Läs även andra bloggares åsikter om tjat, sopor, förtretligt
Samma samma
Det är inte att jag har bloggtorka direkt. Men det finns liksom inget att skriva om. Livet är ganska konstant:
- Det är kallt och ogästvänligt. Jag fryser och blir blöt, men går tack vare studshunden ut i det ändå, med regelbundenhet
- Jobbet är både bra och dåligt. Stressigt på ett långtråkigt sätt då det är som värst. Stressigt på ett spännande sätt då det är bättre. Möten med människor i den verkliga bemärkelsen då det är som bäst
- Jag harvar på med att ta tag i ADHDn. Inte vet jag om det kommer att ge nåt. Jag tvivlar på att dom som ska vara proffs egentligen har en susning. Men det kan å andra sidan bero på att de vet vad de gör, kanske
- Kampen mot grushögarna förs med skiftande framgång. Vi dansar jenka med varandra
- Jag hör mig själv använda hela repertoiren av utslitna föräldrarepliker, och funderar på om jag skulle kunna komma på nåt nytt, frächt och oväntat. Nåt som dessutom fungerade. Men så här långt tradar jag på med ”Om det blir en hög Oboj-pulver på diskbänken måste man torka upp den genast” ”Alla familjens väskor kan inte stå där på bänken där man ska kunna sitta och ta på kängor” ”Du måste lägga undan tv-kontrollen efter dig, så att hunden tuggar sönder den. Ännu mer”
- Högerregeringen genomför sin förkastliga politik, med förväntat resultat. Det är inte val på över ett år. Jag blir förbannad på daglig basis
Hå hå Ja ja
Hur kul inlägg blir det av sånt?
Läs även andra bloggares åsikter om snö, tjat., samma samma, harva på, långtråkigt
Nä nä
Just nu genomkorsas de sociala medier jag följer av mer elle mindre buttra, mer eller mindre klämkäcka utrop om snö.
Ja ja, kära nån tänker jag
Här i Mumrikbo råder bara en definition av vår. Den infaller då Mumrikan inte frusit på två veckor.
Så den har inte kommit än.
Bara så ni vet
Det ska se ut nånting såhär:
Att äga sitt då
För mycket länge sedan var jag inte en mumrika, inte en fullt utvecklad DAMP-tant. Nåt var jag, men varken jag själv eller världen förstod sig riktigt på vad. Så kändes det. Jag var ett vandrande skiljetecken, kan man kanske säga. Ofta ett frågetecken, ibland ett utropstecken och ganska ofta ett semikolon – alltså tecknet för här kommer nåt, jag är mitt emellan två lika viktiga händelser, påståenden, verkligheter.
Dåförtiden visste jag nog att jag var olik, sär, enastående. Men varför och hur var mycket oklart, som det möjligtvis är för de flesta där i gränslandet mellan mycket ung och något äldre.
Ganska i början av den tiden gick jag på gymnasiet och delade bo med andra i ungefär samma ålder. Det var år då några skulle fösas ur barndomens ganska trygga vrå, medan andra faktiskt inte kunde vänta att slippa ut i vuxenvärlden. För de flesta var det väl kast mellan de två erfarenheterna. Och så provade vi olika roller – där i gränslandet då de givna rollerna som följt oss från lekis/dagis och vidare in i de olika skolstadierna plötsligt kunde lirkas av. På gymnasiet var inte allt lika givet – den som ville kunde få pröva andra förhållningssätt och uttryck än de vi och all runt oss dittills tagit för givna.
Sen slingrade livet vidare och vi sågs inte så mycket mera. Inte av någon särskilld anledning – utan alla de där allmänna: Vi flyttade, vi pluggade på olika ställen, vi kärade ner oss och vi bröt upp.
Åren gick
Ibland stötte vi på varandra. På tunnelbanan, genom jobbet, ja så där ni vet.
Av någon anledning har vi inte – vad jag vet i alla fall – ägnat oss åt återträffar, jubileer, fast vi faktiskt hade kunnat göra det både en, två och kanske tre gånger. Jag har funderat lite på det för vi var, t.ex. som gymnasieklass, ett ganska tajt gäng.
Sen blev livet plötsligt mer virtuellt. Och som man kan tänka sig sitter några av oss mest hela dagarna och trycker på tangenter. Ett, tu tre knapptryck har vi addat varandra. Och för några veckor sedan kom ett förslag singlande in i en av inkorgarna. ”Ska vi käka middag några av oss”. Det lät som ett bra – men lite våghalsigt förslag. Men hej å hå – vi provar väl då.
Igår sammanstötte alltså tre av oss, präktiga tanter i våra bästa år, hemma hos L.
Naturligtvis var jag sist att dyka upp (Glömsaker ni vet…). När tramshunden nosat lite på de andra två kan en av dem inte hålla sig:
”Men Mumrika – du är dig alldeles lik”.
Jepp – det var vi. Vi som fäst ögonen på varandra tusentals gånger i åren mellan 16 och 20 – vi kände igen oss i varandra.
Sen var det kväll och runt matbordet dansade barn, män, jobb, katastrofer, ljuvligheter, möjligheter, vägval, försiktigheter, ångror, tvärstopp och allt möjligt. Vi bredde ut våra liv för varandra – inte oförbehållsamt, utan eftertänksamt, ömsint kändes det. Jag för min del gick sent hem. Tankfull och lite len om hjärtat.
Hej på er vännerna. Här är vi igen. Vi är oss lika. Men inte precis desamma som då. Vi känner igen och upptäcker nytt. Det var bra att träffas!
Läs även andra bloggares åsikter om återseende, utveckling, historia, dåtid, nutid, mötas
ÖUT #3, Nånting rör sig under ytan, men ännu inget att rapportera som syns för ögat
stämningsbild från söndagen
Kära läsekrets
Vi vet ju alla att det är på gång.
Koltrastarna vet, julrososrna vet, bladknopparna på buskarna vet.
Den lilla förvirrade Mumrikan borde veta. Men kära hjärtanes vad obildad hon är så här års. Det är ju inget fel på den lilla människans förstånd. Men som hon använder det
När jag kurar in mig på hennes axel, för att uppmuntrande påminna:
”Titta, det är redan ljust så här vid 6.30 då du går ut med lilla tramshunden” Då drar hon upp axlarna så jag nästan trillar av och muttrar: ”Ja skitbra, nu ser man leran och det döda gräset och den grå isen desto bättre”
Ja ni förstår. Jag har det inte lätt!
Men hon strävar på – får man säga. Dammsuger sand från golven ideligen, masar sig iväg till jobbet, får mat på bordet så vildänglarna är mätta och nöjda, rensar avloppen och rengör diskmaskinen, skaffar nya vinterkläder på rean åt minsta änglan.
En och annan vante förlägger hon, och minsann har hon inte sullat bort vant-termosen dagen efter att hon skrev om den. Hå hå ja ja
Men endera dagen blir det grönt. På marken och inne i Mumrikan. Det vet ju vi som är förståndiga.
Mumrikan lär upptäcka det i sinom tid
Läs även andra bloggares åsikter om <a href=”http://bloggar.se/om/lera” rel=”tag”>lera</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/unerjordiskt+motst%E5nd” rel=”tag”>unerjordiskt motstånd</a>, <a href=”http://bloggar.se/om/mutter” rel=”tag”>mutter</a>
