Jag är i dykläge
For så glatt ut till den lilla lådan mellan skogen och vattnet. Lite mellandags-seg. Det blir så stressigt – rent av ängsligt då jag åker iväg mer än över dagen. Har jag missat nåt. Har katten mat (ja alltså mina synnerligen kattförtjusta grannar vakar över henne – men hon ska ju ha met till kvällen) Har jag med mat till mig och hunden. Mediciner. Kläder till nyårsfirandet – ja ni vet. Tillslut kom jag i alla fall iväg.
Men halvvägs kom jag på att:
Jo, jag har glömt nåt NU IGEN. Den lilla dingelidongen som man har för att nå nätet här ute. Så nu har jag dator, men ingen nätåtkomst. Utom när de godhjärtatde grannarna lånar ut – som just nu. Så nu blir det nog lite magert med bloggandet några dagar
Städningen fortsätter
Ja inte av huset alltså. Någon måtta får det vara! Men här.
Dags att börja vänja sig vid att midvinterns relativa mys nu ger vika för
den hemska, hemska vårvintern.
vindpinad - you bet!
Verkligen Mumrikans allra värsta tid i hela vida världen.
Om ni får syn på någon som går omkring med uppdragna axlar och glasartad blick – lätt blekgrön i ansiktet – har ni kanske fått syn på mig. Vira in mig i en filt, räck mig en kopp te och tala vänligt till mig. Jag tål verkligen inget några månader framåt.
dagar som en gammal socka...
Men det går över. Det brukar det göra. När tjälen går ur marken, ungefär.
Det finns flera…
… än jag med egna vinterhundar som snor runt och ylar, kom jag på framåt natten:
från en konsert i Toscana, 11/9 2002 (alltså samma dag som World Trade Center attackerades). Därav den inledande kommentaren.
Läs även andra bloggares åsikter om Sting, Mercury Falling, Hounds of Winter, mood indigo, rastlös
Jagad av vargar
Idag har Mumrikan varit rastlös, oglad, tunnskalig.
Dagen började bra med en lång ostörd promenad lite här och var på nätet, och nya inlägg. Sen latande framför tvn och Dr House, säsongsavslutningen jag sparat till senare.
Men det kröp i mig.
Undervåningen ylade. Disk lite här och där. Kvarglömda klappar här och där. Köksgolvet längtade efter rotborste. Stön stön och stön. Inte ens en ganska lång promenad och det faktum att foten (peppar peppar) verkar bära riktigt bra igen eller ett lång, långt samtal med rara Rasch eller en radda kommentarer från Bippo och Haggan lyckades riktigt muntra upp henne. Allt borde göras och inget blev gjort
Men sen kom mellanänglan och ville ha hjälp att inhandla sista julklappen – en ny ipod Nano. Så då gjorde vi en deal – en timmes gemensam tokstädning. Sen skjutsar jag dig. Sagt och gjort.
En timme senare var hela undervåningen röjd, dammsugen och skurad (jorå – rotborste i köket.) Skåpluckorna torkade, skåpet under diskbänken skurat (!) och köksbänken oljad. Tapporna sopade och skurade. Tvätt och disk i respektive maskin. Granen vattnad och vovven rastad.
På vägen ut – strax efter 17 insåg jag att jag glömt att äta. Frukost, lunch och – ja -alls. Fats det var ju inte därför jag var rastlös. Men det blir så då. Ingenting blir av. Jag tog en korv utanför affären (utan bröd – jag har bestämt halkat in i LCHF-kosten oxå igen)
Sen kom vi hem – uppdaterade iTunes och lagade middag. Och nu har jag banne mig fått iväg räkningarna. Nu ska jag sova – utan galopperande vargar. Otroligt skönt
Makt
Läser om makt inne hos finaste häxan: Här men oxå här
Den innersta makten – maktens kärna är nog makten att äga sig själv – ha makt över sitt eget varande.
Att komma till insikten att det inte är riktig makt att kunna styra andra, eller leda dem (om man vll vara mindre tydligt manipulativ) det är en ganska lång resa för de flesta av oss. Och risken är att man stannar där. Nöjer sig med att försöka styra sitt eget liv. Ta makten över det. Ha kontroll.
Rätten att äga sitt eget liv, så kanske man kan sammanfatta de mänskliga rättigheterna. Och den är viktig. Ingenting är så mycket en politisk fråga som att skapa ett samhälle där varje människa har så mycket makt över sitt eget liv som det bara går. Allt politik är för mig handlar om just det.
Men även fast det är så, är det viktigt att aldrig glömma att man aldrig har makten i livet, över livet.
Rätt ofta – i många olika kulturer – beskrivs livet som en vid älv. Ständigt i rörelse. Livet drar vidare, drar fram med oss. Man vet aldrig vad som väntar bortom nästa krök. Vattenfall eller lagun. Stenskravel eller sandbotten. Fors eller delta. Mitt i allt detta guppar jag. Just nu med näsan över vattenytan.
Inte är jag alltid så förtjust i det. Inte har livet precis blivit som jag ville. Men är det synd om mig? NEJ! Är jag maktlös? Inte så länge jag strävar på med läxan att jag själv måste välja hur jag möter det som kommer emot mig.
Jag kippar efter andan ibland. Får kramp ibland. Men det händer oxå att jag guppar fram på rygg i ljumet vatten och njuter. Mesta tiden simmar jag på, metodiskt, och försöker vara uppmärksam på omgivningen.
Plask, plask
foto "morena7" på flickr
Ibland lägger någon ut en stig så man faktiskt KAN gå på vattnet
Läs även andra bloggares åsikter om makt, inflytande, livets älv
Jesus på drift
Nu är barnet i krubban i Jönköping försvunnet igen. Tydligen sågs det senast guppande på Vätterns vågor.
Visst är det dumt. Onödigt. Larvigt och lågt att förstöra ett konstverk.
Men jag kan inte låta bli att tänka att det oxå är en tydlig bild av vad Gud vill med julen
”Så är det. Gör med mig vad ni vill. Jag är inte en koloss när jag kommer till er. Inte en ofantlig allsmäktighet. Den bästa bilden av mig är inte jättelik, oförstörbar. Jag väljer en gestalt du kan hantera människa. Till och med vårdslösa med. Hur handskas du med det?”
Läs även andra bloggares åsikter om Jesus, Jesusbarnet, krubba
Då så
Juldagarna har passerat.
En vildängla är med kompisar, en vildängla är med mormor och morfar (just nu på bio, imorgon bad och inhandlande av julklapps skolväska – kloka mormor tänkte att en så viktig vardagspryl måste man få välja själv, men det är bra om mormor som är bättre stadd vid kassa än 12-åringar betalar, så man inte grubblar över att man ska ta det billigaste). Tredje vildänglan ägnar dagen åt att färga håret svart och äpplegrönt.
Jag har hundpromenerat, kompleterat mat och vin och ska nu sätta i mig ett par rosmarin- och olivsmörgåsar (på Raringens utmärkta nästan kolhydratfria bröd – låter omöjligt, men det är alldeles sant) och se ett gammalt avsnitt av ”Cityakuten”.
Framåt kvällen ska vi iväg på middagsbjudning.
Se där en lagom lat kväll så här mitt emellan alla helgerna
Läs även andra bloggares åsikter om rosmarin- och olivbröd, LCHF-bröd, bröd utan kolhydrater
All I want for Christmas
Jag publicerade ju den ultimata julsången redan i början av advent.
Turligt nog finns den bästa insjungningen (Med Mariah Cary) i två orginalfilmer. Så här kommer den andra:
Men ska inte julsånger vara fromma? – undrar kanske någon.
Jovars svarar mumrikan. Men vad är fromt?
Att önska sig nån att älska i stället för presenter. Är inte det ganska fromt? Är det inte i själva verket vad plutten i krubban vill att vi hör, om man lutar sig ner över krubban, in i sig själv och lyssnar ordentligt – är det inte det man hör:
”All I want for Christmas is You”
Läs även andra bloggares åsikter om julsång, from, älska, krubba
Leverpastej
Nu är det julafton.
Strax ska jag sätta mig ner med en skiva av 3-dygns surdegsbrödet, leverpastej, gurka, färskriven pepparrot och en dutt av pappas sylta. Till det julmust. Thet står strax och väntar under thehuvan jag fått av minsta vildänglan.
Tack, tack du födelsedagsbarnet. (Ja jag menar alltså den lilla allsmäktiga plutten i krubban). Särskilt tack för församlingsbasaren som ger mindre änglor möjlighet att köpa bra julklappar som thehuvar och sebramönstrade värmeljusglas. Tack för tanterna och farbröderna som med varm blick diskret justerar priset när nån som vänder på slantarna står där och eftertänkasamt försiktigt tummar på prylarna.
För mig är julen – hur som helst – en möjlighet att göra bara saker jag tycker om (ok, slå in en massa paket är inte så kul – jag blir snabbt uttråkad, men det är ett par timmar – sen är det över). Min familj – när jag är med dem – verkar (peppar, peppar) onormalt ohysterisk och oNorensk.
Men min bästa jul firade jag för mig själv i lilla lådan mellan vattnet och skogen. Endast sällskapad av katten och granen. Nyskiljd var jag, övergiven och rejält kantstött. Så särskillt glad var jag inte. Men julen var i alla fall en rätt att vara len mot sig själv, göra lite fint och glittrigt. Slippa jobba. Och några paket hade jag att lägga under granen, som några goda vänner och jobbet vänligt skickat hem till den dystra eremiten.
Nu ska jag sätta mig vid granen och klappa på en av änglorna som fått feber. Och äta leverpastej. Se på morgonklappsfilm. Alla jular blir fel – om man har helt klart för sig hur de ska vara. Dom flesta jular kan bli ganska rätt. Tillräckligt rätt. Om man låter dem och sig själv vara. Det är vad jag hoppas på. Det är vad jag önskar er alla var och en.
Hon menar att hon önskar er var och en en riktigt välsignad jul! Fast hon är lite skygg för att kanske råka välsigna nån som kanske vill slippa välsignelser.
Mest förtjusande tycker jag är att thehuven visade sig vara hopknåpad och skänkt av Mumrikans lilla mamma. Och hela familjen tyckte att det var bra – för vi tycker ju hennes knep och knåp är både hemtrevliga och snygga.
Kan det bli bättre: mormor får knåpa och bidra till basaren. Vildänglan hittar nåt fint att köpa som passar familjens stil. Mumrikan blir glad och thet håller sig varmt. Dessutom har församlingen tjänat en slant (två gånger faktiskt – eftersom mormor en gång köpt garnet på en församlingsbasar)
Tänk så praktiskt och bra!
Läs även andra bloggares åsikter om gran, församlingsbasar, thehuv, julklapp, leverpastej, surdegsbröd
