Häpp!
med särskilld hälsning till Vampyraspiranten från stilikonen ÖVERJAGET
Nu är det klart!
Sofforna och alla miljoner kuddar är ombytta i fina röda färger. Gardiner bytta i flera rum. Det doftar saffran. Sista diskmaskinen surrar på, adventstjärnorna, liksom adventsljusstakarna är framme. Det står ett kilo leverpastej i kylen
Stödtruppen är hemskickad och har förhoppningsvis kommit hem. Hoppas det inte regnade för grymt på henne där hon cyklade hem…
Nu kokar jag lite the, norpar ett saffransbröd och slänger i en omgång smutsiga sofföverdrag i tvätten. Sen sooova
Och bilden överst?? Tja nu vet ni hur överjaget egentligen ser ut – alla ni som undrat
Bästa hälsningar
Mumrikan
Läs även andra bloggares åsikter om advent, färdig, klar, adventsfint, saffransbröd, leverpastej, </
Advent, advent…
Hallå, hallå – hör ni mig???
Idag är en BRA dag. Min och Mumrikans bästa på hela året faktiskt. Aldrig är vi så i synk som lördagen innan 1:a advent. För då VILL hon SJÄLV.
Redan så här på tidig eftermiddagen är bakning på gång, alla julfina textilier framplockade, liksom dörrkrans, ljusnät och diverse stakar, stjärnor och elsladdar.
Nu ska det glittra och dofta en hel månad här i huset. En slags besvärjelse mot den hemska, hemska vintern.
Om den är vi oxå fullkomligt ense se. Den är kall, mörk, blöt och besvärligt… Vi är EMOT den Mumrikan och jag – därför gör vi vårt bästa för att slippa gå ut. Och att ha ett varmt, vackert och glittrande bo att komma hem till är en av de bästa metoderna att uthärda…
Mumrikan har även kallat in stödtrupperna. Så framåt kvällen kommer än av de bästa, snällaste, roligaste hon vet och deltar i förberedelserna…
Det enda molnet på vår himmel (härinne – utomhus är det så klart jämngrått) är att advent tar slut. Strategin för januari – februari – mars har vi INTE fått till. Då brukar vi försjunka i VILLINTEVILLINTEVILLINTE och det blir lite tröttsamt i tre månader. Tips emottages tacksamt
Läs även andra bloggares åsikter om Advent, mys, glittra, gos, lent, ner med vintern, motstånd
Trafikstockning!
Min hjärna är en krockzon just nu. Det blir lite introvert.
Det är som en deg, för att det ska bli bra måste den jäsa lite för sig själv. Men även om det varken blir så mycket inlägg, eller komentarer så läser jag det ni andra skriver. Intresserat!
Läs även andra bloggares åsikter om upptagen, fullt upp, under konstruktion
Plötsligt händer det
man måste speja helt enkelt…
Mitt i tråktiden, en dag mitt i veckan, när allt möjligt jagar min uppmärksamhet och tröttheten rumlar runt i bakhuvudet. En grådisig, klafsig dag då jag har en hur lång ”att göra”-lista som helst och ännu fler punkter som borde skrivas upp och det känns som om hela dagen hotar att rinna över av alla borden. När det är himla frestande att faktiskt ställa in och lägga ner, att boka av det där extra jag skulle göra som jag inte riktigt vet om det behöver göras.
Just då, just i den där situationen då jag kunde ha krånglat mig ur och fått gosa ner mig i sängen och bara fått vara ifred – det som kändes så lockande då när jag just skulle ge mig av – glimmar det till.
Jag råkar vara precis på precis rätt plats i rätt ögonblick och råkar få syn på möjligheten och fånga den, göra nått av den. Och en låst situation, där jag verkligen inte sett minsta potential till förändring, får en lite puff i rätt riktning.
Ingen lösning, inget storstilat. Bara så att jag och några andra, som jag bara flyktigt kommit i kontakt med, får känna känslan av hopp i en situation inte alls väntade oss det. Bara så att tveksamhet och låsta positioner, om så bara för en stund, byts mot försiktiga leenden och några nya ideer vi nu ska fundera på. Vem vet – kanske kommer vi några steg framåt.
Tillsammans vågade vi försöka. Inte vet jag om det blir nåt av det. Men kanske, kanske.
Det gäller att hålla ögona öppna också en sån där klafsig, trött, avvaktande dag.
Så kan det oxå vara…
Läs även andra bloggares åsikter om ta chansen, våga, mod, att spela roll, närvaro
0014 Mammamumrik – med rätt att gnälla
Jaha – så här är det.
För nåt tag sedan fick jag en till diagnos.
Jag har en storts artrit, alltså reumatism av inflammatorisk typ. Den angriper leder och mjukdelar lika glatt. Det ger – förutom värk – oxå stelhet – framförallt på morgnarna och då jag annars varit stilla (En fördel med DAMP-tanteriet: jag är sällan stilla). Och så blir man trött. Totalt utmattad. Trött så man blir sittande mitt i påklädningen och undrar hur man ska orka fortsätta. Där är DAMP-tanteriet kanske inte lika bra. Eftersom varje process är varje delsteg för sig. Det blir många glipor att falla handlöst ner i för en genomsnittlig DAMP-tant.
Det har faktiskt varit rätt okul.
Kroppen lyder inte.
Det gör ont här och där. Ibland lite, ibland mycket.
Jag är trött, matt, håglös.
Nedstämd.
Det känns som jag helt håller på att tappa taget om mig själv: den riviga, käftslängande, nyfikna Mammamumrik, ständigt på språng. Hon som lever livet som om hon hela tiden jumpade på isflak – och nästan aldrig landar fel.
Jag blir anfådd för minsta lilla, rots att jag tränar mycket
Tankar som farit genom huvudet är bland annat:
Så här det att bli gammal
Jag måste vara deprimerad
Jag är psykiskt sjuk på nåt mer fundamentalt sätt
Tänk om det är MS
Med mera….
Nu har jag fått en förklaring som binder samman alla spretiga symptom till en sammanhängande verklighet
Ingen kul verklighet. Men bättre än de flesta alternativ.
Efter någon vecka på medicin känner jag mig bättre. Som om nån sorts klibb lättar från hjärnan. Jag dunsar inte längre helt okontrollerat ner för trapporna på morgonen. Kanske är det bara placebo. Och dessutom vet jag ju inte om jag tål de ganska brutala medicinerna. Men jag har ett visst hopp.
Ja då vet ni vad som händer.
Jag har inte velat skriva här om det innan jag hade besked. Och jag har nog – i alla fall känns det så nu – ingen lust att skriva så himla mycket om det sen heller.
Jag kan absolut tänka mig att vara DAMP-tant. Men det får liksom räcka. Jag har inte vant mig vid detta alls än …
Nä det tog ju Mumrikan nästan tio år att finna sig rätta som dinosaur. Så det är väl inte att hoppas på att detta ska gå med blixtens hastighet. Men det är som det ska vara lilla vän. Det tar den tid det tar, helt enkelt
Ja – så får det bli. Kanske blir det mindre skrivet eftersom huvudet är fullt av det här.
Men jag är inte redo att skriva om stelhet, värk och trötthet. Missförstå mig inte – jag läser själv sånt lika ihärdigt och angeläget som en skeppsbruten söker av horisonten efter skepp. Men jag vill åtminstone låtsas här att jag är mitt gamla nyfikna, riviga, lättfotade jag.
Men det känns bra att ni vet
Varför 0014? Dubbelt så bra som Mr Bond, så klart
Läs även andra bloggares åsikter om artrit
Kärt återseende!
Just som jag kommit hem – på ett sabla humör. Inte ens arg – mest bara gnällig och illamående – låg det nåt i mailen – en ny adress till fina fina PsykBryt.
Nu blev jag allt bra
GLAD
Jag hade ett ganska dystert inlägg på lut. Det kommer nog så småningom. Och jag mår fortfarande illa.
Men jag tar en promenad i snön med lillhunden och rumlar väl runt en smula inne hos dom…
Livet är trots allt både ock vet ni.
Läs även andra bloggares åsikter om PsykBryt
Avtagande
Idag var det fruset kan jag säga.
Gullehunden struttade fram med små tveksamma steg, och själv frös jag – som en hund. Inte ens tre par byxor och två tröjor plus parkas räckte för att hålla värmen.
Mörkt var det och nån sorts mellanting av frost och skrämd nysnö hade fastnat i grässtråna på fältet.
Över oss vakade en blek smal måne.
Hutter hutter. Inte ens de små belöningsbitarna av Frolic kunde muntra upp oss.
Så småningom anslöt vår favoritvalp och vovvarna värme upp varandra med den vanliga, flamsiga brottningsmatchen.
Sen drog viss oss hemmåt.
Jag känner mig som månen
Avtagande
Tveksam
