Höstkväll i Husby

Det är en tisdagkväll – efter vintertidens inträdande – så det är väl inte beckmörkt då klockan är 17 och det är dags igen. Som många kvällar förr har några socialdemokrater från Järvafältet stämt möte på Husby torg.

Vi är här med små lappar, enkla enkäter, för att fråga Husbyborna vad de vill med sin stadsdel.

”Hur kan Husby bli bättre?” och sen plats för tre förslag eller synpunkter.

Förvånande många svarar: Jag gillar Husby – se bara till att vi kan bo kvar.

I Husby slog nämligen högerns bostadspolitik och människosyn ner som en bomb ett tag sedan då hyresgästerna i ett av stadens bostadsbolag fick ett brev hem.

”Ditt hus ska renoveras – och du måste flytta” var rubriken. Så hanterade högern det som var tänkt att bli nåt bra för Husby, med närdemokrati, renoverade hus och mer självbestämmande för Husbyborna. Hela iden med en vision för Husby – och hela Järva – sköts i sank.

Nu har många månader gått och kanske har högern, i alla fall tillfälligt, tagit sitt förnuft till fånga. Man har backat och säger sig nu vara beredd att lyssna på vad de som bor i Husby själva vill.

I våras och somras var det lätt att få några minuter av samspråk av nästan alla – det blev många förslag insamlade och många bra samtal.

Nu är hösten här, frosten lurar bakom hörnet och det är mörkt. Människorna skyndar mot värmen inomhus. Dessutom har ett nytt slag alldeles nyss drabbat stadsdelen – i det mord som tagit livet av en platsens unga män. Som om inte det var nog har omvärldens fördomar, slafs och misstro gjort bördan ännu tyngre med förflugna påståenden och fördomsfullhet utan grund.

Vi pratar om det, uppgivna och arga. ”Fattar de inte vad sånt kostar.” Inte ska något sopas under mattan, men när påståendena är fel, när de saknar grund blir ju resultatet att det ännu en gång inskärps: ”Det spelar ingen roll vad du gör, vem du är. Vi drar er alla över en kam. Det är lika bra att leva upp till våra fördomar.”

Varför reagerar bara vi! Samtidigt vet vi att det pågår arbete att uppmärksamma det som hänt. Precis som då något liknande hände inne i staden för något år sedan håller några av hans vänner på att ordna tillfällen till manifestation och minne. Vi vuxna är eniga om att inte störa dem, att låta dem visa världen vad de kan. Vi pratar om hur vi hoppas att människor sluter upp på manifestationen, att det blir tydligt att förortens barn är lika viktiga…..

Några dagar senare vet jag fortfarande inte tid för det som planerats, men det har hänt andra saker, både bra och dåliga. DN har publicerat en mycket bra ledare i frågan och på olika sätt verkar en reaktion vara på gång mot hur olika människors liv och död uppmärksammas. Samtidigt har MUF, högerns ungdomsförbund – enligt min mening – bestämt sig för att försöka ta poäng på eländet.

Det får mig att tänka två saker: Ingen ska påstå att mitt parti har gjort allt rätt eller tagit förortens underläge tillräckligt på allvar, men det högern, anförd av moderaterna, nu håller på med är en politik och ett ledarskap så genomdåligt att det saknar motstycke, med nedmontering av skola, fritids, ungdomsgårdar och förebyggande. Samtidigt som man utarmar polisen och talar om att riva husen.

Och dessutom: respekten har fått oss alla att avstå från att ropa slagord eller försöka knipa poänger i dessa situationer, vare sig offret är från innerstaden eller förorten. Men tydligen tycker inte MUF att respekten väger lika tungt i Husby som på Kungsholmen. Missförstå mig inte – jag har djup respekt för att man kan ändra uppfattning och göra saker bättre (ett exempel: om moderaterna verkligen menar allvar med att dagisgrupperna ska minska och gör slag i saken har de min stora respekt och tacksamhet – Välkommen i klubben, det är inte för sent att bättra sig!) och kanske är MUFs utspel bara ett klumpigt sätt att uttrycka äkta engagemang. Men jag blir ändå less – låt oss med alla våra politiska ambitioner backa undan lite och ge dem de verkligen handlar om lite utrymme, lite mer att säga till om. Kom inte genast med klämkäcka ord utan konkret innehåll…

Läs även andra bloggares åsikter om Husby, höst, mord, högern, respekt

Hösten slåss!

höstregn från Viima på Flickr

Dagar som igår – då vinden tar i och iskallt regn jagar en med nålstick så fort man ger sig utanför dörren, då håret blir drypande blött och underkylt efter fem minuter ute. Då tänker jag på en av vildänglorna i dess barndom.

Det var en sån här dag. Barnet var vederbörligen påbyltad bävernylonoverall och Gore-Texkängor och nedhälld i sittvagnen. Vi tog hissen ner – allt var frid och fröjd (Nåja – det var ju morgon och brått, men vi hade nog funnit oss rätt väl till rätta, var tillfreds och klara med vad som gällde – trodde vi).

Så öppnar jag porten och kör ut vagnen. Barnet ryggar tillbaka så långt hon kan, vänder sig mot mig och ser mig upprört i ögonen med tvååringens totala tillit:

”Vinden slåss” sa hon med en upprörd och lätt tvivlande röst (Får den göra så, du brukar ju alltid säga att man får inte slåss!???) – med tydlig underton ”Mamma – fixa detta – säg åt den att sluta”

Älskade barn, om jag bara kunde! Var – och är – mitt enda svar…..

Läs även andra bloggares åsikter om höst, regn. underkylt, vind, vildängel

Smultronmajonäs

Låter yakki tycker Birgitta, eller är kanske ändå inte så konstigt som det låter tänker Bippo….
Jag måste nog ge båda rätt!!
För visst låter det besynnerligt, men samtidigt är ju Mimosasallad och Rödbetssallad exempel på vedertagen mat där majonäs samsas med sött.

Jag tror att jag först provade att göra majonäs på fruktvinäger och tyckte det var gott som omväxling. Och sen har jag då och då då det ska marineras och det har varit diabetiker i sällskapet tagit till sån där ”Fun light” med grapesmak i marinaden, i stället för honung och citrus (fast jag brukar nog spetsa med limejice oxå så att det inte ska bli sliskigt – alltså soya, Fun, limejice, olja, vitlök och örtkryddor). Det brukar bli bra.

Smultron??!? – varför blev det just smultron kan man undra? Jo helt enkelt för att mamman hade tänkt sig ett budgetalternativ och handlat Willys smultronlightdryck på flaska i stället för Fun. Och naturligtvis tyckte den saftgulpande delen av familj och vänkrets att den var helt odrickbar och bojkottade. (Jag tycker inte den är så oäven, men jag dricker ju inte saft så särskillt mycket…). Så då måste man ju tänka ut alternativa användningsområden.
Sagt och gjort – nån sommardag då jag var uttråkad blandade jag till följande majonäs:

I en hög smal burk lägger du:

• 1 vitlöksklyfta
• 1 ägg
• 1 nypa salt
• några vrid på vitpepparkvarnen
• 1 knapp matsked fransk senap (inte söt svensk!!!)
• 1/2 matsked äppelcidervinäger
• 1/2-1 matsked Willys smultonlightdryck (outspädd)

Sätt ner en mixerstav bestämt mitt i – och mixa till. Den kommer inte ha så mycket att jobba med i början, men nu låter du i en smal rännil rapsolja blanda sig i leken. Håll koll på hur det tjocknar ihop. Beroende på hur stadig majonäs – och hur skarp, smakstark – du vill ha kan du hälla på upp till 3-4 dl. Ju mer olja, ju fastare och mildare majonäs.

Man kan naturligtvis utesluta smultrondrycken. Då kan man öka vinägern till 1 matsked, kanske gärna använda balsamicovinäger i stället för äppelciderdito. Man kan ha i en rejäl dos rosmarinbarr, eller salvia, eller timjan, alternativt saffran, mer vitlök eller curry – allt efter tycke och smak…. Då har man alltså en ganska vanlig majonäs….

Läs även andra bloggares åsikter om smultronmajonäs, majonäs, marinad, rapsolja

ä

Här sitter jag på en av Sveriges mest högteknologiska platser och hör på föreläsningar om högteknologiska ämnen. Men ingen av flera möjliga datoranslutningar fungerar. Så jag har släpat med mig datorn helt i onödan. Min fina, trofasta lilla låda, prydligt lappad med gaffa-tejp.
Birgitta o den övriga bloggosfären får hållas i spänning och vänta på smultronmajonäsen ett tag till

Ruskigt rafflande rubriker

eller  kanske snarare sånt som är viktigt för mig, som jag velat skriva om:

• Höstkväll i Husby
• Vovvens onda tass, en följetong i flera avsnitt
• En god sorts lax som jag just uppfunnit (ja alltså inte fiskarten, utan receptet
• Varför Mumrikan inte firar löningsdagen
• Smultronmajonäs . nu även poetiskt efterfrågad

Men det blir det inget med – i alla fall inte ikväll. För klockan är mycket och jag ska sova. Hur det blir imorgon vet man inte. Men jag ska göra mitt bästa – med tanke på att ni väl annars lär både nyfikna och längta ihjäl er annars

Sov gott!!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Husby, höstkväll, vovve, tass, lax, recept, löningsdag, Mumrika, smultronmajonäs

Trots allt

Jag segar mig igenom dagar som innesluten i ett tuggummi. Jag har såna perioder ibland, så har det alltid varit. Om jag uthärdar kommer jag igenom, så har det alltid varit. Jag håller fast vid det, så har jag alltid gjort. Från början med hjälp av mina föräldrar.

Så småningom träffade jag en klok man, en av alla lärare jag haft tur att ha. (Jorå, jag har haft en hel del lärare som kan etiketteras under otur oxå….) Han sa: Man kan inte alltid hoppas. Man orkar inte alltid känna hopp. Man kan inte alltid vara övertygad att det så småningom kan bli bättre, åtminstone uthärdligt. Då måste man få slippa. Då måste man få lämna ifrån sig hoppet till någon som orkar med det. Man får ibland vara varandras vikarierande hopp. Om man är vikarierande hopp får man vara beredd att få höra att man är naiv, fånig och i vägen. Det får man stå ut med.

Ok. jag må sega mig genom tuggumi. Men jag vet att det blir bättre. Och inifrån tuggumit hälsar jag

Trots allt. Trots all skit. Trots alla som ”vet bättre”. Du som knegar på. Försöker ta körkort. Äter frukost. Pluggar. Tar dig tillbaka till arbetslivet. Går till jobbet. Tar hand om ungarna. Du som trots håller livet levande. Du har min oreserverade beundran.

Läs även andra bloggares åsikter om http://www.youtube.com/watch?v=wU8REmJq6vo&feature=related

Övning ger färdighet

Trollhare funderar på det där med övning, här och här tex. Och hur det blir då man måste öva så oändligt mycket mer än andra för att hjälpligt kunna förstå koderna i mänsklig kommunikation.

Det får mig att fundera på likheten med ordblindhet. Jag tycker i alla fall att det finns likheter – efter att så att säga provat båda…

Dvs den där läs-koden, som de andra fattar så lätt och snabbt traskar vidare från att ljuda bokstav efter bokstav och i stället helordsläser. Det är så svårt. Fortfarande efter otroliga mängder läsning blir det ofta fel. Jag ser ett ord och läser fel ”helord”. Oftast upptäcker jag det av sammnhanget. Och jag har ju ständigt rimlighetskontrollen på. Ibland blir det dessutom mycket bättre med mitt fel än med orginalordet…. Och jag upptäcker underligheter i text kanske oftare än andra som läser på ”autopilot”. Men det gör läsningen mödosam.

Och det liknar faktiskt samspel. För det är ju inte så att jag umgås sämre än medel, nu mer. De flesta uppfattar nog mig som en mycket social person, och rätt socialt kompetent. Men jag blir trött!!! Jag brukar tänka på mig som en deltidseremit. Ibland MÅSTE jag bara vara alldeles ensam.

Jag tror inte heller att det är sant att människor med NPF är sämre på samspel… Det är väldigt mycket en sekundär grej. Om man kraschlandat många gånger kan man nog dra sig för att ge sig upp i luften.

Däremot tror jag vi får anstränga oss så mycket mer. Andra kan ju snabbt lära sig att ”helordsläsa” ett samspel. Vi måste hela tiden ljuda oss igenom detalj för detalj. Hela tiden göra aktiva avvägningar (inte alltid medvetna, men ändå aktiva, mekaniska i stället för automayiska…. om ni följer med)

Vi är alltså sämre på att klara samspelet lätt, automatiskt, men blir nog (om vi bara orkar) ofta bättre på själva samspelet ändå. Eftersom vi är mer närvarande i den aktuella situationen, inte bara vilar på tidigare erfarenheter. Om vi inte ger upp eftersom det är så tröttsamt och vi känner oss så mycket fummligare. Känner oss korkade.

När människor missförstår varandra (normalisar alltså) tror jag att det ofta beror på att båda går på autopilot men inte är synkade. Då uppstår nästan olösliga konflikter, för båda har ju gjort ”rätt”. Dom bara flyger i helt olika terräng (manligt/kvinnligt, olika klass, olika kultur)

Tja inte vet jag om ni andra ens begriper vad jag försöker säga, Men för mig är det i alla fall fullkomligt klart

Frågan är bara om man orkar med alla hemläxor livet ger en

Läs även andra bloggares åsikter om öva, helordsläsning, dyslexi, eremit, social, social kompetens

Jag måste inget

Efter flera veckor då jag egentligen måstat saker hela tiden jämt, måste jag just denna kväll inget alls.

Det har inte varit synd om mig, i alla fall inte på sättet att det varit bara blähögar och slit. Nej jag har nog kommit dit hän i livet – och haft sån himla tur – att väldigt, väldigt mycket av mina ”måsten” är sådant jag själv valt och väljer just nu;

Jag måste vara närvarande hos en ganska begränsad skara människor som betyder mycket för mig, jag måste träna för att vara någorlunda sams med den del av mig som är kropp (Jag vägrar att skilja ”mig” och ”kroppen”, kroppen är en aspekt av mig)

(Ja ja lilla vän, jag tror nog att den rätt begåvade läsekretsen fattar vad hon vill ha sagt – även om hon styltar upp sig väldigt får man säga)

Mmmm jag måste sova tillräckligt (ehhhh hm), jag måste se till att vovven har det bra. Jag måste jobba, se till att vardagen fungerar, mat finns på bordet med regelbundenhet – Ja ni vet.

De här senaste veckorna har det liksom kört ihop sig. Och fast jag känner mig nöjd med mina val, inte känner mig tagen till fånga av en massa måsten utifrån utan verkligen känner att det här är mina val här och nu (Ja men ok då – jag har inte valt att leva utan partner, det hade varit både trevligt och praktiskt att ha en på många sätt. Det finns för all del några till saker jag skulle vilja ändra på – men där jag inte har nåt att säga till om. Man kan ju inte spela andra kort än dem man har fått på hand. Och med givna förutsättningar är jag just nu nöjd med mina val) Nöjd men ändå matt.

Sedan jag började skriva på inlägget har kvällen gått, och det är redan förbi sovdags. Så hur blev det nu då??

Jag har lagat fläskotlett med pepparsås (MYCKET vispgädde) Jag har ätit choklad. Jag har pratat med en trevlig lady-dinosaur (eller två om man räknar att tala med sig själv) Jag har sett de två avsnitt av House jag inte hunnit se för alla måsten. Och nu släcker jag. Utan att göra några saker jag kommit på under kvällen som jag verkligen BORDE. Men nu MÅSTE jag nog faktiskt sova. Eller rättare sagt. Nu vill jag det.

Ja! Jag håller på med självhjärntvätt. För att sluta intala mig själv att jag måste saker och börja fundera på vad jag vill – för alldeles egen maskin.

Läs även andra bloggares åsikter om måste, borde, vill

Knyter mig – eller knyter upp??

Nu går jag och knyter mig – säger man ju. Och så kan det vara. Man liksom mular ner sig i sängen som en liten beslutsam boll; Här ska SOVAS!!!! Ibland somnar jag faktiskt så – och vaknar svettig, ledbruten och matt.

Den här kvällen har jag ägnat mig åt att knyta upp

• God mat hann jag laga innan jag skulle iväg och jobba
• En kopp kaffe i köket med några trevliga fick jag i en oväntad glipa (rena rama Gevalia-reklamen)
• Har befriat trappen från hundhår och sand (hur kommer sanden upp på tredje våningen…..?
• Vattnat blommorna innan de var halvdöda
• Pratat en lång lång stund med hemmavarande vildänglan
• Plockat i ordning för imorgon
• Kokat the.

Nu ska jag lägga mig och läsa lite och dricka the. Uppknuten och mjuk och lugn är jag.

Så jag ska absolut inte knyta mig. Utan somna alldeles uppknuten och fridsam.

God natt, god natt!!!

Avmaning!

Å ett nyord kommer glittrande från Psyk/Bippo

Det är bara att kliva ombord och låta sig gungas iväg i lugnet.

Ro, ro, ro

Ro ro till fiskeskär – och barndommens sorgeligaset men samtidigt trösterikaste sång:

Liten Lasse sitter och gråter

Borta är hans fiskarebåt

Gråt inte Lasse lilla

Båten ligger i vassen stilla

Full med gäddor och braxen

Så här sitter jag avmanad och tänker: Vem vet det kanske reder sig? (Men oupps!! Inte dunkat i huvet på er andra – a la dumorden vi gemensamt samlat hos Bippo – utan en liten blyg tanke till mig själv)

Jag känner mig i alla fall avmanad, och det var ju just det jag behövde denna ganska gråtgråa vecka. Så seg att inte ens gråten (om det nu är den som ska fram) hinner ikapp mig. Jag har känt mig inslagen i gladpack, ett segt hölje som hindrar varje intention. Och varje tanke. Och det ruskiga är att förutom segheten är egentligen så mycket riktigt bra. Jag ÄR inte deppig. Men snart blir jag eftersom allt kräver att jag tvingar mig själv framåt. Fast jag faktiskt inte har nåt emot det mesta när jag väl är där. Det känns faktiskt mycket märkligt.

Kanske är det trots allt någon sorts sviter av den där infektionen. Eller (hm ibland är jag verkligen ett riktigt ufo – även jämfört med mig själv…..)kan det möjligen bero på att jag sovit si så där en timme för lite per natt flera veckor i streck…..

Ja det är tur att jag har er, stackars bloggläsare. Även om jag ibland utnyttjar er å det grövsta. Prima handikapphjälpmedel är ni allt. Frågan är hur länge det annars dröjt innan tanken slagit mig. Man kan ju aldrig veta tvärsäkert men det kanske hjälper.

Jag ska försöka se det som en avmaning:

Nej lilla människa – hon behöver inte lägga i en tvättmaskin till, hinna ringa det där samtalet och planera vad det nu var. Schhhhh sov nu lilla vän: Byssan lull, koka kiitelen full… hör jag överjaget viska och nynna

I stället för en anmaning:

MEN LILLA MÄNNISKA!!! Släck lyset för böveln och SOV!!!!

Näää. Inte mitt överjag. Hon är inte sån. Gormar inte på det sättet. Sånt tok är det allt jag som hittar på alldeles själv.

Gung gung – nu vaggar jag iväg i avmaningen…..

Läs även andra bloggares åsikter om avmaning, anmaning, seg, gladpack, tvinga, ork, Bippo, Psyk