….. längtar till. Hur är den? Frågar Sassa. Inget neggo, inget “så vill jag inte ha det”.
Oj! Jag blir alldeles tom på ord först. Alla arga tankar hoppar runt i huvudet, mina egna erfarenheter av att vara barn och mamma hoppar runt och tar all plats.
Men så småningom ligger ilskan i en utmattad hög i ett hörn. Den har fått rasa färdigt. Först är det ännu tyst, men småningom kan jag höra hur det mumlar lite – inget tvärsäkert, inget färdigt, inte en hel skola, men kanske några byggstenar jag kan dela med mig ur min erfarenhet – nåt för kloka lärare eller andra skoljobbare att hantera och använda i en helhet.
För den första tanken jag tänker om skolan är att den är Sveriges största arbetsplats, och att vi nästan alla jobbat där. Några av oss har erfarenheter från motsvarande ställe i ett annat land. Och de har oftast klart för sig att skolan här är annorlunda. Jag tänker att vi som inte gått i grundskola på 30 år oxå gått “någon annanstans”. Och vi borde tänka på det. Men en bra skola behöver också att de som jobbar där står för sin proffesionalism. Trygga lärare som har en realistisk föreställning om vad arbetslivet innebär, vad de har ansvar för och som är i skolan för att de gillar barn och gillar ny kunskap. Lärare som kanske inte har så himla mycket högre lön, men bättre arbetsförhållanden, arbetsrum, vidareutbildning, tid för jobbet och bra “support”
Min andra tanke är en bild. En av mina goda bilder från skolan. När min minsta vildängel skulle börja sexårs – rätt motvilligt, hon älskade dagis – och det stod en massa föräldrar och barn utanför en stängd dörr. Och så strax efter utsatt tid öppnades dörren, tre fröknar kom ut och ställde sig på rad vid dörren, fick – utan ord mins jag det som – barnen att forma en rad. De tog alla tre var och en i hand och mötte stadigt men försiktigt blicken hos varje barn. Frågade efter namnet och fick barnen ett och ett att känna sig önskade, välkomna utan att träda för nära. Barnen följdes ett och ett in i ett klassrum i mild belysning och tända ljus (tur att det ar mulet!!) till en plats med deras namn på den runda mattan mitt i klassrummet. Och vi föräldrar sjasades iväg – dagen var barnens, inte föräldrarnas. Så fortsatte det ungefär, varje morgon. Inte med alla tre fröknarna, men den/de som var där den dagen som tog i hand och såg varje barn.
Sen tänker jag på skylten i samma klassrum med namn på alla möjliga kortspel. Jag är verkligen för lekfull pedagogik. Men då jag såg den blev jag ett offer för ÖVERJAGETS logik. “Flams och trams – barnen ska väl lära sig multiplikationstabellen”
Nej nu lilla hon. Nu går allt skam på torra land!!! Bara för att hon blir ängslig då hon inte förstår kommer hon inte undan med vad som helst. Skylla på mig?!? Skandalöst. Jag skulle aldrig ängslas över alternativ pedagogik i Matte (som är så viktigt). En sån utmärkt framsynt metod att få barnen att öva samspel och huvudräkning! Yngstans klass var fruktansvärt vass i huvudräkning och problemlösning om jag mins rätt. Bra mycket bättre än den lilla människan själv i samma ålder, fast hon pluggade och tragglade som sjutton.
Ja jo just det. Det var just det det var frågan om – och min tredje tanke handlar alltså om lust och lekens pedagogik. Jag misstror att dagis numer heter förskola. Och sen säger man att skälet är att förskolepedagogiken ska få insteg i skola. Men då borde det heta dagis och efterdagis. Barn lär sig i lek inte genom plugg. Och det handlar inte alls om flumskola. Utan om genomtänkt pedagogik med fokus på de verktyg för lärande som är naturliga för dem.
Till slut: i den skola som ser och lägger märke till de vuxnas och barnens egenart och förmåga samlas kunskapen om varje barns kunskap noggrant in och följs upp. Det som går lätt får man utveckla och få ännu större färdigheter i, det som går trögt får man mer stöd med. Men just därför ställs frågorna mer till skolans förmåga att lära ut. Mät gärna barnens kunskapsnivå, men inte för att låta barn halka efter och “gå om” utan för att hitta de läromiljöer som inte fungerar så att de kan förändras
Ja Sassa – det är mina tankar om en bra skola – hoppas jag antagit utmaningen på rätt sätt – för jag har inte riktigt klart för mig hur en bloggstafett går till.
Läs även andra bloggares åsikter om dagis, förskola, skola, betyg, respekt, pedagogik, flumskola, lek
Posted by Susanne/Sassa on 2 september , 2008 at 20:25
Vad intressant att läsa dina tankar och det som slår mig är att den beskrivning av din dotters skolstart nog är en sådan som många också får i dagens skola. Jag är ju också mamma och har fått se skolstarter i såväl Italien och Sverige och det är annorlunda här, men ändå också lika. De små barnens integritet och behov försöker man som pedagog möta. Att det inte alltid lyckas bra för alla ligger i andra faktorer som t.ex. resurser (JO, de har visst betydelse!), familjeförhållanden etc.
Dina tankar om lekens betydelse för inlärning håller jag i stora delar med om. Det går mycket lättare att lära sig om man tycker det är roligt och lek uppfattas oftast som roligt. Sedan tror jag att det ändå måste finnas en liten del piska också för att ta tag i saker. Men en liten nätt piska, eller kanske ett litet överjag som sitter där på axeln och säger att nu måste du faktiskt ta tag i den där läxan för att du ska lära dig de nya glosorna, men lek gärna in dem i minnet.
Det där med dagis och efterdagis har jag aldrig tänkt på, men förstår din tanke. Frågan är när dagis blir skola? Eller det kanske det aldrig blir? Vi ska kanske leka hela livet? Ja, det tror jag på! Då lär vi oss massor av nya saker! Men då får skolan heta lekis ju!
Posted by Mamalena on 3 september , 2008 at 06:50
Så många bra tankar!! Nästa år börjar min stortjej skolan, och jag har som du förstår börjat tänka på det som komma skall!
Det är bra med mammamumrikor som ger en tankeinspiration!
Posted by ronja on 3 september , 2008 at 14:59
intressanta tankar du har.
skolan är för vissa en tryggplats, för vissa ett helvete, men för alla är det nog en vardaglig grej som inte försvinner så lätt, även om vissa önskade det
Posted by Mammamumrik on 4 september , 2008 at 21:34
Ja skolan är ju minst tio år, så när man slutar nian har man gått nästan 2/3-delar av livet, efter som man ju numera börjar vid 6. Så det är en attans stor del av livserfarenheten under de år då man präglas som människa.
Tack alla tre för fina, uppmuntrande kommentarer. och vad tragglet gäller: tänk vad man tragglar för att lära sig hoppa hopprep… det måste bara inte vara omöjligt svårt. Om man har dyslexi tex blir läs- och skrivet så svårt att en 30 min matteläxa i stället tar 3 timmar, jämfört med om man får texten läst och har en “sekreterare” som skriver ner det man säger