“Min” skog

Någon annans skog – från Fotoakuten

Snorig som ett snigelspår eller inte – skogspromenaden/svamputflykten skulle genomföras. Med barn, alla egna tider och passa och en pappa (evigt skogssällskap) som blir allt mer engagerad med åren gäller det att vara bestämd.

Alltså satte jag mig käpprak upp i sängen i morse (Hmmmm, nåja, i stort sett, lilla hon) fixade frukost, packade matsäck och valpens grejor och gav mig iväg.

Den obehagliga tanken var hela tiden närvarande, som en lös tand – hittar vi den? Skogen alltså. Finns den kvar?

Min skog, skogen jag “gått” i innan jag kunde gå, med pappa som ständigt sällskap – och många andra till och från, men alltid han) är avverkningsmogen. Bit för bit försvinner. Förra året gick det hjälpligt att hitta “våra ställen”.

Och jag har inte några romantiska föreställningar om att skogen kan finnas som rekreationsyta för oss stadsbor. Jag vet att den är ett levebröd. Att den måste skördas. “Min” skog har nog snarast fått stå för länge, så här är det inte gallring som gäller utan totalavverkning med endast fröträn sparade.

Och i år hade det hänt. Vi gick i 45 min och kände inte igen någonting. Allt verkar borta. (Med reservation att hela vägsystemet också lagts om – så ett litet hopp närs att vi missat rätt skogsväg att ta in på med 150 meter. Fast jag tror innerst inne inte det.) Bara det. Hur kan allt vara sig så olikt att man inte ens vet om man kom rätt.

När vi irrat omkring i 45 minuter kom hällregnet, så då vi återvänt till bilen var vi genomblöta…

På väg hem i alldeles för stora lånekläder funderade jag på vad jag gör nu…?..:

Återvänder så länge någon bit av samma skogsområde ännu står – för att åtminstone ta vara på tiden jag har? Eller låta bli för att slippa sakna…? Varför, varför, varför tog jag inte bilder förra året? Varför lånade jag inte en GPS så jag kunde veta att jag ÄR DÄR, även om det inte syns….? (Att jag glömde kameran i bilen idag var kanske bara bra med tanke på hällregnet….)

Men det är också sant att trots att svamparna ännu inte riktigt kommit igång riktigt efter torkan kom jag hem med tre perfekta små Karl-Johan, som stack upp ur mossan som små stenar (Stensopp – jojo – självklart att den heter så) Som jag alltså fann – trots att min svampradar idag stördes av så mycket annat. För den där platsen och jag – vi gillar varandra. (Nu orkar jag inte kravla efter kameran febrig o dann – men kanske får ni se dem imorgon….)

Men lilla människan min! (Nu klampar ÖVERJAGET riktigt ömsint tvärs över täcket och slår sig ner på skärmens överkant. Dinglar med benen och ser eftertänksam ut mitt i sin vanliga beskäftighet. Tar riktigt sats)

Livet är hela tiden på väg. Vidare, vidare. Ibland är det härligt – ibland förfärligt. Man måste få sörja det man mister, självklart. (Förbud mot sorg – kommando för tapperhet – lär knappast hjälpa – även om man kunde önska det). Men tillslut må man ändå inse: Det är som det är. Vad hon än tycker om det.

Ta nu lite varmt the och några hallon ska hon se att det känns bättre. Och snyt sig, för Guds skull ! (Jo just på den punkten är Gud orubblig – man måste få vara dyster och man måste få sörja (till och med då man är förkyld) men om man snyter sig då och då känns det bättre. Så det bör man göra. Regelbundet. Snorig blir man bara onödigt ämlig)

Läs även andra bloggares åsikter om skog, svamp, mossa, avverkning, snor, sorg, vemod, tidens gång, pappa, Gud, hallon, Karl-Johan, Stensopp