Jag har funderat mycket på besvikelse på senare tid.
En tråd jag följt ligger nära det FrkF skrev om för några dagar sedan i inlägget Påminnelse.
Hur mycket av mitt liv har jag ägnat åt förställning? Hur mycket kraft och tid har det tagit? Vet jag ens egentligen vem jag är?
Å andra sidan. Är det vanligt/normalt att man vet det? Är skilnaden mellan en DAMP-tant och en “normalis” istället att jag upplever problemet, märker att det finns eftersom jag är sämre på att genomföra det sociala spelet… så folk “får syn” på osynken och inser att jag inte riktigt stämmer. Eller att jag inte orkar upprätthålla teatern och självmant lägger ner för(e)ställningen. Jag undrar ibland om inte det är den stora skillnaden - för jag tror att anpassningen till sociala mönster är nåt de flesta sliter med - hela tiden.
Det var någon som sa till mig en gång att den stora skillnaden mellan ADHD-människor och andra är att vi är “för” ärliga. Mår dåligt av de förställningar som socialt samspel om inte kräver så iaf underlättas av.
Jag tänker att det kan ha något med oförmågan att göra nåt automatiskt, bara göra saker. Det som gör att repetitiva uppgifter blir så tunga. Jag vänjer mig ALDRIG vid att tvätten ska vikas varje dag, golvet sopas, blommor vattnas, rabatter rensas. Det är inte som att jag är lite lat. Jag blir faktiskt förvånad och förtvivlad varje gång. Helt överrumplad. Och kanske är det så med det sociala spelet oxå. Andra bara lunkar på. Jag hajar till varje gång jag förväntas spela min roll och känner hur det skaver/gnager
Inte vet jag
Fast ikväll var det inte jag som gjorde någon besviken - vad jag vet.
Det var jag som blev besviken på en gammal “vän”
Om COOP fullföljer idén att samarbeta med en internetbutik för vin då kan jag aldrig mer handla där. Jag avskyr tanken. Att enstaka ICA-handlare får tokspel och för att hävda nyliberalistiska ideal försöker få sälja vin - det stämmer liksom för mig.
Men att COOP går i frontlinjen gör mig alldeles galen!!! Jag är inte nykterist. Jag tar mig gärna ett glas vin, mest varje dag så här på semestern. Ett glas. Flaskan räcker ungefär en vecka. Men många människor kan ju inte det. Dom överreagerar. Dom kan inte låta bli att dricka mer. Därför tycker jag att det är bra att alkohol är lite svåråtkomligt i vårt samhälle. Man måste planera för det.
Jag gillar att man måste ta sig till systemet - och tycker att vi brukare gott kan göra den lilla extra ansträngningen.
Och så ska COOP vara med och bryta igenom den finurliga tanken. Fy fy fyyyy
Jag hoppas det bara är en tidningsanka - så här i rötmånadstider. Eller kanske en fyllekaja
Läs även andra bloggares åsikter om förställning, socialt spel, COOP, alkohol, systembolaget
Jag tror du har helt rätt. Att det handlar mycket om automatiken. Folk som inte besväras av det sociala skådespelet genomför sina roller så som de alltid gjort. Men för en annan är det inför varje möte som om man läste manuset första gången bara en timme innan man träffas. Jisses….man skulle behöva genrepa hela dagarna genom för att de där rollerna skulle befästas.
För jag tror nog de där rollerna behövs, åtminstone till viss del, för att man inte ska bli helt uppslukad av omgivningen. Som för att markera gränsen mellan jaget och alla andra .
Att tala med bönder på bönders vis…
Det där med att passa in märks nog extra tydligt i tonåren och det gäller ju alla visserligen, men det är också de åren som vi med Vindflöjel-NPF i blodet blir mer varse om att vi på något vis har mer eller i många fall MINDRE problem än andra eftersom en stor del av oss (talar av egen och vänners erfarenheter) är mycket duktiga på att svänga över i olika roller och paradoxalt nog klarar det med glans! Själv har jag alltid gillat att börja från scratch, flytta till en ny stad, börja nytt jobb etc. Men inte numera. Jag vill bara ha samma samma samma…
Men som sagt, det tar oerhört på energin att jämt skärpa sig och upprätthålla en fasad, kanske i åratal, även om jag egentligen inte upptäckt det förrän jag träffat på er andra “som funkar som jag med de typiska beteendena (särskilt de BRA!) och på nåt sätt fattar PRECIS” och det trots att vi är väldigt olika ändå.
(..här måst jag trycka in ett par TROR JAG, TROR JAG som man kan lägga in i min kommentar där man tyclker att det ser mest inpassande ut. Detta för att ANDRA inte ska tycka att jag sticker ut när jag beter mig som att jag som vanligt vet bäst. Oj, stryk som vanligt!)
Kära Frk, kära Tant. Det är så vilsamt att ni finns.
Kanske är det just när man är xtra bra på nåt som det är xtra svårt att låta bli. Och xtra lätt att lura till och med sig själv.
Jag tycker att jag kommer på nya saker. Ni låter mig vara klok. Genom att inte bli förvånade hela tiden.
ÄNTLIGEN börjar jag få in signalerna från ett universum som liknar mitt! Så många ni verkar bo där. Min värld består av kulisser och starka färger, inga dimensioner, platt, platt. Själv springer jag eller ligger-jag har aldrig kunnat sitta, motorn rusar eller har dött. Jag har sett mej som en huvudfoting elller som det leeende katthuvudet i Alice i underlandet. Utan kropp, alltså.
Diagnoser depression, bipolär…. fel, fel, fel.
Hörde Måd Demår berätta i p1förra veckan om sin apatiska rastlöshet(vilken bra definition) om sin brist på dimensioner, om sin rusande motor och sin apati och att aldrig kunna göra en sak i taget. Och om hur motorn stannade när hon fick medicin och hur hon plötsligt satt i ett rum med dimensioner och kunde ta en sak i taget!Heureka. jag återkommer.
O Storstöveln. Låter om hon kanske, likt flera av oss, kanske är släkt med Lilla O. Hon som glatt klampade omkring i blåleran med nya sandalerna och sjöng “Hej Julia vi gå, med stora träskor på…” i bilderbokenboken av Edit Unnerstad, en gammal favvis.<<<<<<
Hur som helst, och hur det än må vara med diagnoserna: här i vårt lilla Vrålä (ordförklaring om du följer länken: http://psykbrytet.blogg.se/2008/june/vra-la-nyord.html ) är var och en som känner sig bekväm här varmt välkommen. När lusten faller på…
Har missat programmet så många pratar om. Får väl komma mig för att webb-lyssna endera veckan, kan tänka.
Har nån upplevt att minnet ligger lagrat på en skiva som bara snurrar? Jag minns allt och allt finns i samma tidsspår.
Jag har nog inte tänkt i den bilden.
Vad jag vet är att jag verkar ha mycket svårare att jämföra innan och efter när man ska göra det… Blir alldeles förvirrad - till och med såna enkla samband som att man kanske blir vemodig eller argsint inför mens… “Va - tror du att det finns ett samband???”. Eller “jaså - är jag så här trött för att jag just varit jättesjuk??” Tänkte inte på det, liksom….
Men jag tror att man kan fastna i sina tankespår om man ska försöka tänka ensam, eller omgiven av folk som upplever allt helt olika. Jag tror det är därför jag känner mig så klok sedan jag träffat på DAMP-tantsligan. Plötsligt kan någon fortsätta min tankegång, eller vrida till den lite, så jag kommer loss då jag kört fast…
Oj, jag läste Frökens F:s inlägg i beundran utan att kommentera det, det ska jag göra nu efteråt för jag har tänkt på det lite så här i efterhand. Nu är jag ju i enlighet med den hittida läkarvetenskapen inte någon kroniker, men tillräckligt bombad för att uppfattas som galen. Jag vet. Jag använder hårda ord om mig själv. Det gör andra människor också, ibland.
Ibland vill jag falla pladask in i min diagnos, depressiv episod, för att jag inte orkar leva i verkligheten. Som om jag framkallade den själv, för att ingen förstår mig.
Oavsett diagnos tror jag att vi bär på föreställningar och mer eller mindre dolda uppfattningar om hur vi BÖR vara. När man känner till sina brister är det kanske så att man är mer noggrann med att inte gå in i bristerna, eller? Jag inbillar mig det. På vis är en korrekt ställd diagnos en stor fördel, och man kan finna gemenskap och trygghet med andra människor i samma situation. På så vis sänka kraven. Nej, man är inte som alla andra, men duger som den fina människan man är ändå.
Jag kan inte sätta gränser för världen omkring, det vill säga att säga nej till det som är destruktivt och farligt för mig. Jag kastar mig ut. Ibland kastar jag mig in och blir osynlig och liten. Obetydligt liten. Vad jag nu än har för diagnos, och hur jag än väljer att etikettera mig så är det som är mest farligt för mig.
Många människor behöver förenkla livet. Att inte kräva så mycket. Vi har alla olika förutsättningar. Och ja, ensamhet försvårar, särskilt när man isolerar sig i bestraffningssyfte. Vi behöver människor, och inte bara oss själva. Jag funderar dagligen över det sociala samspelet och mitt malplacemang. Är det bara ett dåligt självförtroende och en fördärvad självkänsla, som kan avhjälpas med lite KBT-brottning och höjd dos av Efexor? Jag vet inte.
Fröken F:s inlägg har onekligen givit upphov till många funderingar. Nu ska jag läsa det igen.
Kram