Trevåningssäng

har vi här på rummet

Fast inte en så här fin, som säljs på nätet

Utan en ännu finare, eftersom vi improviserat den, valpen och jag

I överslafen tronar hundmaten (på förekommen anledning, annars får valpis magkniiiip…) och lite allmänt kolijox som jag plockat ur en väska då jag omorganiserade inför dagens övningar.

I slafen under låg valpen, men eftersom jag är på lynnigt humör fick han inte ligga kvar. Kvar blev först de ganska stora  högar med sand som följer med valpens väldigt pälsade tassar då de är fuktiga. Men de har jag sopat bort. Värsta petmajan

Nu huserar jag och Kay Scarpetta där i mittenslafen

Ja nu är det min plikt att göra alla besvikna igen, först som sist. Mammamumrik har inte inte ändrat sexuell inriktning, än mindre i samband med det (eller nåt annat) gjort nya avgörande framsteg på kärleksfronten. Det är Kay Scarpetta i paperback som ligger där. En uråldrig Cornwell-deckare hon rotat fram på landet. Så det så!! (hälsar alltså ÖVERJAGET som fortfarande surar eftersom vi missat en lydnadstävling i veckan. Inte för Tanter iofs – men i brist på bättre så….)

Underst (på golvet alltså) ligger valpen. Han är jättetrött. Men han ligger precis under mig och sticker upp nosen och kollar om jag rör mig oförsiktigt där ovanför. Och slickas lite….

Jag är hungrig, utmattad och lätt uppgiven. Fullständigt förväntat. Jag tycker inte om o-vanor. Dvs nya sammanhang där jag inte har övat på hur man förhåller sig en många gånger tidigare, inte “vet min plats”.

Nu skull kanske någon som känner mig…

ALLA!!! Alla som känner henne menar den lilla människan. Precis varenda en….

…invända att det gör jag då aldrig. Vet min plats alltså. Men det är just de. När man har nån liten susning om hur man ungefär förväntas bete sig kan man slappna av en smula. Det göt jag ofta. Och visst kan det leda till förvecklingar rätt ofta. Men det är alttså när jag har ett hum. Det är liksom en sak att göra bort sig då man anar att man gör det, och hur.

Det är nåt helt annat att inte ha någon bäring alls. Att kanske vara på väg rakt i i väggen utan att ha en susning om det. Så känns det nu. Så just nu rör jag mig – känslomässigt – som en sjöman på ett halvstort skepp i storm  Jag har alltid minst tre fästpunkter, släpper bara taget med en hand, eller en fot, i taget. Det är ansträngande (Eller var det i storm man inte rörde sig alls – det kanske ska vara halv storm???).

Tänk att det finns dom som gillar att mingla

Ja och tänk att det finns en hel del som tror att Mammamumrikan gör det. Du milde tid!!!

Tja, nu har jag iaf givit detta en chans. Och imorgon får jag åka hem. Hurra!!!

Nu ska jag ägna mig åt Kay lite, och sen sova….