Underbarheter

Och när vi kom hem blev valpen tokig av lycka för äldsta vildänglan hade kommit hit en dag före de andra (jo då – noggrant överenskommet med först pappan och sen mig. Jag var mycket glad att han så valpigt kunde visa vad vi båda kände om att hon kommit, för på nåt sätt är det lättare att hantera att valpar gör så.

Sen åt vi räkor och sallad och jag fick kokta primörer från odlingarna

(Jag sådde dem med flit först i juli – annars hade jag fått dem först då de blivit gamla och träiga) Lättkokta med smör. Observera särskillt att de är i blandade färger. Gammelgammal sort

Läs även andra bloggares åsikter om primörer, morötter, vildängel

Kolonilottsdilemma

Sen jag plötsligt var ensam vuxen i familjen har min kollonilott varit en källa till grubbel.

När jag väl är där är det mesta kolugnt (utom att jag oftast måste skynda hem) Men det är just det…… Jag måste oftast skynda hem.

Jag har haft lotten nästan 15 år – under småbarnstiden var den min egnaste plats. Och även om exet aldrig hycklade med att han var totalt ointresserad var det aldrig tjafs om att jag behövde gå dit, eller att jag hann mindre hemma pga den. Han hjälpte till och med och gräva ibland.

Men nu sitter den trångt. Det är alltså en liten odlingslott, jag har inte ens ett regnskydd – bara lådan för redskap. Drygt 100 kvadrat. Det finns hallon (men buskarna är gamla och skulle behöva bytas) Det finns otroliga mängder tistlar. Jag har grävt ner ännu otroligare mängder hö och gödsel hör att mjuka upp den cementartade sjöbotten blåleran (vi befinner oss nu mitt i värsta Uppland – remember). Visst har jag en stuga (men där kan man knappast odla – rådjur!!!! och en radhustomt (det känns lite udda att odla morötter på de 15 kadratmetrarna. Och så har vi alla grannarna.

Det var just det. I fjol kom jag mig faktiskt för att höstgräva landen. Och i försomras fick jag till att frakta dit gödsel och halm. Men sen har jag ju varit på landet. Och sen var det det där med grannarna. Jag fick antydningar om att de ”grannarna” – alltså de precis vid min lott var missnöjda med min odlarnit, Det hela framfördes mycket besvärat av några goda vänner bland kolonisterna. Jag blängde surt mot grannlotterna och undrade hur mina rara grannar blivit som förbytta. Dessutom råkades vi inte de få gånger jag var nere. Men jag kännde mig allt mer modstulen ju längre sommaren gick. Och illa behandlad. ”Vadå ogräset sprider sig in på deras lotter. Jämfört med lotten bredvid min som ingen brukat på åratal är väl min inget problem”, tänkte jag dystert

Jag har ”gå till kolonilotten” på min lista sen i tisdags – det har regnat de gånger jag haft en chans. Så idag borde jag verkligen komma iväg. Men städningen drog ut på tiden. Och det regnade lite då och då. Men faktiskt, strax före sju hängde jag på mig ryggan och gick.

Det första jag såg då jag kom ner var att den tidigare obrukade lotten fått nya inehavare. Som genast börjat bygga vindskydd. Och dessutom; de föregivet missnöjda grannarna var där – i alla fall hon. Jag hälsade lite på avstånd, medan jag satte fast valpen i hans krok, föll på knä id en av grönsakslådorna där det börjat sticka upp kvickrot. Hej! VÄLKOMMEN säger plötsligt någon. Det är han: grannen. Han morsar så vänligt – ”men jag vet nog vad han egentligen tycker” väser jag mot de späda morötterna.

Om en kort stund kommer han tillbaka, harklar sig och säger, med det fåordiga ordföråd man typiskt använder då man ska komunicera känsliga saker på främmande språk: Kanten. Man skulle snygga upp…

Jag drar ett djupt andetag och säger: så fort jag hinner, du vet jag slutar ju rätts ent och sen är det barnen….

Nej nej säger han bekymrat. Jag har förstått. Du ska inte sluta. Jag kan fixa – om jag får. Här kanten. Och klippa gräset. Hjälpa dig.

Alltså. Han har trott att lotten höll på att bli öde. Och jag har aldrig varit där samtidigt. Så han har aldrig kunnat fråga. Och hänsynsfull som han är klampar han inte bara in och fixar. Utan han har pratat med styrelsen. Som trott att han är missnöjd – kanske ytterligare ett språkmissförstånd. Och dom har gruvat sig för att ta upp det med mig. Osv osv

Ja sen fick jag myntathe. Och blandade kryddörter för sallad. Och en bukett ringblommor.

Och jag behöver inte gruva mig för att gå dit mera

Läs även andra bloggares åsikter om kolonilott, odling, beslutsångest, grannar, ringblommor

Min Stam

Jag hörde en gång en jämnårig DAMP-tant beskriva mötet med andra ADHD-människor som att hon äntligen funnit sin ”stam”.

Så kan jag också känna. Jag vet ju inte säkert hur ni – som jag räknar dit – känner inför det. Men allihopa betyder ni så mycket. Inte främst för att ni ger tillbaka kommentarer och klokheter (fast inte vill jag ni ska sluta – så fri från ömsesidighet är jag inte) utan för att ni är. För att jag äntligen kan läsa om liv och tankespår där jag känner likhet, känner igen precis. Som att läggas in i pusslet och inte ha två pluppar för mycket som inte får plats…. Att passa in

Idag borde jag väl inte blogga, har en kort uppmuntringspaus mitt i – Jo just städningen – så klart. Suck pust stön. Men imorgon, imorgon trillar alla vildänglarna in i Mumrikbo samtidigt. Det är så många veckor sedan och det ska bli så skönt. Fast kaotiskt. Fast skönt.

Men bara som ett exempel på hur det faktiskt bliivit bättre, hur jag har nytta av er även en sån här dag:

Naturligtvis städar jag med Tant Rasch - det är ju hon som givit mig långborsten (tja inte själva borsten, men idén – själva prylen var ju lättanskaffad o ganska billig – men jag hade aldrig kommit på den utan dig!)

FrkF – din förtjänst att jag tagit itu med att tidssätta arbetspassen med äggklockan igen – hade tappat bort det tipset

Bästa häxan – kommer ihåg att inte stoppa i mig saker bara för att trösta bort städbluesen – bra inlägg det där med mat och att trösta själen.

Och sen kan jag ju alltid grunna på vackra saker Sanna fotat eller Jonny målat, dikter av Psyk eller fnissa med Herr Nixon. Eller falla i trans över Börjes nystylade skönhet till självbyggeblogg…. (se där – en äkta DAMP-farbror)

Inte alla jag umgås med här på bloggen är ju DAMP-tanter och hur långt stammen sträcker sig – tja – man kan väl ha vänner i grannstammarna oxå…. Och det har jag, länkar inte alla – men titta i bloggrollen så hittar du en massa uppstudsiga, varma och smarta människor

Det är så mycket jag ville ha sagt, men det blir liksom lite platt då man skriver…

Under veckan tänkte jag iaf uppdatera bloggrollen – hoppas jag inte glömmer någon – ni är en ganska busig klass att hålla i minne….

(Och om ni ser mig förirrad från städningen de närmaste timmarna, jaga för Guds skulle tillbaka till städningen (eller asch hon struntar väl i hur städat jag har, fast hon vill mig ju väll och jag måste ju få det gjort)

Eder förbundna, men idag lätt städhysteriska

Mammamumrik

Läs även andra bloggares åsikter om städning, stam, långborste, smitning

Error Error

Mammaumrikbo fördystras just nu av datorkrångel. Vi får se om det reder upp sig i helgen.

Annars får ni ger er till tåls helt enkelt….

47 nyanser av grönt…

Varje gång jag hamnar i skogen (denna gång en klok och trevlig garnnes förtjänst) kommer jag på hur rolig, smart och bra Gud är. Och världens bästa kolorist

Alla sorters grönt – från bärfisens illgröna ryggskjöldskant över mossornas vit-, lime- och mossgröna och asplövens baksidors silvergröna till gammalgranarnas mörkt blågröna…

Eller ta alla de bruna nyanserna på Karl-Johanshattar i olika utvecklingsstadier. Jag kan fantisera om att äga en färgmätare (finns det såna) och gå runt och spara in dem för att sedan färgsätta en hel bostad med dem. Kanske komplettera med några gröna och benvita nyanser från Karl-Johansben (ursäkta den oavsiktliga ordvitsen)

Snyggt är vad det vore

Läs även andra bloggares åsikter om skog, Gud, nyanser

Storm i Björklunden…

Fin skolbild från Robem på Flickr

Äntligen har nån synat hans kort…

Mycket bra inlägg om lördagens radioprogram om skolministerns minst sagt lättsinniga förhållande till statistik finns bla hos två av de bästa skoltanter jag vet Anna-Karin och Johanna. Mer än så behöver inte sägas

Utom kanske:

Pilutta dig Jan!!

Nu blir det visst sänkt betyg i ordning och uppförande. Och Statistik (Lyssna bara till Statistikprofessorns kommentar till JBs kunskap på området…)

Läs även andra bloggares åsikter om skola, statistik, Jan Björklund

Tillfreds

Här ligger jag, helt tillfreds. Trött men inte totalt utpumpad. Inte som ett allt för uttöjt gummiband.

Två veckor in i arbetet verkar jag ha funnit mig till rätta och den sociala chocken har ebbat ut för denna gång.

Först kom jag iväg vråltidigt och hade en skön morgonstund med valpen och hann ändå fixa mig, laga frukost och den lunch jag skulle ha med till jobbet, se lite tv i sängen med sorterade vildänglorna och faktiskt följa minstan till skolan. Det känns viktigt att hinna då hon som faktiskt börjar bli riktigt stor gärna har sällskap….

Sen har jag fått riktigt mycket gjort på jobbet. Fått ner saker på papper som jag gått och tryckt på vrållänge, tagit itu tillsammans med några jättebraiga arbetskamrater. Det är så skönt att ha fått det undanstökat. Och haft två möten dessutom.

På lunchen fick jag till det att komma iväg och träna (cirkeltträning) efter ganska många dagars hostande och hackande. Och äntligen känner jag mig frisk.

I bara farten fick jag kraft att avsluta tå prenumerationer på tidningar, som jag gillar och gärna vill läsa – men som bara stressar mig när de ligger i högar – eftersom jag aldrig hinner/kommer ihåg att läsa dem. Jag har också sorterat månadens räkningar. Och möta äldsta vildänglan för att fylla på förråden av pennor, block, sudd och kalender för gymnasiet.

Och till slut har jag hjälpt mellanänglan att reklamera en undermålig vampyraspirantkorsett. Kläder till spirande vampyrer är kostsamma och på gränsen till utom räckhåll för yngre tonåringar. Då får de baske mig hålla för mer än fem användningar!

Allt detta har jag gjort (- och blir lite skygg då jag ser det i skrift. Ändå är det en fraktion av vad jag brukade hantera dag efter dag ”i min krafts dagar”)

Allt deta och ändå är jag inte gråtfärdig av utmattning. Fast lite trött är jag allt. Jag tror att det är den synnerligen stillsamma helgen då jag egentligen bara bebodde den lilla lådan mellan skogen och vattnet med minstan, lagade måltider och umgicks lite stillsamt med få människor och plockade svampar med valp, unge och pappa som gör att jag orkar.

Och imorgon ska jag ta det riktigt lungt, faktiskt ta mig en ny svamppromenad tror jag. Och läsa och skriva här hemma. Eftersom jag ska jobba en del i helgen

Dålig svampsäsong

var det prat om att det skulle bli. På grunda av den långa torkan.

Men sen kom regnen.

Läs även andra bloggares åsikter om Läs även andra bloggares åsikter om dagsprogram, svamp, korset

Nu blev jag GLAD

Någon kanske minns att jag var väldigt besviken för ett tag sedan. På COOP. För att de tänkte börja sälja vin via sin mataffär på nätet.

Fast egentligen var det väl kanske KF jag blev upprörd på – har inte riktigt klart för mig hur det där hänger ihop i varumärkeshierarkin…. Bäst att lägga in den loggan oxå

Fast den gick baske mig inte att få i lagom storlek – fast den, liksom cooploggan skulle vara för fri användning…

Men tänk att de har ändrat sig. Här kan du läsa ett pressmeddelande om saken

Det känns bra att de tagit åt sig av kritiken. (Även om jag fortfarande undrar hur de kom på en så korkad idé. Hur de har med sin värderingskompass, eller ad man ska kalla den. Men alla kan ju tänka fel, bra att man kan ändra sig i så fall)

Skönt att jag inte måste säga upp bekantskapen – äh medlemsskapet. Jag ska baske mig överväga att handla på nätet tror jag. I pur glädje

7.50:-

Får skollunchen kosta i höst, efter höjning, i en av Stockholms skolor. Och det är en skola där barnen verkligen får bra och god mat. Där de vuxna verkligen ser till att skolmaten serveras i en matservering och inte i en skolbespisning.

Jag grubblar en lång stund efter jag läst artikeln, som alltså beskriver en ovanligt härlig matmiljö för skolbarn, men som också andas oro för hur det ska gå att hålla maten på en bra nivå äen i fortsättningen.

Hur många gånger lyckas jag laga en god, näringsriktig måltid för 7,50? Varför är många vuxna beredda att lägga allt mellan 25 och 80 kronor på sin egen lunch varje dag, men tycker att 7,50 är gränsen för vad vi vill betala för barnens lunch. För det är ju det i gör. Vi köper lunch åt dem, även om vi inte betalar direkt i kassan varje dag, utan indirekt via skatten.

Skäms på oss…

Jag känner att jag, ÖVERJAGET, borde komma in här och tillägga något. Men för en gångs skull måste jag säga att hon sagt allt som krävs. Så kom nu tant lilla så ska hon få en riktigt god middag. Duktig tant!

Läs även andra bloggares åsikter om skolmat, skolbespisning