Att ogilla ring P1 verkar vara ganska vanligt. Nästan lika självklart som att ogilla Staffan Westerberg och “Vilse i pannkakan”
Det senare har jag riktigt svårt att förstå. SW verkar ju vara en riktigt rar människa. Jag mins en skolutflykt till hans teater. Själva föreställningen har jag bara en diffus, mörk, trevlig och lite besynnerlig känsla ifrån, så det ar nog en bra kulturupplevelse. Satte myror i huvudet. Det var resan dit och tillbaka (till dagis??, lågstadiet??) som satte traumatiska minnen i mig för evigt. Gråvitt senvinterljus. Blött och kallt och väntan på bussen….
Att många sjuttitalister hävdar att de fått men för livet av “Vilse i pannkakkan” visar bara vilken bortklemad och överbeskyddad generation dom är.
Annat är det med oss 60-talister - vi utsattes för ocensurerade avsnitt ur “Bröderna Grimms samlade sagor” och “Den lilla sotarpojken” då fröken läste högt för oss. Där kan man tala om men för livet! Och stora upplevelser iofs, men iaf……
Men alltså: “Ring P1″. Jag blir så frustrerad av det programmet.
Inte på åsikterna.
Och många programledare är jättebra, sätter emot lite lagom, ger ett visst motstånd oavsett vad inringaren tycker. Proffsigt. Sen finns är några jäteorutinerade. Men det måste man ju få vara - om man ska lära sig. Och så finns de dom som borde kunna bättre, men som använder programmet för att torgföra sina egna åsikter. Typexemplet är Kjell-Albin Abrahamsson, som låter de som har hans åsikter bre ut sig i “finsoffan”, riktigt vräka sig. Och är direkt otrevlig med dem han inte delar åsikt med.
Visst tycker somliga som ringer in riktigt tokiga saker - enligt min åsikt. Men det här är en demokrati, och folk får väl tycka vad de vill. Nej det som gör mig otroligt frustrerad är att bara gå där och ta emot åsikter. Inte kunna lägga mig i. Jag blir såååå frustrerad.
Kanske är det bara nyttigt för mig. Jag borde lyssna så mycket på “Ring P1″ som blodtrycket tillåter. Så att min impuls att delta i varje diskussion slipades ner lite, rundades av. Eller så är det tvärt om; jag borde sky “Ring P1″ som pesten för att vara rädd om denna min egenskap.
Hur som helst: Jag har varit sån här i snart 50 år. Risken att de skulle gå över av lite radiolyssning är nog, dessvärre eller dessbättre, nästan obefintlig
Läs även andra bloggares åsikter om Ring P1, diskussion, demokrati, Staffan Westerberg, Staffan Westerberg, “Vilse i pannkakan”
Senaste kommentarer