Värsta bästa vänner

fanns det en underbar barnserie på UR som hette.

Oturligt upptäckte jag den just då vildänglarna började bli för stora för den sortens barn-tv. Så jag förlorade mitt alibi, och min automatiska påminnare “Mamma - det BÖÖÖÖRJAR nu…”

Men jag har några goda vänner som den etiketten passar utmärkt på.

Till exempel förtjusande och älskliga typer som fått politiken om bakfoten och blivit aktiva borgerliga politiker, fast de vet bättre. Alltså ständigt är på tvärs med sina partier.

(Fast så är det ju inte bara för dem, om man tänker efter. Man är ju aldrig alldeles nöjd. Om man tänker själv iaf. Och jag kan nog inte med bästa vilja i världen påstå att de här personerna egentligen är vänstertänkare, men trevliga är de…)

Med en av dem hade jag för någon vecka sedan detta samtal, då vi tillfälligtvis stötte ihop..

Efter de inledande vanliga fraserna av typen: “Får du nåt ledigt i sommar” osv

“Jaha. Hur tycker du att det är med politiken då?”‘

och sen, innan jag hann svara
(“Jo det är ju härligt att vi äntligen ser att ni får spö här på hemmaplan, Stockholmssiffrorna har varit en mara hittills, men nu tappade ni ju rejält i senaste SCB, tack och lov…” eller nåt)

“Ja ni behöver ju strängt taget inte göra så mycket, som vi håller på, SUCK…”

Det är då man får vara en stödjande vän och sucka lite förstående. Fast man egentligen är fylld av den ofinaste av glädjeformer - skadeglädjen…

Läs även andra bloggares åsikter om Nya moderaterna, SCB, skadeglädje