Sossen inom dig

Det finns dom som tror att socialdemokratins tid är förbi:

Allt färre människor har behov av ett parti för rättvisa för egen del, allt eftersom den materiella välfärden ökar. Medelklassen växer - i alla fall känslomässigt, i människors självbild. Allt färre ser sig själva som som arbetarklass. Ingen modern människa vill väl se sig själv som i underläge. Alla vill leva “uppstairs” och ingen är nöjd med att ens just nu befinna sig “downstairs”.

Tja lite luddigt blir ju det här, eftersom samtidigt som det här sägs ökar klyftorna och orättvisorna.

Men visst - jämför man med socialdemokratins första tid är mycket annorlunda:

Då befann sig 90% av medborgarna längst ner, i underklass. De hade inga marginaler - vare sig i tid eller pengar. Bättre lön, mer ledigt och framförallt mer makt var slagorden. Och när samhället förändrades så fick nästan alla det bättre. Lagstadgad semester, 40 timmars arbetsvecka, lön att leva på och rösträtt. Kvinnor blev myndiga. Det är inte längre bort än min egen farmors- och mormorsgeneration.

Dom som fick maka åt sig var en liten minoritet

Nu däremot skulle de flesta av oss förlora på mer rättvisa, om man är kortsynt. Vi skulle få dela med oss av makt och resurser. Vi skulle ibland komma längre bak i kön, höras mindre och få dela med oss av de sk löneutrymmet….

Trots detta är de flesta svenskar till sina värderingar djupt förankrade i folkhemmet, idén om ett sverige som har rum för alla.

Vi vill att det ska var så, men blir allt mer osäkra på om det går. Har vi råd att vara solidariska, eller måste varje ansvarstagande människa veckla ihop utopierna och rädda det som räddas kan? Ni vet: bospara åt barnen, söka bästa dagis och skola på den allt friare marknad pedagogiken blivit, inte bara köpa olycksfallsförsäkring utan också privat sjukförsäkring…. och var går gränsen, då man inte länger orkar med, ekonomiskt och i engagemanget, att göra allt detta samtidigt som man är med på den gemensamma välfärden?

Partierna tenderar ju att allihop hamna i en enda röra i politikens mitt. Med ungefär samma bekymrade uppsyn dom. “Folkhemmet är fint och just VI är dess sanna riddare i skinande rustning. MEN tyvärr är det ju lite omodernt, finns inte pengar nog, EU tillåter inte….”

Men som Emils pappa säger när han hänger ut från dassfönstret i hällregnet: “Man kan vad som helst om man är tillräckligt arg.”

Det går att bygga ett samhälle som ger plats för alla och ger alla flera chanser i livet. Det går att få stöd för ett sånt samhälle i politiken. Vad som krävs att fler av oss får kontakt med den lilla sossen inom oss var och en. Och att vi stärker och utmanar varndras inre sossar. Nu menar jag inte att vi ska längta tillbaka till någon sorts 70-taliserad Sörgården. Nej det handlar om att bygga ett modernt samhälle mitt i världen. Att få ordning på vardagen här och nu.

Till det behövs fler än oss som sedan länge sagt godag till vår inre sosse. Fler som kanske inte alls insett att den där lilla figuren faktiskt bor i ditt bröst. Som ogillar det som på bred front händer i vårt land - från det stora (som FRA) till det lilla (som nerdragningarna på ett dagis nära dig, indragningen av kurator i närmsta gymnasieskola, eller hur mycket pengar din granne sjukpensionären får att leva på i juli). Politik är inte bara för de redan inbjudna och talarstolsvana. Rättvisan behöver din röst, inte bara på valdagen utan alla dagar

(Den vackra illustrationen har jag nesligen stulit från Socialdemokratiska studentförbundet. För så här dagen före midsommar fick jag inte tag på någon där att fråga om lov. Själva smygsossehemsidan finns inte mer, så adressen fungerar inte)

Läs även andra bloggares åsikter om sosse, rättvisa, FRA, dagis, makt, löneutrymme, Socialdemokratiska studentförbundet, midsommar