I morse då jag efter bara några timmars sömn – en effekt av kombinationen av masig damptant (fast psyk kallar det aschla- ja ja det är kanske en grabb-term för samma??), tonåriga vildänglar och hetta – lullade ut på fältet med den ystra valpen (ystret är ju ännu mer märkbart i kontrast – allt är relativt) var hettan redan särdeles närvarande.
Den liksom mullrade i bakgrunden, rörde sig i sömnen någonstans bortom horisonten.
Och som man kunde vänta sig sprakade det elektriskt om det torra gräset. Inte bara syrenerna, utan även Hattifnattarna blir tidiga i år. Fast det senare är ju ytterst ovanligt. De ska gro först till Midsommar.
Som jag gick där i egna tankar (has det någon struken blus?, är bankomaten öppen?, varför är jag så sur?, varför är alla dumma, griniga?, var är valpen nu igen? och vad är det som sprakar?) kom jag efter en fem minuter in i den lilla skogsdungen.
Och det blev magiskt.
Visst är skogen nåt annat och visst brukar jag ofta tacka och tänka att skog är en av Dina bästa idéer. Och att jag bor här är en kombination av en av mina bästa idéer och en av din bästa Mammamumrikidéer. Men idag blev det helt chockerande tydligt.
Som om man vände på en hand, eller som ett enda valpskutt, förändrades allt. Från mullrigt, knastrigt, hett fnys till milt, svalt, grönt mummel. Träden, granar och björkar mest, stod som ett grönt skyfall ur jorden. Och örterna och gräsen under som ett småttigare men lika intensivt spöregn. Allt stod som spön ur backen, i himlen.
Där gick jag och kände hur min farligt överhettade skrumphjärna plötsligt svalnade av och vecklades upp så att den blev precis så invecklad som den ska vara.
Sen gick jag ut igen och bara fem minuter senare var jag samma gamla överstressade surkart igen. Förstås.
Men det hade ändå hänt. Jag såg det med egna ögon.
Ett grönt regn som stod som spön ur backen. Inte i.
Läs även andra bloggares åsikter om skog, hattifnatt, surkart, midsommar, hetta
