Varning för Hemuletit

Kära läsekretsen. Jag vill inte oroa den för mycket, men jag är rädd att jag drabbats av en – om inte skamlig – så dock genant åkomma. Hemuletiten – denna farsot – verkar ha slagit till!

Oj – där föll en känslig del av kretsen i gråt, luktsalt någon?!?

Jag förstår att ni blir förstämda vid detta meddelande, men låt oss inte ta ut något i förskott. Som ni vet är varje DAMP-tants fältrop: Gärna diagnos – men först en rejäl utredning. Att jag skulle kunnat drabbas av Hemuletit är en så länge en amatörmässig åsikt, som måste utredas, eller vederläggas av erfarenheten.

Vad har då hänt – anar jag att ni frågar er andlöst.

Tja som den trogna LK (läsekretsen alltså) redan vet har Mammamumrik befunnit sig på uppdrag annorstädes. I tjänsten. Jag kan inte gå in närmare på det än jag redan gjort. Inte yttre rymden alltså, men nära på. Vi passerade sydväst om Mars som den uppmärksamma säkert erinrar sig.

Kanske smittades Mumrikan där, kanske då jag oförskräckt utforskade den hiskliga plats införingarna kallar “omedelbara döden”. Eller kanske blev jag så utmattad av resan att jag blev mer mottaglig.

Tja riktigt kry var jag iaf inte, yrslig och besynnerlig hela lördagen. “Trött” tänkte jag då jag höll på att somna vid matbordet kl 19 (och dår var det gäster minsann – trevliga är de också, så inte att man behöver skrämma iväg dem med en liten lur (Det är annars en osviklig metod – pröva gärna vid behov!)

Imorse vaknade jag tungsint – trodde jag. Men det var inte som huvudet var tungt, det sprängde. Nu vet jag vad somliga tänker, att Mumrikan fick för mycket vin till laxen. Men knappast. En flaska vin delad på tre (alltså inte tre portioner lax, utan tre personer) borde inte resultera i baksmällornas anfader.

Nej den gamla – numer sällan sedda änkefru Migrän hade smugit sig in i sovrummet. Ett sätt att skilja henne från en rättskaffens baksmälla är att du fröken Ågren dyker upp har hon Överjaget i släptåg. De hojtar och lever om och talar om vad Mumrikan borde ha gjort och inte gjort. Torkat under badkaret kan de tillexempel vråla då hon håglöst går på toa. Och sen skrattar de rått åt den försvarslösa spillran till tant som ymkligt muttrar nåt. Det är ett starkt vägande skäl till att jag numer ytterst sällan bjuder in Ågrenskan. Kvällen före är ju alls icke värd dagen efter. Särskilt som de vanligtvis har rätt. Det brukar behöva städas under badkaret. (Dock inte idag – men mer om det senare…..) Men ett Överjag i taget räcker mer än väl. Jag är dock inte så stark som jag var i min ungdom

Migränskan däremot kommer alltid ensam. Faktum är att Överaget vekar sky henne som pesten

Jamen är det så konstigt då?!? Man får ju rent av huvudvärk av henne – har hon inte märkt det?

Lilla vän. Det är inte min mening att vara ovänlig, men hon är vist inte särskilt klipsk mamman lilla? Ja stackars lilla människa, det är dock tur att hon har mig. Men då Migränskan kommer – då får hon klara sig själv. Hon ingår inte i kontraktet. Jag har minsann nog med att hålla ordning på lilla människan själv!!

Just så var det! Huvudet sprängde och ingen hade jag som påminde mig om att enad dagen svartsynt så att Marilyn Manson kan uppfattas som pjollrig (ok då – det är han, men depressivt pjollrig) och Ödessymphonin påminner om glamrock. Andra dagen vimsig, lätt illamående, man kan känna sig som man går ett par steg över marken och hjälplöst sömnig. Det betyder att Migränskan är nära. Får man då ont i huvudet bör man helst inte lyfta det från huvudkudden. Det gjorde dock jag. Oförsiktigt nog. För att ta ett par huvudvärkspuvler. Men det skulle jag naturligtvis inte gjort. Dom stannade inte på mer än en artighetsvuisit – utan att gå närmar en på det..

“Är hon inte GLAD att hon hävde bojkotten av vildänglarnas badrum förra veckan och skrubbade toaletten!?” påpekar här – helt onödigt – ett självgott Överjag. “Det är ju förståndigt att hon tar det lugnt med spriten, lilla människan, men lite opraktiskt faktiskt. Dom tenderar vara mer medgörliga om man är två, förstår sig. Det är då fördömt att Ågrenskan ska vara så fäst vid sprit. Rent bedrövligt begiven på den, faktiskt. Men NU vet jag. Om hon skulle sluta med theet!?! Tvärt liksom. Då kanske vi kunde få skrubbat under badkaret – äntligen. Vafalls. Redan gjort?? Skandal!!

Ja det var det jag småningom skulle komma till. Då huvudverksmedikamenterna återförenats med den stora livsälven, och var på väg till reningsverket borta i Bromma, då tog minsta vildängeln kommandot. Mammamumrik skickades promt i säng. Älsklingstheet bryggdes och stora rosenkoppen bars upp. Sen sa hon – den lilla alltså – strängt: Sov nu! Och Mammamumrik hann inte blinka så sov jag.

Då jag vaknade tre timmar senare kände jag mig som en ny människa. Och det var ju mer rysligen sant än jag förstod. Föga anade jag villka gruvligheter som väntade. Jag såg ut som Mammamumrik, jag lät som mammamumrik. Men var jag Mammamumrik….

Mitt soliga förhållande till företående resa till den lilla lilla stugan borde ha varnat mig. Tanken på alla de flaskor och burkar som där väntade på att frigöras från en syndflod av muskiss kändes inte alls obekväm…

“Nu lilla människa är det bara att släcka! Men jag har ju inte ens kommit till det spännande, bara byggt upp förväntningen “Byggt upp och byggt upp. Hon har slösat med tiden ska jag säga, mer än en föredragande på partikongress kan jag säga. Hon ska sova nu. Läsekretsen får tåla sig till imorgon. När hon har skrivit flitigt för brödföda och ära någon timme imorgon kan hon få fortsätta. God natt, God natt lilla hon, God Natt God Natt Läsekretsen. Och förresten, Tant Rasch, hon har ju inte tid att säga det nu – men jag kan tala om att hon gläder sig SÅ åt tants besök!!

Läs även andra bloggares åsikter om Ågren, diahnos, vildänglar, migrän, städning, diagnos, Tant Rasch