Man ska inte bli trött

…för då blir det små hål i den mjuka väv av vardagsludd som jag beslutsamt virat in min tunnskaliga person med sedan allt det vardagliga bara trilla ihop omkring mig i en vindil av små och stora alldeles vanliga katastrofer för några år sedan.

Här vill jag förtydliga att det verkligen inte var nåt ovanligt eller heroiskt, utan bara rätt normala saker som liksom kan ingå i livet, en liten mix av sorger o bedrövelser som dödsfall och skillsmässa o dyl. Inga jordskred, orkaner eller så - ingen katastrof värdig ens en nervös Filifjonkas oro. Utan bara några rejäla kallsupar i livets ocean. Så ni inte tror jag har nåt spännande att berätta på den fronten.

Nåväl om man ändå blir trött räcker det med nån menlös hissmusik i bakgrunden så är man träffad mitt i Solar Plexus med “Unbreak my Heart”. Ja tack! Laga det någon. Jag vill ha min vardag tillbaka, ynkar jag mig sentimentalt. Och hela det här livet som jag faktiskt har, med vilänglar och vänner och syskon och föräldar. Med valp och kattdam. Med jobb och fritid och kolonilott och litet litet sommahus där mössen kan kalasa och dansa på skafferihyllorna hela vintern bara upplöses framför mina ögon.

Kämpar med gråten gör jag och tycker synd om mig själv och längtar efter nåt som jag nog inte ens vill ha tillbaka och som framför allt inte finns mer. Och mitt i alltihop gör jag det mest opraktiska av allt: motstånd mot själva känslan. Så här fånig och barnslig vill jag INTE va. Vill inte, vill inte, vill inte. Så här vill jag inte känna. Jag tänker inte gråta. Fast den förståndiga Mammamumrik VET att det allra bästa är att dyka huvudstupa in i känslan och lungt och metodiskt ta sig till botten av den för att så småningom pluppa upp igen och ha skiten genomliden. Till nästa gång.

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, sillsmässa, hissmusik, vardag, valp, vildäglar, gråt