Fram för folkuppfostran - leve SSFNVDMFOOSF!

Jag har en riktig svaghet för olika former av uppfostran. Kanske någon slags olycklig kärlek, eftersom jag själv är så svåruppfostrad. Eller lätt. Det beror alldeles på hur man ser det. Jag är oerhört receptiv för uppfostran. men eftersom arbetsminnet inte är lika som andras så sitter effekten i - ett vääääldigt kort tag. Jag är ryckvis regelmaniker, men jag glömmer reglerna alldeles efter jag lärt mig dem. Kan bli ganska komiskt.

Då kan man ju inte annat än älska institutet för vardagsnära upplevelsers nya folkuppfostringsprojekt, i regi av SSFNVDMFOOSF som vi innemänniskor (dvs medlemmar) säger - alltså Svenska Sällskapet för Nykterhet Vissa Dagar men framförallt Obeveklig och Sträng Folkuppfostran

Naturligtvis får du bäst koll på detta omistliga projekt hos ordsallad själv, eller som hemsidan heter “Institutet för vardagsnära upplevelser” (kunde dock inte få länken att heta så, är ju nybörjarlänkare, det är därför jag länkar frenetiskt sedan igår…) (JO det kunde jag ju faktiskt, man skulle spara en gång extra!! Eller hade jag kanske glömt att spara? Nu har jag ju faktiskt uppfostrat mig själv oxå på kuppen (och folkuppfostrat er - det misstaget behöver ni inte göra själva hädanefter) så gå nu genast och titta på de två inläggen i ämnet. jag tänker minsann inte babbla på om något som ingengören/geniet/mannen bakom gott kan få berätta om själv.

Särskillt smakfullt tycker jag hans grepp att börja med att anstöta sig själv är. Bra karl retar sig själv!!

Tyvärr har inte alla folkuppfostrare samma friska attityd. det blev jag påmind om alldeles nyss. Jag råkade gå genom en sån där typisk undergång (”ÅH ÄNTLIGEN!” - det uttråkade och understimulerade ÖVERJAGET ålar sig upp ur min byxficka där hon legat och sovit “HAMMAGEDDON!! HURRA!!!”. “Nej ÖVERJAGT lilla, jag pratar om en miljonprogramstypisk gångväg. I planskilljd korsning med bilväg, du vet”. “ASCH EN SÅDAN. LIVET ÄR EN LÅNG RÄCKA AV MISSRÄKNINGAR OCH BESVIKELSER. GLÖM INTE DET LILLA HON!!”)

Jag befann mig alltså i en sådan. En som på de många år då jag då och då, med ojämna mellanrum, vandrat genom den aldrig varit klottrad. Klotter är i detta land uppenbarligen främst en hobby för ungdommar i den övre medelklassen, synes det mig. Så även här, tänker jag, ty en av Florence Nightingales revolutionära kusiner verkade ha varit framme. “Här bor arbetarklass! Inga rån, Inga inbrott” stod det. På andra sidan stod något lika översittarmässigt - som jag naturligtvis lyckats glömma, skönt men förargligt. Jag får gå tillbaka och kolla. Det kändes inte som någon av de som bor där skulle uttrycka sig så beskäftigt. Utan det var väl någon som vet bättre som varit framme.

Kanske drar ni er till minnes att vi Mumrikar genuint ogillar sådant. Min äldre släkting Snusmumriken hade ju i sin ungdom en välkänd schism med den sk “Parkvakten”. Tyvärr var denna text inte skriven på skyltar som man rituellt kan bränna upp. Utan jag får leta fram en högtryckstvätt ur förråden. Känns på något sätt inte lika festligt…

Nu kanske någon undra vad det är som är så illa med det? Är det inte bra att man låter bli att råna folk?

Men alltså. JO! Reformist som jag är har jag dock svårt att se poängen med att råna folk i mer välbärgade områden heller. Våld är fel, helt enkelt. Och särskillt för människor i underläge är det ju sant att brott inte lönar sig. Vi vet av statistiken att de som vandrar på miljonprogrammets gångvägar döms hårdare av rättsystemet än “bättre bemedlade”. Så om man vill något annat än låta klatschig och verka tuff borde man väll folkuppfostra i villaförorterna i stället. Prata med erea egna i stället för att folkuppfostra någon annan.

Var en riktig man - som ordsallad - anstöt dig själv!

Läs även andra bloggares åsikter om Folkuppfostran, SSFNVDMFOOSF, ordsallad, arbetsminne, rån, inbrott, revolutionär, reformist, Snusmumriken, Parkvakten,