Igår gjorde jag bort mig nu igen… Inte helt nödvändigt att gå in på detaljer här. Men vet ni va. Det gjorde inget. För just som jag riktigt började bli kallsvettig att jag är så DUM (Och det var ju egentligen inget riktigt katastrofalt som hänt, med det blev – tyckte jag – så übertydligt att jag verkligen inte har koll på nåt) då fick jag smaka på andra bullar. DAMP-tantsbullar. För då bullrade det in – virtuellt – en och annan frustande DAMP-lady dinosaur och flabbade Äh DET LILLA, Tycker du det var att göra bort sig???
Plötsligt kändes det så mycket bättre. Så alla ni DAMP-tanter (och andra klamptåliga varelser). Jag – som alltid varit så attans sammanbitet duktig och klarat mig SÅÅÅ bra på egen hand – känner mig plötsligt riktigt känslosam och pjollrig. Glad att ni finns. Jag har liksom aldrig riktigt orkat med den där “Förstående” hjälpsamma medkänslan som lägger huvudet på sned och säger saker av typ “Hur tänkte du nu?” eller “Vad säger det där om din ? eller “Hur upplever du din situation?”. Men jag kan gärna ha er klampande i den del av mitt liv jag delar här!
Läs även andra bloggares åsikter om DAMP-tanter, medkänsla, tacksamhet
Posted by Ella on 13 april , 2008 at 22:21
Visst är det konstigt, men skönt, när någon faktiskt PÅ RIKTIGT förstår hur man är och hur man har det, i alla fall i stort!
Kram Ella