Jeeves! Var är du??

Jag är skakad i mina grundvalar. En del av min världsbild hotas av haveri. Jag har nämligen alldeles nyss drabbats av insikten att vad Mammamumrik verkligen behöver är -

en butler.

Det passar inte riktigt in i vare sig min världsbild eller mitt sk. livspussel. Förutom att jag anser att uppassning är fel – om den inte är ömsesidig – så har jag alltid tyckt att det verkar så opraktiskt. Jag menar, de tar ju plats hemmet. Inte det de måste ha någonstans att bo, nog så besvärligt bara det, utan springer man inte omkull dem hela tiden? Här invänder troligen vän av ordning att själva vitsen med att ha en butler är att inte springa själv. När tanken slår en “Jag behöver lägga fram det eller det jag ska ha med mig imorgon” bara plingar man på butlern och så gör han det.

Men HA! käre vän av ordning. Ni har glömt vem ni försöker hålla ordning på. Mammammumrik…

“JA MAMAMUMRIK SKULLE TAPPA BORT KLOCKAN ATT PLINGA MED PÅ MINDRE ÄN DEN TID DET TAR ATT SÄGA JEEVES”, inflikar här det hjälpsamma ÖVERJAGET som har låååång erfarenhet av att ordna vår hjältinna. “JISTANE MEJ JAG SKULLE KUNNA BERÄTTA JAG” börjar hon, men avbryts genast av Mumrikan (som kan avbryta – DET är hon bra på) “Nej snälla ÖVERJAGET, gör helst inte det. Jag lovar att komma ihåg att borsta tänderna på kvällarna resten av veckan” lovar hon storslaget “OCH MORGNARNA!” utbrister ÖVERJAGET (som, av den snabba framgången, drabbats av hybris) segervisst. “Men nu är ju alldeles ohemul!” utbrister Mammamumrik uppgivet. “JA DET ÄR KLART. JAG ÄR INGEN HEMUL JAG ÄR ETT ÖVERJAG – HUR MÅNGA GÅNGER SKA JAG BEHÖVA PÅPEKA DET”, väser ÖVERJAGET. “Men ok då, morgnarna oxå, mot att du håller tyst så jag får berätta färdigt innan inlägget tar slut”.

ÖVERJAGET drar sig misstänksamt men nöjt undan, muttrandes “TAR SLUT??!? DEN DÄR LILLA MÄNNISKAN HAR VÄL ALDRIG BRYTT SIG OM INLÄGGENS LÄNGD. DE KAN MINSANN PÅGÅ OCH PÅGÅ NÄR HON HAR NÅT ATT BERÄTTA!”

(Jag ber så rysligt mycket om ursäkt för överjagets totala brist på netikett – bara versaler, skrik och skrän. Dessutom off topic så det visslar.) “ÄR JAG VÄL INTE ALLS, BLOGGEN HANDLAR VÄL OM DEN LILLA MÄNNISKAN SOM TAPPAR OCH DRÄLLER OCH GLÖMMER BORT SAKER OCH KOMMER BORT SIG HELA TIDEN?! OFF TOPIC MY ASS!!” Ja och där kom alltså en svordom “SVORDOM??!? DET VAR JU NÄSTAN INTE ENS ETT KÖNSORD. ÄR HON PRYD?? SKÄMS HON FÖR SIN RUMPA??”

Ja pust. Vi Det här inlägget handlade väl åtminstone i början om varför jag tycker det verkar opraktiskt med butlers. Jag menar om man redan har ett ÖVERJAG, som ingen någonsin kommit på tanken att pingla på – räcker inte det??

Mobilen har inre värst många alarmtider, men en är inställd att påminna om medicin vid lunch. Om inte “den onda mobilfeen” varir där och ändrat nåt går den alltså igång när det är dags. Jag blir alitid lika förvånande. va har bytt mobilsignal? Varför då? Jag gillade ju dn förra??. Men så småningom kommer jag (oftast) på att det är alarmet, och varför. Och då tänker “Medicinen – den tar jag strax, först ska jag bara bli klar med xx.” Men när strax inträffar då har tanken på medicinen flugit sin kos. Tagit sig en tur till … jag kanske Skutteunge (denna Upplands pärla) eller för all del trevliga Bagarmossen. Den återvänder inte förrens (i bästa fall) 15-16-17-18 när Mammamumrik är alldeles utmattad och uppgiven. (Den revolutionära tanken att då ta den tredje dosen har ännu inte slagit mig. Det känns som det är för sent strängt taget. Och lite fuskigt. Mammamumrik vill vara en ordentlig DAMP-tant)

Men idag råkade Mamman sitta ner på sin rumpa (NU SA HON FAKTISKT RUMPA SJÄLV, LILLA MÄNNISKAN!!!) med handväskan innom räckhåll då alarmet gick av. När jag slutat fundera över den besynnerliga ringsignalen började jag leta efter tabletter. Och – under över alla under – jag hade inte glömt lägga medicin i handväskan. Så då bestämde jag mig i någon slags förvåning att ta medicinen, inte strax (dvs inte alls), utan genast.

Och vad händer? Tja inget just då. Men senare känner jag mig så konstig. Rent av ovanligt vanlig (i stället för vanligt ovanlig som vanligt). Mumrikan blir inte utmattad, utom sig och känner sig inte som ett pendeltågskaos i huvudet framåt eftermiddagen. Hon kommer till och med ihåg att ta en tredje dos. Och i flygande fläng fortsätter hon att minnas att komma ihåg att koka riset på eftermiddagen, (hon är en nyttig och principfast tant och kokar numera bara fiberrikt ris som tar jämmerliga 45 minuter att koka…) så att maten kan bli av i ett huj nu när hon kommer på att man även denna dag borde äta nåt, helst senast om en kvart.

Mammamumrik ska naturligtvis försöka testa denna engångsupplevelse mot den uthålliga vardagens grymma yta. Det kan ju vara en slump. Det kan bero på det vackra vårvädret (eller kanske inte med tanke på att det är nollgradigt och blåser snöblandat regn.) Det kan ju bero på att dagen varit så trivsam. (Eller kanske inte med tanke på att den bestått av ändlösa och nedslående möten i arbetet och vistelse i ovan nämnda hutterväder en längre stund.)

Och det var ungefär här hon drabbades av blixtnedslaget. Här behövs en butler! Men anställa tjänstefolk vill hon verkligen inte. Det är ojämlikt och dyrt. Och troligen ändå opraktiskt. Och nog är det väl oetiskt att sol-och-våra sig till en. Dessutom: hur många Jeevesartade men stiliga män vimlar det av där ute?? Man ställer sig frågan! Frågan är om man får något svar

Läs även andra bloggares åsikter om Jeeves, butler, livspussel, världsbild, opraktiskt, uppassning, vän av ordning, överjag, avbryta, hybris, netikett, off topic, rumpa, ideologi, medicin, handväska, pendeltågskaos, vårväder, tjänstefolk. sol-och-våra