Idag har jag gjort nåt av det slitsammaste som finns. Jag tror det är en allmänmänsklig egenskap att tycka det är slitsamt. Och nu talar jag inte om vedhuggning, maratonlopp, vårstädning av garderoben, kärleksproblem eller att någon annan får den befodran man räknat med. Allt det är småpotatis jämförelsevis.
Nej jag talar om att ta emot hjälp. Eller i mitt fall just nu: att hantera att jag erbjuds hjälp. För så det är det. Plötsligt har det lossnat, som den berömda ketchupen. Så sedan igår har jag blivit kontaktad med flera olika erbjudanden, både mer vänskapliga och helt proffesionella om hjälp med att organisera och hålla ordning på en nivå som långt överträffar vad jag kände till var möjligt. Äsch – jag har ju faktiskt klarat det själv, hittills. Även om det har krävt stor ansträngning. Så stor att en av de proffs jag pratade med verkade helt chockerad över det hela när han fått helheten klar för sig. Han blev blek faktiskt.
För första gången har jag också lyckats systematisera vad jag tycker är rimligt vad gäller att skollediga barn ska röja efter sig tills jag kommer hem från jobbet. Det var helt fantastiskt fint här hemma, i stället för det kaos som måste uppstå när ett gäng personer lever, äter och rör sig i hemmet och glömmer att plocka undan en enda grej. Jag gjorde en lista såklart, att jag inte försökt det förut!! Med små deluppgifter. Allt från röja i hallen till äta pizza till lunch. Idag är allt sig likt, men det gick faktskt att prata om utan att vi blev osams. Och sen röjde vi tillsammans.
Dessutom har sjukgymnasten, där jag står i kö, ringt och erbjudit tid – PÅ MÅNDAG. Har varit utan ett år, sen min förra gick i pension. Till det kommer att jag på mindre än en vecka fått tid hos någon – verkligt duktig – att få vrida och vända på det där med att vara förälder, med allt det jag bär med mig – allt som hänt de senaste fem åren.
Men nu är jag helt slut. Ska strax steka soyafärs till tacos. Och nu inser jag att jag glömt maten och prylarna jag köpte på väg hem utanför ytterdörren. Sa jag att jag var trött?
Läs även andra bloggares åsikter om Ta emot, ordning, kaos, röja, tacos, glömt
Posted by majsan67 on 29 mars , 2008 at 10:35
Du det där är en jävligt stor grej, att ta emot hjälp.
Bra jobbat, man behöver inte klara allting själv hela tiden…
Då går vi hand i hand nu då, jag har oxå släppt på duktighets-syndromet
eller den kanske stod i trappuppgång ?
Och precis som du upplever, blir folk bleka i ansiktet… är det sååååå jobbigt.
Man ska inte va för duktig, det vinner man inget på…
Tur att det är kallt ute, så inte maten på utsidan dog
Posted by Frk F on 29 mars , 2008 at 12:23
Man ska vara duktig, keeping up to the appearence, eller vad det heter – är egentligen en bra egenskap. Men går det för långt är man korkad. Det har jag själv kommit på iallafall, efter att ha fått hjälp. Jisses, nu kan jag ju gra saker som andra gör – istället för att stå i skit upp till naveln varje dag. Jag har helt enkelt fått ett eget liv.
Bra jobbat – mammamumrik – att låta andra göra jobbet till dig.
Posted by trollgumman on 30 mars , 2008 at 11:11
Hejsan!
Tänk att det var inte bara jag som har det så trodde jag var den enda i världen. Ta hjälp av andra är som att få tyfus eller ebbola. Denna otäcka mask man har i ryggmärgen som säger att man skall klara allt själv kanske går att bota trots allt hihi
Posted by Tant Rasch on 30 mars , 2008 at 17:31
mm. Man känner sig så dum på någe vis när man blir erbjuden hjälp med sånt som man verkar ha klarat av i all evig tid. Men vi säger att man efter en tid upptäcker att man borde ha bett om hjälp för länge sen… DÅ släpper den där känslan. Jag tycker det värsta är att inte veta vilken hjälp som finns till hands egentligen.
Och så här i efterskott så tänker jag att jag borde ha gjort det och det, bett om hjälp med et och det. Och jag kommer förmodligen även att inte be om hjälp igen många gånger då jag borde, av ren tjurighet. Dumt nog. Det gäller att prioritera Dumheten liksom… i vissa lägen är den bra, i andra – rent katastrofal.