Lunch! NU!

Idag har det skrivits och skrivits och skrivits. Lite sent kom jag till tangentbordet, ity jag först ägnat mig åt TantTalks. Men sen har dett knattrats på hejvillt. Dagens första ViktigaSkriv är nu fördigt.  Därutöver har här ordnats så att organisationen jag tjänar snart har både ett kontonummer i banken (sprillans ny organisation innebär massor av praktiska göromål) samt inkommande fakturor att betala (Jo! Vi frikyrkotanter tycker allt att de vi hyrt lokal av, eller köpt grejor från vet vart de ska skicka räkning, det är sådana vi är, och även att ha adress är ju en ny sak för en ny organisation. Insåg jag. Slut med att ha kontoret på fickan, nu, ju) Plötsligt var klockan över ett och frukosten hävde jag i mig före sju…

Det var med andra ord riktig nöd. Problemet i det läget är att jag inte kan tänka, inte kan vänta och är helt handlingsförlamad. En synnerligen giftig kombo. Det är då köttfärsplupparna kommer in i bilden. Och det väl uttänkta förråden i köket i Mumriksbo´s proffesionella utpost. Möjligen fungerar detta endast på mig, som är så lättlurad. Men jag går på det nästan varje gång

Jag släpade mig alltså ut i köket, helt övertygad om min snara bortgång, borttynad och bortglömd av alla (jo – jag blir gråtmild ox, när jag glömmer att äta. Självömkande på ett så icke intagande sätt att jag helst skulle vilja förskjuta mig själv.) ”Inte finns det nåt där. Jag måste säkert handla. Men då måste jag ju snöra skorna. Jag som har så svårt att böja mig idag. Och allt tar ju trekvart att laga. Ingen färdig LCHF-kost finns i affären. Alla som äter kolhydrater kan bara köpa nåt att micra. Allt är orättvist. Makterna är emot mig” Just där vaknar det av blodsockerbrist komatösa ÖVERJAGET till

”Nu är hon bra tröttsam, göra en Strindberg mitt på blanka eftermiddagen, vad har det tagit åt henne? Nu får det sannerligen vara nog. Komma här och anklaga Makterna för partiskhet. Är vi något så är vi väl på ett sentimentalt sätt för henne.  Nu håller hon tyst, slutar tänka (det är hon för närvarande verkligen inte någe vidare på) och öppnar skåpen och tar fram nåt att laga.”

Håhå jaja, det tror du bara, muttrade jag, öppnade håglöst kyl, frys och skafferi och tog. med stigande förvåning, fram

• 1/2 paket Bacon (fryst, skars fruset i strimmlor och lades i stekpanna tillsammans med
• en rejäl klick smör i stekpannan, för att tina + bryna. Sedan hävde jag ner
• 8 köttfärspluppar (frysta)
• 10 sugarsnapärtor (frysta)
• en skvätt (ett par matskedar) vatten
• en skvätt (en masked?) fun light, skogsbär (JO, det blir gott)
• en stor klick creme fraiche
• en rejäl skvätt (0,75 dl?) vispgrädde och lät det tina, småputtra ett par minuter, vartefter jag knäckt i
• två ägg som fick pochera sig i såsen (dvs rör INTE om dem, om du inte promt vill ha grynig äggröra, istf milt krämig gula)

Efter si så där 7 minuter fick jag mat, den här

Nu är jag mätt och handlingskraftig igen och ska bara hälla upp en kopp te, så ska jag baske mig betvinga ett elektroniskt ansökningssystem SAMT tömma inboxen före 16…

Ingen vanlig dag…

En av de vackraste dikter jag vet finns i diktsamlingen ”Ord till Johanna”; den handlar om det första mötet med en dotter

Oftast tänker jag på Vildänglorna när jag läser den, såklart. Men idag tänkte jag på några av raderna i den, för att de för mig så väldigt starkt hänger ihop med ett annat möte. Ett som var nästan lika omvälvande för mig;

Det med min finfina syster:

…Du höll mitt finger
I ett stadigt grepp.
Jag kände mig trygg:
Du skulle nog ta hand om oss!…

…Och när jag vaknar dyster
Bjuder du på fantasiglass
Och solkatter…

…Och vi möttes…

…Vid gränsstationen
Du kom från ingenmansland
Jag kom från inga barns land
Sen gick vi bort tillsammans.

Sen gick vi bort tillsammans. Livet som liksom stått och stampat på samma fläck så länge, länge, tog äntligen fart igen, och fortsatte.

Som vi hade väntat, hela sommaren faktiskt…sedan flera veckor innan hon enligt tidtabell skulle anlända, eftersom jag själv kom mycket före beräknad dag. Varför kom hon aldrig, den lilla, lilla människan?

Å så en dag, när den förskräckliga skolan redan börjat (och jag redan hunnit bli sjuk, som vanligt) kom hon, äntligen. Kanske. Det var lite svårt att tro. Hon och vår mamma var på Ackis i vad som kändes som evigheter, för på BB låg mammor länge, länge dåförtiden. Jag fick inte komma dit, eftersom snoriga storsystrar inte släpptes in där. Jag gick hemma och lyssnade om och om igen på ”Den olydiga ballongens visor” medan jag väntade på att hon skulle komma hem, äntligen finnas på riktigt, inte bara som nån sorts mytologisk varels

Men sen en septembereftermiddag var hon äntligen där.

Hon låg i sin med gult tyg klädda spånkorg, hon låg i min famn. Jag hade en syster, en egen.

En av våra favoritlekar när hon var mycket liten var att hon låg i sin babysitter (då höjden av modernitet) grep ett rejält tag i mitt hår och så kom i gungning. Det var inte helt bekvämt, men hennes glädjetjut var värt det…

Aldrig mer skulle hon vara för sen och jag för tidig. Inte så värst mycket skulle hon behöva hållas ordning på av mig. Endast enstaka gånger har hon varit till besvär. Ibland tänker jag att jag inte nog ofta säger hur bra jag tycker hon är. Hur underbart egensinnig, hur härligt det är att ha någon som vet precis hur det var och hur det är – fast från en helt egen utsiktspunkt.

För så är det ju…

Surf Å Turf, eller nåt?

Surf & Turf heter väl mat gjord med råvaror från både land och hav?

Så här blev min vardagsversion idag – när jag behövde snabb lunch och mindes den goda ”Bibimbap” (utan ris) jag åt till lunch igår.

Jag tog fram

• 8 ”köttfärspluppar” (förklaring o recept HÄR) (gjorda av ca 125 gram rå köttfärs)
• 12 sockerärtor
• 12 vanliga, men stora, räkor (med skal)

ur frysen när jag kom till jobbet. Några timmar senare hade de tinat. Då skalade jag räkorna, brynte

• en stor klick smör i stekpannan,

la ner plupparna och ärtor och rörde runt, saltade och pepprade. Så hällde jag i räkorna och bara lät dem hälsa på det heta, bruna smöret innan jag räddade dem från att bli sega, och la dem på min mattallrik. När räkorna var uppe slog jag av plattan men lät stekpannan stå kvar på den.

Jag halade fram en burk

• Creme Fraiche med getost/honung/rosmarin (jo den klarar 5%-gränsen trots honung…)

och la ca en tredjedel av den i pannan. Tog

• 2 små ägg (det går naturligtvis lika bra med ett stort)

Knäckte dem i den smältande Creme Fraichen (utan att ha sönder gulan) och väntade tills vitan stelnat.

Sen åt jag

(Och hur detta hänger ihop med bibimap är rätt oklart, men att man kan äta med sked och det är ägg med hel äggula i, kanske?)

Köttfärspluppar?

Köttfärs är bra på många sätt:

Det är billigt – även om man är nogrann med urspung

Det är lättätet

Det är ganska lätt att hantera – även fryst

Naturligtvis har det nackdelar också. Framför allt är rå köttfärs en känslig råvara, som skall hanteras nogrant och som måste användas kvickt.

Därför brukar jag göra så här, när det måste gå att få fram mat kvickt, och jag bara lagar mat åt en (i mitt fall är det lunchen på jobbet som oftast faller under dessa kriterier)

• Jag köper ett halvt kilo köttfärs (jag väljer ofta inte nötfärs, utan tar annan färs om det finns)
• Sätter på en stor stekpanna på hög värme – lägger i rejält med smör (30 gram kanske)
• Medan smöret bryns tar jag köttfärsen och formar små ”pluppar” av den helt okryddadde färsen. Med pluppar menar jag tillplattade köttbullar, eller väldigt små hamburgare, idén är att det skall vara munsbitar, inte behöva skäras, ta åt sig sås bra. Jag brukar lägga de färdiga plupparna i tråget, där köttfärsbiten de kommer av just legat
• När smöret är brunt börjar jag lägga i pluppar, samtidigt som jag gör de sista färdiga. 500 gr pluppar ryms i en stor stekpanna. Pilla lite på dem, bara putta till dem så de inte fäster i botten. När de börjar gråna på ovansidan håller de ihop bra, då vänder jag dem.
• Plupparna brukar vara klara efter fem minuter.

500 gr pluppar brukar räcka till 4 portioner för mig, i alla fall om maten inte bara är sådana. Jag fryser dem, antingen i portionsförpackningar eller i en rymlig burk, där de håller sig hyfsat lösfrysta

Nån sorts lunch

Ett problem med LCHF är att jag sällan blir så där spontansugen på nåt.

Ett annat problem är att jag slutat jobba i stan på en stor arbetsplats med uselt kök, och flyttat till en liten soloskrubb, med utmärkt kök fast utan micro…

”Vadå problem?” hörst ÖVERJAGET hojta, och naturligtvis är det egentligen rätt underbart, MEN problemet med det hela är att jag endast vid sällsynta tillfällen går ut och äter, inte heller tar jag med matlåda – ity den inte kan värmas i micro. Alltså måste maten lagas här, vilket gör tröskeln ännu lite högre för en DAMP-tant utan fungerande mat och sovklocka. Typiskt kommer jag hit, börjar jobbajobbajobba och upptäcker plötsligt att jag borde gått hem för dagen för 12 minuter sedan.

För att göra en lång historia kort, och inte här fördjupa oss i alla de reformer som behövs i mitt liv, ”Vaba, varför inte det…” sätter HON igång, men jag näpser henne med en sträng blick som säger ”Kill Your Darlings” så tydligt att till och med ÖVERJAGET blir lite blekt…

För att alltså göra en lång historia kort: Lunchmaten måste skapa sug. Och den måste vara lätt.

Om man nu lämnar problemen med LCHF och istället fördjupar sig något i fördelarna är det ju så att det går ganska fort att laga sådan mat (Eftersom de mer ”träiga” kolhydraterna tar lång tid att koka, jämförelsevis) (om man nu inte tänkt sig långkok av höna eller gammal ko – men sånt sköter jag på helgerna)

Eftersom de flesta LCHF-mässiga ingredienser är goda, och kan kombineras i demest häpnadsväckande kombinationer – och ändå bli bra gäller det bara att se till att det finns saker som faller mig i ögonen och smaken då kyl/frys öppans. Och som håller sig hyfsat bra.Så borde lunchen liksom falla sig av sig själv…

Jag brukar ha

• Smör
• Vispgrädde
• Ägg
• Parmesan
• Nån annan god ost
• Creme Fraiche, nån smaksatt sort (varning för lättversionerna!)
• Grekisk lr Rysk yoghurt

i kylen, och

• Kött i skivor
• Fisk i bitar
• Köttfärspluppar
• Hallon
• Spenat
• Broccoli
• Sugarsnapärtor

I frysen

Samt alltid te, snabbkaffe, Fun-light, burkad tonfisk (i olja!) och Steviasötare i skåpet

Nu kan något utomstående ÖVERJAG vara på väg att anfalla – därför säger jag först som sist: Läs Mammamumriks LCHF-disclaimer och PLATS i korgen!

Sen kan man alltid få till nåt på 10 min

Se bara strax…för då

TA DA

kommer det första efterfrågade receptet…

Vad jag menar med LCHF och därmed Basta!

Det finns hur många uppfattningar om vad som är LCHF som helst. Ungefär som det finns hur många uppfattningar som helst om vad som är ”levande kristendom” ””godkänt folkdräktsbärande” ”ickekomersiell musik” ”stor litteratur” och ”rätt uttal av ”gurkburk”

Jag tänker inte inlåta mig i diskussioner om hur vida den mat jag här beskriver som LCHF är ”LCHF nog”. Gillar man det inte, är det bara att sluta läsa och laga.

Jag är ingen särskillt ”from” eller principiell LCHF-människa. Den religiösa stämning som ibland märks på forum o dyl gör mig bara tjurig och motvals. Jag äter inte LCHF av några principiella skäl (principiellt är jag snarare EMOT LCHF, eftersom det inte är särskilt bra mat ur ett globalt perspektiv, proteiner driver bra mycket koldioxidutsläpp för att bara nämna något. För att inte tala om djurhållningen. Usch!)

Jag äter LCHF för att jag mår bra av LCHF – inte går jag ner i vikt (och det bekymrar mig inte nämvärt) men

• min psoriasisartrit håller sig lugnare. Framför allt blir jag av med lite av den galet förlamande trötthet som följt av den (och som är en av orsakerna till denna bloggs tynande existens) och
• att inte drabbas av blodsockerfall är en välsignelse för en DAMP-tant

Men för att du ska veta vad du ger dig i lag med kommer här

Mammamumriks LCHF-kriterier

• I princip använder jag sällan råvaror som innehåller mer än 5% kolhydrater (alltså 5gr per 100gr).

Lite förstånd får dock brukas. Dryck som man dricker kanske en liter av under dagen innebär ju 50gr/dag även om den bara innehåller 5% kolhydrater, så jag dricker inte mjölk, men använder sparsamt till SkummadMjölkIKaffe. Andra saker som innehåller något mer än 5% kolhydrater, men äts i små mängder och starkt förhöjer min vardagsglädje (hallon, sugarsnap-ärtor t.ex.) får passera. Och jag dricker ett litet glas proviva var morgon. För att det fungerar bra på mig.

Jag tycker om söta saker, då och då, så

• jag använder sötningsmedel (helst Stevia, som dock ännu inte finns att köpa i Sverige, utan hemförs från resor) och jag tycker att Fun Light är bland det bästa som hänt mitt kök. Jag dricker den då jag har sprungit eller blir galet sugen på juice, jag använder den i marinad i stället för honung&citron, och i såser istället för sherry. Denna min förtjusning i sötningsmedelsprodukter gör mig till en ”avfälling” i strikta LCHFarse ögon. Men det struntar jag i…

Så nu vet ni vad som gäller

Min blogg – mina regler

helt enkelt

Det här med LCHF

I mer än ett år körde jag LCHF, andra vändan. Sen kom sommaren och #Annakalas och resan till pommes frittens förlovade land, USA. Så jag bestämde mig i god tid att bara lägga ner.

Men nu är det slut på sommarlovet, allt börjar gå sin gilla lunk, det där besvärligt irreguljära som kommer med sommaren och projektanställningar håller på att samla ihop sig mot höst och fast kneg. Å så hjälps det inte, men den däringa Artriten som jag dras med. den blev sämmre, mycket sämmre. Fast den borde vara bättre på somrarna, eftersom den är kusin med Psoriasis

(Nån ting rör sig längst inne i bloggens virtuella skrymslen, någon ruskar på sig, ett moln av dam fyller rymden och någon harklar sig lite strävt – Aha ÖVERJAGET i egen hög person

”Det är verkligen ingen ordning på sig, Lilla Människa. Det vet ju alla att var anständig psoriasisartit bättrar sig på sommaren. Det bara är så. Vad har Hon nu ställt till med?”

Men Hej ÖVERJAGET, är du oxå kvar här ?Hm, när jag tänker efter har jag inte sett till dig sedan i vintras…

”Ja, jo, jag tänkte vi båda behövde lite semester. Så jag tog oss det. Men nu är det dags att få lite ordning – så här kan vi ju inte ha det, vet Hon…”

Ja så är det. Nån sorts ordning krävs här. Färre kolhydrater. Och, hör och häpna, mer spring. Mumrikan ska springa alla dagar hon kan. För det har hennes kloka syster sagt att man ska. Och lillasystrar ska man lyda… Så nu är det faktiskt spting var morgon. Var dag 3% längre än den förra. Jag började på 3 km och nu när jag börjar närma mig fem tänker jag att nån vilodag i veckan blir det nog snart

Men framför allt ska det bli en liten receptsektion. För det har önskats

Mumrikan

Men kära nån, är ni kvar här?

Jag har ju inte varit här i Mumrikans webbbo på bra länge, och innan dess var’e glest. Så döm om min förvåning när jag inser att folk fortfarande hittar hit.

Jag har lärt mig av erfarenheten att utlovade boggningar är bästa sättet att försäkra sig om att inget blir skrivet, MEN, jag har i alla fall tänkt tanken att kanske skriva lite ibland. Dock möjligen om nya ämnen. Vi får se…

Hoppas ni hittar nåt kul i inläggsskafferiet,

med högaktningsfulla sensommarhälsningar

Mumrikan

Åter i modershuset

Oj så det blev Här hade jag laddar å laddat å laddat för
den stora förändringen. Inte den normalstora. Utan den STOOOORA.
Jag som försörjt mig själv sen 17 skulle nu inte jobba dubbel
arbetsvecka. Utan ägna några månader åt återhämtning, överväganden, eftertanke.

Jo nog hade tanken att den där saken - Jesus&Jag – ni vet kunde må bra av lite quality time. Av lite lägre varv. Av att jag spenderade lite mer tid med mig själv. Men riktigt såhär….

För vad hände; Jo Jag, Mumrikan mer eller mindre snubblade över en annons. Å när jag läste den blev jag så himla berörd. Alldeles tårögd, skam till sägandes. Det är jag inte van vid. Så det var ju tvunget att undersöka. Och vad tror ni att det hände sen – 3 veckor senare fick jag jobbet.

Så nu ligger jag här – om fyra dagar är jag pastor igen, i alla fall för några månader. Väldigt glad faktiskt. Helt vettskrämd oxå. Hörru Gud – har du verkligen tänkt igenom det här? Jaså det har du? Verkligen?? Dig har man liksom inte där man sätter dig va? Nä… Men inte mig heller faktiskt. Åhå. Du har märkt det säger du. Jahaja. Men vi prövar väl då…

Jag blir aldrig sparv – och aldrig partiledare…

Idag har varit en i en räcka av dagar då det faktiskt inte blir bättre. Så är det, så kommer det att fortsätta ett tag. Verklig kris är inte över på en kafferast. Jag tänkte nog, som den uppmärksamma läsekretsen la märke till någon gång i början av september att ”Nu ska’re tametusan bloggas”. Och den 23:e eller så kändes det ännu sannare.

”Nu gäller det att vara PÅ. Att visa var skåpet ska stå” eller nåt. Men det var dumt tänkt. För även om tankarna surrar runt i mitt huvud låter de sig inte nedtvingas på papper eller skärm. Dom är som tvålen i badkaret. Som Kristersson med sjukförsäkringsstatistiken. De far åt alla fåll, omöjliga att riktigt få tag i

Inga långa genomtänkta analysinlägg på ett tag, alltså. Men korta tankar ibland att lägga mosaik med. Kanske framträder så småningom en bild?

I alla spekulationer från hjälpsam media om vem som nu ska bli partiledare har då och då – om måttligt medelålders människor – skrivits ”för gammal” eller ”förbrukad”. Och i ett av de där tankarnas tvärkast kommer jag att tänka på nån gång på 70-talet då jag satt framför tvn och såg Olga Korbut göra baklängesvolter på bommen. ”Sparven från Minsk” kallades hon. Och jag tänkte ”Det där är jag för gammal för”

Nu har jag aldrig velat bli vare sig gymnast eller partiledare. jag saknar i båda fallen de helt avgörande förutsättningarna. (om någon tvekar, fråga gärna nån av alla gymnastiklärare som försökt lära mig att alls komma upp på plinten…) Partiledare behöver kanske inte kunna göra baklängesvolter – men jag försäkrar er att det inte kommer på fråga (även om ett par snälla kamrater (och en av deras mammor) glatt meddelat att jag borde bli.

Så jag talar verkligen inte i egen sak. Och jag är inte bitter för egen del. Men kanske mer lite generellt

För det slog mig att det är olika när man är för gammal och förbrukad. Kvinnor har uppenbarligen kortare bästföredatum än män. Man ska vara Sparven från Minsk, helt enkelt